Tiden är som den är, alltså som den i alla tider efter syndafallet är: galen, ur led, vriden, förvänd – det är inget annat att vänta. Jag ber att få hänvisa till premiärlöjtnanten. Eduard von Hartmann. Hans titel ska kanske skrivas ut på tyska av respekt för våra tysktalande vänner, dvs precis som den stod på hans dörr till lägenheten i Gross-Lichterfelde i Berlin: Premier-Lieutenant ausser Dienst D.R Phil. E. von Hartmann.
Jag erkänner oförbehållsamt: detta är onödigt och skrytsamt vetande – men kanske inte helt utan intresse, när vi påminns om hur Hartmann tänkte. Hans tänkande var stort samtalsämne i det akademiska Lund och här hämtade August Strindberg tankar som han använde t ex i En tjänstekvinnas son, kapitlet I Röda rummet. Det är rena 1800-talet och just därför intressant. De debattglada kallades DUG, Den Unga Gubben. Ytterligare onödigt vetande, som kan spädas på med att efterföljarna kallades DYG, Den Yngre Gubben. Till denna yngre skara hörde Bertil Ohlin och efter (eller med?) honom Ernst Wigforss, Östen Undén och Tage Erlander. Tage var i slutet av 1920-talet ordförande. Detta tog jag med bara för att skriva om socialdemokraterna. Men först blir det kulturpessimism. Jag menar att den kan passa i den innevarande tiden.
Vad menade pessimisten Hartmann? Han menade, att om vårt släkte en gång lär sig fatta vad existensen innebär, kan man vänta sig ett mänsklighetens samfällda förintelsebeslut, som drar med sig hela världsalltets försvinnande i det Omedvetnas natt. Konsekvent hopplöshet alltså.
Jag vet inte om Hartmann knyter an till filosofen Schopenhauers världsförklaring, att det väsen som är tillvarons upphov är ett absolut osaligt, eländigt och helt sataniskt väsen. Pansatanism. Ska man då inte lika väl ta livet av sig då? Bara rent etiska synpunkter avhåller Hartmann från att ansluta sig till den grekiske njutningsfilosofen Hegesias, som kallades Peisithanatos, Dödsövertalaren.
Hartmann ser livet som en illusion. Lust är bara frånvaron av olust, olycka frånvaron av lycka – men allt kan hanka sig fram hjälpligt och vi hoppas på ett liv efter döden tills vi kommer till det stadium när människan fått klart för sig att jorden är en jämmerdal utan hopp eftersom individuell odödlighet enligt Hartmann är otänkbar. Men, det är tredje stadiet, om individuell lycka får avskrivas, så finns väl ändå lyckodrömmen kvar? Icke. Det omoraliska sinnelaget finns kvar också om det klär sig i frack. Saken och effekten förblir densamma. Det är bara formen som blivit mer elegant. Börsmatadoren ruinerar med en kupp tusentals familjer och är vida farligare än stråtrövaren. Teknikutvecklingen kommer att verka i det ondas tjänst!
Jag nämnde väl att premiärlöjtnant Dr Hartmann är pessimist? Lyckan och framsteget ligger i att tillvarons elände genomskådas. Hartmann dog år 1906 efter att ha fullgjort sin plikt, en rent religiös plikt, att beröva mänskligheten dess livsillusioner, som bara kan fördröja vägen till den slutliga frälsningen från världsprocessens elände och till den sanna lyckan i Omedvetens natt. Å andra sidan hette det i Berlin: vill man se glada människor ska man gå till den store pessimisten.
I DUG diskuterades Hartmanns livshållning. 80-talsdiktningen bär syn för sägen i staden Lund, där Ola Hansson inledde sin Sensitiva amoroso så här: ”Vad är den, denna andlösa rädsla, denna själens beklämning, den väsendets fistelsveda, vilken gör ont som då köttfibrerna i ett färskt sår skälva kring det vassa instrumentet, denna allmänna livsångest, vilken så många av det nutida släktet gå och bära på – vad är den, vilket är dess väsen och vilken är dess orsak?”
