”Det är inte så lätt att dö”, sa en anhörig, som återkommande tagit sig till lasarettet när sjuksköterskan kallat in i tanke att det var fråga om timmar. Det tog sin tid. Jag tänker på repliken när jag återkommande funderar på Svenska kyrkan. Förr i världen kunde jag säga ”Vi lever på övertid!”, dvs med statskyrkosystem och allt vad därtill hörde och ett folkkyrkosystem, som tappat bort sig självt, eftersom det förlorat själva Ärendet, så som de ungkyrkliga angav det. Jag är präglad av livserfarenheten, den jag fick när jag var mellan 20 och 30: Folkkyrkan var oförmögen at följa folket i folkvandringstid. I varje fall i Kalmar. Där fanns en Domkyrka (som ägde sig själv) och så hade vi Slottskyrkan (i ett ståtligt statligt slott) samt Korsets kapell, byggt både för begravningar och församlingsliv (men församlingslokalerna var ett par källarutrymmen 3-700 meter bort). Hela norra Kalmar skulle betjänas av en kapellgård och i övrigt källarlokaler. På söder fanns också några ”stödjepunkter”, men tanken på ett kyrkbygge hade inte förverkligats. När prästen på plats, Olle Olsson, insåg läget, flyttade han till Färjestaden på Öland (ett annat landskap!) och började bygga Nådens kapell där. Om inte annat så har väl några präster gjort insatser för terminalvård – men mera? Kyrkosystemet förmådde inte akta på besökelsetiden. Så vad var detta för folkkyrka – ungkyrkligt sett?
Dr Carl Sjösvärd Birger drar en gräns mot ”en ortodoxikultur där endast en hållning kan vara rätt”. https://www.kyrkanstidning.se/debatt/folkkyrkans-enhet-i-mangfald-maste-vila-pa-kristus
Doktorn slår vakt om mångfaldens folkkyrka. ”Det, eller de, som kan upplevas som skavande i gemenskapen bör också kunna få plats.” Bör? Det låter vackert, men är inte feltänket rätt tydligt om man tänker efter? Det problem vi hanterar i Svenska kyrkan är ju en konflikt mellan den uppenbarade tron och den uppenbara religion vi möts av: MTD, Moralistisk Terapeutisk Deism. Denna religion är inte intresserad av att integrera en bekännelsetrogen kristendom – allra minst som MTD-religionen självklart samspelar med den politiska makten. Denna politiska makt framträder visserligen under slagordet ”vi har varit naiv[a]”, dvs inte kunnat förstå verkligheten. Men vad då dyster? När allt löper på som det ska, är naiviteten ingen belastning utan uttryck för tillit. Ni minns Tage Erlander, Gunnar Sträng och rekordåren och kanske också Bertil Ohlin, Gunnar Hedlund och Gunnar Heckscher liksom skribenter som Herbert Tingsten, Gunnar Fredriksson och Olof Wahlgren i Malmö. Samtliga levde under lyckliga stjärnor och kunde ägna sig åt alla upptänkliga problem utan att i egentlig mening behöva lösa dem. Allt rullade på… Svenska kyrkan var ett marginalfenomen i deras politiska värld. Biskoparna? Ni vet nog svaret. De var – naiva. Bo Giertz var ett rent undantag, läs hans prästmötesböcker. Men någon ortodoxikultur var det knappast annat än i politisk mening, alltså MTD. Makten visste att avgränsa, som sagt. Om den inte vetat det, hade den inte varit eller haft Makt. Fundamentalt, min käre dr Watson! I detta system kan bara en enda hållning vara rätt. PK-kulturen. Men detta har föga med ”Kyrka” att göra.
Jag tror alltså inte på gemenskapsargumentet i det läge som råder. För att vi ska kunna ha nytta av talet om gemenskap, koinonia eller communio, krävs 1. En avgränsning mot de religiösa och 2. En omställning bland dem som vill vara Herrens lärjungar. Jag kanske kan illustrera med en grundläggande konflikt som dr Sjösvärd Birger inte nämner vid namn: ämbetskonflikten eller kv*nn*pr*stfr*g*n. Den handlar om vad Kyrkans ämbete är och frågan kan tramsas bort på många sätt, främst genom att hanteras som en annan fråga än den ifrågasättarna ställer, alltså om jämställdhet mellan könen och där motståndet torgförs som handlade det om sådana stackare som i grund och botten föraktar kvinnor, dvs är misogyna. Med detta enkla trick undveks alla sanningsfrågor. Det räckte politiskt och kyrkopolitiskt. Det var bara Biskopsmötets bibelkommission som markerade att frågan gällde något annat – men detta konstaterande konsternerade ett mycket litet fåtal. Politik avgjorde.
