Svenska kyrkan har en antagen och nu uppdaterad plattform för kommunikation. Den dramatiska historien tycks Torsdagsdepressionen och Dagen liksom Världen idag ha missat, andra tidningar har nog ingen samlad kompetens att förstå vad som hänt om dessa tre publikationer missat scoopet.
Arbetsutskottet föreslog att det övergripande kommunikationsmålet skulle vara detta: ”Den externa kommunikationen ska bidra till att Svenska kyrka upplevs som trovärdig, bidrar till människors livsmod och till ett gott samhälle.” Kommunikativa kärnvärden angavs dessförinnan: Närvaro, Öppenhet, Hopp. Med ”hopp” avses:
”Kommunikationen visar på Guds närvaro i världen, ger löfte om att ingen är ensam och vill inspirera till engagemang.” Vi med lite mer insikter om hur det går till i det kyrkliga, famlar efter att glas kallt vatten (eller något annat flytande) för att lugna nerverna.
Berth Löndahl, Frimodig kyrka, yrkade på en annan formulering: ”Den externa kommunikationen ska bidra till att Svenska kyrkan upplevs som trovärdig, bidrar till människors livsmod, till ett gott samhälle och hjälper människor att komma till tro på Kristus”. Jag är inte så förtjust i den meningen heller, inte helt fullkomlig som vi ser, men den är på en avgörande punkt mycket, mycket bättre. Den talar om Kristus!
Med röstsiffrorna 13-2 avvisades ändringsförslaget, dvs Kristus röstades bort av kyrkostyrelsen med Modéus I i spetsen. På vilket sätt denna kommunikationsplattform avviker från en plattform för t ex Socialstyrelsen är jag inte kruka att avgöra. Jag tror dock inte att gamla tiders arbetsutskott med Sören Ekström som generalsekreterare varit så teologiskt oprecis i formuleringarna. I varje fall ärkebiskoparna Werkström och Weman hade nog velat ha med Kristus, själva folkkyrkans ärende, och jag undrar om inte KG Hammar hade tyckt att det vore bra också. Wejryd och Jackelén får tala för sig själva. Modéus I gör en slät figur liksom styrelsens överväldigande majoritet. När en profilering av detta slag läggs fram, behövs allra minst göras ett försök att lyssna och förstå, inte bara gå på den ohelgade ryggmärgsreflexen, alltså det som heter politisk/teologisk korrekthet. Jag tycker att det är ett rimligt krav på en kyrkostyrelse, att den ska vara intellektuellt vital. Vad menar ni? Och att ledamöterna ska vara hyfsat övertygade om vem Jesus är, vad han gjort och gör och vad han vill.
Sug nu på meningen: ”Kommunikationen visar på Guds närvaro i världen, ger löfte om att ingen är ensam och vill inspirera till engagemang” och förstå vad det är ni får läsa från kyrkokansliet. Guds närvaro i världen som ett inlägg på X/Twitter! Vi kyrkokristet lättkränkta kan fira julafton nu, menar jag. Sitta och titta på kommunikationen från Svenska kyrkan och känna att du inte är ensam men väl inspirerad till engagemang? Hur dum kan den i all sin översåtlighet bli, den här sortens kommunikation? Svar: Obegränsat. Gränslöst. Himlaskriande.
Vill ni läsa själva letar ni på https://www.svenskakyrkan.se/kyrkostyrelsen#ksprot
Sammanträdet var 2 oktober och §77 är den aktuella paragrafen.
Slutsatsen? Det är MTD-religionen saken gäller. Inte den kristna tro martyrer bekände och betalade för med sina liv, inte heller den tro alla helgon hade sin glädje i och intellektuella stimulans av. MTD betyder moralistisk terapeutisk deism.
The Rapwoman är ett tydligt exempel på MTD-hållningen. Hon har kommit på att allhelgonahelgen ”står för dörren.” Det gör den nog inte. Allhelgonahelgen i vid mening innefattande Alla själars dag hör hemma på kyrkogården. För dörren står jultomten och i dessa dagar kanske några spöken eftersom Halloween, en gammal keltisk sed, firas. Nu har The Rapwoman kommit på att varje allhelgona är ”en helt ny helg att gå till mötes”. Inte lätt. Helgen står för dörren samtidigt som den varje år är en helt ny helg att gå till mötes. De kyrkliga ledarnas intellektuella kvaliteter avser jag inte att diskutera här, men frågan är fri – bara den är ärlig.