Är det mot denna bakgrund inte mer än märkligt att kyrkolivet ska anklagas för dysterhet? I Svenska kyrkan hanteras rätteligen den hopplöshet Hartmann står för med – evangelium. Medge dock att en kyrka som inte har något djupt/nytt/omskakakande/omskapande att säga om Hartmanns filosofi utan nöjer sig med att mumla eller käckt få ur sig floskler, har missat sin av Gud givna uppgift. Jag sliter med frågan. DUG och DYG stod i djupare mening främmande för den kristna trons ärende. Deras intellektualitet hade inte utrymmen för den. Tage Erlander ställde en påsk, när son och sonhustru (eller fästmö?) på påsklov på Harpsund skulle till kyrkan, frågan om det var ”något vi missat”. Något annat som kan misstänkas ha missats?
Hur är det nu? Jag såg presentationen av SAP:s omtänkande , skämdes på partiets vägnar och skräms inför vad som här avtecknar sig. Vilket ömkligt skådespel! Vad är det för politiker vi fått? Jag vet. ”Vi såg det inte komma-politiker”. Är det svenska parlamentariska systemet inte på ett obehagligt sätt lika Weimarrepublikens och blir inte det logiska kravet en önskan om en stark man eller kvinna? Var Timor Vermes bok Han är tillbaka bara ett hugskott eller en insikt? Hitler kommer tillbaka. Vad säger premiärlöjtnant Dr Hartmann nu? Men kan det bli annat när den politiska karriären görs och urvalet av dem som begär vårt förtroende ter sig så – i ordets samtliga meningar– inskränkt? Minns att två ombudsmän plockade bort präster från SAP:s kyrkomöteslista för Karlstads stift eftersom anställda inte skulle väljas. Så mycket eller så litet begrep ombudsmännen, och det var dessa som fattade det verkliga beslutet. Om ett parti måste göra en så omskakande självrannsakan som socialdemokraterna nu ägnar sig åt, är det nog säck och aska som blir lämplig kostymering. Men hur kunde svensk socialdemokrati hamna här? Vi bygger landet? Sätt inte i halsen – men kolla gärna. https://www.youtube.com/watch?v=8GcR-nqJWZ0 Ni får höra en syndabekännelse under 45 minuter.
Detta skulle kunna ha – jag tar arbetarkommunen i Lund som exempel – att göra med partiets ovilja att låta sig utmanas? Ordsvallet om självkritik måste tas med en nypa salt. Jörn Svensson rymdes inte i partiet. Partiet gled åt höger och förmådde inte ta konsekvenserna av sina grundvärderingar, skriver Jörn i sina memoarer, Framåt och aldrig glömma (Carlssons, Stockholm 1993). När Ernst Wigforss fyllde 80 år var, berättar Jörn, och han har hört det av en som själv har berättat det – så det måste vara sant, Tage Erlander med vid den stora uppvaktningen. Wigforss sa till Erlander: ”det är nog bra att vinna val, men man ska ha ett program också:” En kritiskt anlagd spjuver skulle kunna säga att det gäller både Svenska kyrkan och SAP. Ska partiet ompröva sitt agerande i ämbetsfrågan också? När man ändå håller på, menar jag.
Varför berätta allt detta pessimistiska? Kanske av samma anledning som Hartmann skrev om pessimismen; för att bli den kvitt. Eller för att antyda att om den lilla spillran inte finns kvar, är Hartmanns Sodom och Gomorra-hållning vad som återstår. (Jes 1:9) Avkristning har sina konsekvenser. Säg inget annat.
Jag blir alltså inte riktigt kvitt frågan om Svenska kyrkans kallelse i allt detta. Det mest kyrkliga i Lund när det gäller både DUG och DYG är – kyrkogården. I levande livet framstod kyrkolivet som helt irrelevant. Det är med nödvändighet inte bara de då unga eller yngre radikalernas fel. Och nu?
Min fråga är en så kallad pleonasm. Överflödig fråga. Jag upprepar mig dock.
Pessimismen är en filosofisk grundhållning, inte Kyrkans. Trots allt. Och jag vet varför. Vår kallelse kallas evangelium. När annat ska förkunnas i det kyrkliga, sviks inte bara evangeliet utan människorna.Och då blir livet för radikala analytiker samman med premiärlöjtnanten och doktorn just så dystert som han beskrev det. Den lila spillran har ett mycket stort ansvar för – alla! Det är inte aktivism jag efterfrågar. Det är liv, andligt liv, och kamp mot kaosmakterna – hur dessa än klär upp eller klär ut sig.