Bland teologiska skönandar drevs en annan kampanj. De som var emot tänkte egentligen romersk-katolskt och före Vaticanum II var detta något ohyggligt. Faktiskt höll sig stämningsläget också efter konciliet i Rom, mirabile dictu. Motståndet kom alltså från romerska misogyner i Svenska kyrkan! De kunde enkelt avfärdas, enkelt – men alltför enkelt. Augustinermunken Martin Luther påstods vara för reformen. Då var det upplagt för en lärostrid mellan Luther och påven. Få brydde sig om att granska argumenten och hade någon gjort, hade vederbörande kommit till slutsatsen att reformen inte hade support av den Helige Ande (Luther) och att Kyrkan inte hade fullmakt att fatta ett sådant beslut (Johannes Paulus II). Now the shit really hits the fan, som men skulle kunna säga på ekumeniska. Strunta i citatet. Notera i stället att med denna uppställning undviks frågan om vad Kyrkans Herre själv menat med Kyrkans ämbete. Det borde väl trots allt vara avgörande?
Idag på denna Arbetarrörelsens Internationella Böndag kanske jag ändå ska påminna om den socialdemokratiska kyrkopolitikens absoluta och totalitära bottenmärke. Året var 2005, vill jag minnas, och i kyrkovalet hette det: ”Älska varandra. Vill du göra slut på kvinnoprästmotståndet?” Komplikationen var det få som tog upp. Ska man komma åt en tankestruktur, måste man politiskt sett, och ordvalet var givet men underförstått, ”göra slut på kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*. Den vanliga totalitära hållningen sålunda. Kyrkans urgamla modell var att övertyga med goda argument. Det är denna kyrkliga hållning som inte kan praktiseras i Svenska kyrkan. Varför inte? Frågan är avgjord, en gång för alla (har någon underrättat Kyrkans Herre om saken?) och frågan är ”en icke-fråga” (vem som nu bestämmer det…?)
Nu var 1 maj en röd dag långt innan det fanns någon arbetarrörelse, Men det fanns apostlar att fira, sådana som gett sina liv för insedd sannings skull. Sådant förpliktar!
Varför tänker nu dr Sjövärd Birger så välkammat som han gör? Jag uppfattar honom som en god idealist. Uppsala kryllar av sådana. I Lund då? Om det kryllar av materialister så är det i lärdomens korridorer (men inte där systematisk teologi bedrivs, kan jag tro) rätt gott om historiematerialister. De vill se sociala omständigheter som styr den s k utvecklingen. Somliga av dem har också med goda skäl blivit sakramentala och tror att historiens Gud gett oss strukturer som tagit mandom också i Kyrkans ämbete. För dem gäller att Kyrkan grundläggande struktur är personal, dvs Gud tänker i människor och kallelser eftersom Gud själv är person – och personlig samt därtill personligt närgången. Kallelser förses vi med var och en av oss. Ibland kan många av oss förses med kallelsen att säga ifrån, avslöja, varna. Annars står vi där som fånar av statsminister- och rikspolischefs-karaktär och säger: ”Vi har varit naiv[a).” Hur kul är det på en skala till två? Det finns sådant som är Sanning och sådant som är Lögn. Det finns en som är Sanningen (Jesus, bland dessa läsare kan en inte vara tydlig nog!) och det finns en Lögnens furste.
Det kändes riktigt revolutionärt att få utslunga just detta! Falskhet och förställning är inte riktigt de kristnas melodi, i varje fall inte om de ska följa det apostoliska rådet. 1 Pt 2:1. Jag tycker dr Sjösvärd Birger kunde varit tydligare här. Inte så inställsam utan mer rödglödgad. Ni minns kyrkoherden som satt med några gäster ute i sommarvärmen. Han drack en flaska sockerdricka (33 cl). Då kommer kyrkoherdefrun och frågar om någon önskade mer kaffe. Det ville ingen. ”men,” sa kyrkoherden” det kunde vara gott med en sockerdricka till…” Frun: ”Nej Sixten. Det finns gränser!” Det är i min trånga värld en högst användbar replik i många sammanhang; ”Nej Sixten. Det finns gränser!” Pröva själva. I stort gäller: Upp till kamp!
