Jag har försökt inte bara läsa på utan fundera lite också. Jag håller före att heretiker egentligen bara betyder att de tillhör det andra gänget – eller ett annat gäng. Vi ger oss inte över. Vi bara konstaterar ett sakförhållande och markerar att just dessa andra hör vi inte samman med i tro och praxis. Vi definierar oss som ortodoxa katoliker. Vad skulle vi annars vara?
Ortodoxi – rätt lära, dvs den apostoliska och är den apostolisk så är den därmed självfallet katolsk. Vad skulle den annars vara? Saken avgörs rätt enkelt genom att vi berättar vilka vi står samman med. Somliga av oss står inte samman med påven Leo X, en renässansfurste i Rom, oförmögen att förstå Martin Luther. Leo hade så svag teologisk bildning att han inte fattade vad Luther var ute efter. Det borde han ha gjort.
Står vi samman med Luther står vi i gemensamt tänkande också samman med Augustinus och Paulus. Det är inget dåligt sällskap. Säg mig vem du umgås med och jag ska säga dig om du är ortodox eller heretiker, dvs tillhör det andra gänget. Vad oss anbelangar är bekännelsen klar. Confessio Augustana: ”Vi fördöma alla kätterier, som uppkommit i denna punkt (nämligen om Gud, DS), såsom manikéerna, som antogo två urprinciper i tillvaron, en god och en ond: likaså valentinianierna, arianerna, eunomianerna, muhammedanerna och alla andra dylikt. De fördöma även samosatenerna, gamla och nya…” (CA art I) Den som vill, kan gå till närmast belägna kyrkoherde och fråga rakt på sak: ”Är det sant att kyrkoherden fördömer eunominarena och muhammedanerna?” Hur kyrkoherden än svarar, kan det bara bli intressant. Modéus II kom (bilandes?) tillbaka till sitt biskopssäte natten till fredagen så han skulle också kunna få frågan.
Mer tveksamt med fördömanden blir det om vi frågar Modéus I. På X skriver han: ”Återigen har en svensk moské utsatts för vad som måste ses som ett hatbrott. Och återigen framkommer uppgifter om hur främmande makt hotar judiska verksamheter i Sverige. Den senaste tidens utveckling gör mig djupt sorgsen. Jag vill uttrycka mitt stöd och delaktighet med muslimer och judar i Sverige. Som kyrka står vi för solidaritet över religionsgränser och en längtan efter allas inkludering i samhället, med frihet till tro och trygghet.”
Det är förstås i detta läge som alla kv*nn*pr*stm*tst’*nd*r* frågar, kan karln säga att han vill ” vill uttrycka sitt stöd och delaktighet med denna den svenska kyrkans urbefolkning som kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* utgör? Att den solidaritet över religionsgränser eller en vilja att inkludera heresierna inte är bekännelsens hållning behöver jag inte säga något om detta, bara konstatera i sak.
Den utsatta moskén låg i Skövde i Skara stift. Om Skara vet ni kanske bara något om nöjeslivet är begränsat? Besökaren: ”Har ni något nöjesliv här i Skara?” Svaret: ”Jo, men ho har rest te Skövde.” I Skara kompletterar Åke Bonnier nöjeslivet: ”Mina tankar går till våra muslimska syskon i Skövde som blivit utsatta för en hatattack med dödat vildsvin mot moskéväggen.Som biskop i Skara stift vänder jag mig starkt mot hatbrotten mot muslimer & judar. Må Gud leda oss i hatets & våldets tid med kärlekens & omsorgens ljus!”
Någon ställde frågan om dödandet av vildsvinet skulle kunna ses som ett hatbrott. Med tanke på att svinet kreperat, är väl frågan alls inte oviktig, utifrån ett skapelseperspektiv? Att det i sak kanske närmast är en förlöpning av typ den på ön Sylt, fluidiemotiverad, att kasta svinkadavret vid en moské, kunde man kanske tänka. På fyllan och villan och i rätt, dvs dåligt, sällskap kan somligt te sig som en rolig och god idé som egentligen är en riktigt usel. I detta läge har missdådarna åstadkommit både en djupt sorgsen ärkebiskop och en stiftsbiskop som vänder sig starkt.