Om det inte vore så att prosten Harald Hallén introducerat denna folkreligiösa begivenhet och menat, att kyrkosystemet skulle anpassas efter föreställningar utan minsta stöd i Skriften, hade jag varit mindre känslig. Men vad ger ni mig för detta? ”Vi behöver bokstavligen få tända ett ljus i mörkret och låta det bära oss.” Jag har mer respekt för mitt eget liv än att det ska bäras av en gravlykta eller ett stearinljus. Det är fråga om självkänsla. Och stiftschefer ska icke sällan ha vett att hålla käft med sina förnumstigheter. Rätta mig om jag har fel!
”Låt oss i helgen, omgivna av varandra, tända våra ljus för att hedra dem som gått före oss och för att hålla fast vid hoppet och ljuset bortom mörkret. Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” Månn dä? Hur kommer sig detta? Jag, som är lite kulturellt om inte bevandrad så lätt stapplande, känner igen den klena trösten i det hedniska men religiösa Rom. Ni vet, att jag hör till det kön som tänker på romarriket varje dag. Det var denna pratsamma, medlidsamma och i grunden meningslösa religiösa hållning de kristna utmanade – och slog ut! – när de kom med beskedet om Jesus, som dött, lagts i graven, stigit ner i helvetet för att förkunna segern över ondska och död och lever för att vi ska leva. De kristna bar sina döda i processioner med segerpalmer och sånger som i ett triumftåg. Det var ett omtumlande och utmanande kristet gravskick, ett alternativ till det terapeutiska. En tro och en praxis som kom med ett inte bara intelligent utan begripligt glatt besked som kallades evangelium.
Ljuset lyser i mörkret och ljuset är Kristus. Det finns en som besegrat döden och det är han, som jag hör samman med genom dopet och tilliten till honom. Jag hör till dem som litar på att de besked som lämnats mig om döden som vägen till livet i sak är helt korrekta. Jag ska inte dö utan leva och förkunna Herrens gärningar. Därför firar jag min dopdag och när jag dött ska jag läggas i en kista klädd i de vita vådorna, dopdräkten igen.
Den tröst som tar tag i mig är inte tomma ord av The Rapwomans modell. Jag förmår bara uppfatta att hon satt igång den fromma skitsnacksregulatorn för att producera det som de gammalkyrkliga lätt kunde klassificera som ”kärringatröst”. Vi och våra korta liv borde vara värda mer än detta tomma tal om hopp – som noga besett är rätt hopplöst. Tom fromhet och from tomhet tröstar inte. Det gör bara sakliga besked. Det stod klart för folk i 200-talets Rom. Det är detta The Rapwoman skapar oklarhet om. Det är illa. Riktigt illa.
The Rapwoman nöjer sig med terapi där hon, iförd en mössa som påminner om apostlar och Helig Ande, skulle förkunna den kristna tron och ge sakskäl för ett levande hopp. Det gjorde hon inte. Hon talar om den där glosan – ”hoppet”. Så illustrerar hon det samtida eländet i kyrka och folk. https://www.svenskakyrkan.se/goteborgsstift/nyheter/debatt-allhelgonahelgen-ar-alltid-unik-
Jag? Jag står helt främmande och utanför när jag ser en kommunikationsplattform som kunde vara skriven för vilken behjärtansvärd statlig myndighet som helst och en terapeutisk förkunnelse vi förses med när allhelgonahelgen ”står för dörren”. Jag står som väl är ute i friheten och fattar att här är inget som håller att leva på, inte heller att dö på – även om det jag läser bjuder mig på näradöden-upplevelser. Svenska kyrkans nära död…” Enligt Svenska kyrkans avtal 22, som gäller för alla anställda inom Svenska kyrkan, gäller från klockan 18.00 fredagen den 4 november till klockan 07.00 söndagen den 6 november OB-tillägg A. OB-tillägget A är 122,30 kronor/timme.” Lönearbete alltså, inte livsform. Detta är mig djupt främmande, säger inte mer. Och kyrkodestruktivt förstås.