Borde vi fråga om testosteron inverkar på en ortodox livshållning och östrogen på en heretisk? Nog hör andlighet samman med biologi på något sätt. Och en kyrka med testosteron är i det praktiska livet något annorlunda än en östrogenstinn kyrkostruktur.
I Torsdagsdepressionen (nr 22) slår dr Kerstin Wimmer ett slag för renlärigheten i den tappning hon kallar ”luthersk”. https://www.kyrkanstidning.se/teologi/det-mesta-angelaget-men-nagra-tveksamma-kapitel
Martin Luther skulle inte följa hennes resonemang. Han menade ju att en kyrka som tar namn efter en person står för det som heretikerna brukar göra, ariansk efter Arius t ex. Wimmer finner att mångfald är ”en grundläggande idé hos Martin Luther och i reformationen”. CA I? Idé? Dr Wimmer tar musiken och språket som exempel på denna mångfald. Men är den polyfona musiken verkligen en idé? Den är ju gjord erfarenhet för så mångstämmigt låter det när en gudstjänstfirande församling sjunger ledd av en förtvivlad kantor som inte har någon orgel att överrösta sången med. En sådan sång ”införs” jnte, som Wimmer menar. Den finns där. Exemplet med språk är lika illa valt, som vi vet som lärt av oss av professor Birgit Stolt hur den två- och flerspråkige Luther fungerar. Han blandar stilsäkert tyska och latin och lägger dessutom grunden för det tyska språket. ”Mångfald och delaktighet är fundamentala byggstenar i en luthersk teologi” heter det med den självklarhet som heretiker så ofta gestaltar. I ord! Dr Wimmer själv vet vilka som inte ryms inom hennes mångfald. Och den Luther hon så gärna använder är nog en myling som hon själv konstruerat.
Märkligt ter sig dr Wimmers påstående att (i polemik mot dr Andreas Wejderstam fokus i luthersk teologi ”som bekant” ligger på mottagandet i tro och att detta fokuserande skulle betyda att frågan om ”en viss materialitet” blir ”problematisk”, på vanlig svenska ”dum”. Månndä? Ska nu nattvarden vara Herrens Heliga Nattvard är saklighetsfrågor om mässan alls inte problematiska. Luther själv var förtvivlad när han spillt konsekrerat vin på mattan i koret, skar bort det stället och brände för ingen skulle trampa på Kristi blod. Sakramentsrealismen är omisskännlig. Om vi nu ska tala Luther och inte bara ”lutherskt”, dvs tyskt 1800-tal eller så. Under fromma, ack så fromma, ordvändningar hanteras nu sådant som somliga av oss menar vara sakramentalt osäkra i sak. De reformerta behöver för sin del inte vara så noga men så är de också av en annan ande än vi, som Luther sa vid religionssamtalen i Marburg. Det är verkligen skillnad på gängen, de ortodoxas gäng och heretikernas. Då som nu!
Då som nu? Ja, och detta visar de som entusiastiskt färdas med det klimatsmarta tåg som växlats in på gnostikers och svärmandars spår. Heretikerna är väl medvetna om vad det ortodoxa gånger tänker och tror och använder en mänga kyrkopolitiska metoder för att komma åt dem. Det går så till som det gick till när arianerna hade den politiska maktens öra, dvs innan kyrkomötet i Nicea i ett par omgångar dragit upp rågångarna. Varför skulle det vara annorlunda nu när vi är ännu närmare den tidpunkt när världens tid är förgången? Det andra gänget är mycket noga med att hålla gränsen mot vårat gäng. Då borde väl vårat gäng i våra dagar sakligt fråga vilka av trons människor i förgången tid som de står samman med? Konkretion alltså! Men, bara oss emellan, jag uppfattar inte att sanningsfrågor står särskilt högt. Det kanske de inte kan i en östrogenstinn heretisk kyrkostruktur, sådan den gestaltas och anpassas efter omspårniningen?
Tänk i gäng för att förstå. Ortodox evangelisk katolicitet mot heretiker i en urgammal motsättning. Tala om den. Identifiera trons anförvanter tiderna igenom just som de var, inte som de konstrueras nuförtiden. Det är förresten bara vi ortodoxa som kan sjunga sv ps 237 utan at utmana löjet. Meddelas endast på detta sätt.