Otron är befriande. Jag läser sådant jag alls inte tror på och definitivt inte vill tro på. Inte därför att det skulle vara otroligt – många tycks tro. Så var det för de första kristna i det romerska imperiet, som var genompyrt av statsreligion och folkreligion och dumhet i oskön förening. Rökelsen framför kejsarens bild var obligatorisk, några korn bara så räckte det. Sedan kom det ett gäng kvinnor och män och sa, att Jesus är Herren. Observera – bestämd form! Då utmanades inte bara den goda smaken och samhällsordningen. Då utmanades själva ”sanningen” genom Sanningen. De kristna gällde för att vara ateister och straffades som sådana. Jag är stolt över denna min kristna otro, för det är detta den är: kristen otro!
Vår tid kallas ”postsekulär” efter att tidigare ha kallats ”postkristen”. Efter den kristna tiden kom den sekulära, som nu blivit religiös. Somliga imponeras av det. Inte jag. Kyrkan ska nu få strida i tidigare övad terräng – men det var så länge sedan att färdigheterna nog är bortglömda. Då blir kyrkolivet arena för religion.
Biskopen talte med mig. Han noterade, att det på gamla Ersta diakonissanstalt finns ett nybyggt andaktsrum så utformat, att det inte ska utmana någon. All tro ryms. Symbolen i rummet är tydligen ett veteax. Pantheon alltså.
Jag kan nöja mig med sådant jag får läsa. Komministern som fick treårig prövotid t ex. Jag läser i domkapitlets handlingar. Kyrkoherden lägger ut texten till hennes försvar. Kyrkoherden är född 1966, både teol och fil kand och prästvigdes år 1999. Det var, kan man anta, Christina Odenberg som förrättade den högtidliga akten. Vad har han att anföra i det omdöme som begärts?
Han har inte hört att komministern sagt något som strider mot prästvigningslöftena. Kyrkoherden uppfattar komministern som en varm person, god teolog och predikant. Hon är mycket uppskattad av församling och kollegor. Kyrkoherden har inte mottagit några klagomål eller något ifrågasättande av komministern, men markerar att de slutsatser domkapitlet kommer fram till skall hållas.
Komministern själv markerar i sina inlagor till domkapitlet (finns inte på nätet – GDPR ni vet), att ”medmänsklighet är grundläggande i kristen tro. Jesus då? Jo. ”Jesus är av kött och blod – människa. Men han är också gudomlig.” Inte riktigt detta att Gud blir människa om man är teologisk purist. ”Tycker du att det går att likställa Maria Magdalena med Jesus?” frågas. Komministern svarar: ”Vad menar ni med likställa? Jag anser att Maria Magdalena är lika mänsklig som Jesus. Lika älskad av Gud som Jesus. Lika gudomlig? Det kan jag inte svara på för det vet bara Gud.” Frågan vad Kristi Kyrka bekänner kunde kanske tagits upp – men jag tror jag förstår. Med den här sortens glidande svar blir det i praktiken omöjligt att någon ”övergett” Svenska kyrkans lära. Men är glidningen av begrepp något annat än det genuina lögnväsende – med andra ”sanningar” försedd – som Skriften beskriver? All tro ryms… utom. Öppen kyrka för alla utom för … Svenska kyrkan har svårt för dem som tror ”för mycket”, inte för andra. Och tro ”för mycket” är att dela tro med Guds folk i alla tider. Vad säger detta egentligen?
Tidningen Barometern förser oss med tankar inför helgerna. Kyrkoherden i Nybro pastorat Jonas Löhnn är lagisk när han skriver inför 20 s e Tref. ”Livet är heligt och får därför inte kränkas. Du skall inte dräpa.” Är det abortfrågan han syftar på? Vi som undgått rondskålen frågar oftast så. Inte riktigt. ”Kom inte dragandes med rättfärdiga krig, eller upprustning i försvarssyfte. Det vi övar på är det som vi tar till när det hettar till. Har vi övat krig kommer vi att kriga när vi angrips.” (Barometern/OT 20/10 2023)
Nu har den svenska försvarsmakten inte i egentlig mening övat på 30 år, så då har väl freden en chans? Våra militära förband är en skugga av vad de var. Befälsbristen är uppenbar och förmågan att försvara fostervatten och fosterland klart begränsad. Fast jag undrar om Löhnns tankestruktur håller. Han menar ju, att vi förbereder oss olika och bidrar antingen till våld eller fred. Den gamla tanken var annars att ett starkt försvar, när jag började en stark krigsmakt, skulle värna fred och försvar. Så länge jag var vapenför lyckades den strategin övermåttan framgångsrikt. Det blev inget krig. En kristen kan förstås enkelt, hävda att livet som är heligt värnas med våldsmakt annars tar ofrid och meningslöst våld över.
Inför 21 s e Tref blir det en betraktelse på temat ”Strunta i kyrkan – du är kallad till Guds rike”. Vad är det då vi inte kan strunta i? ”Omsorg om natur och samhälle är vår uppgift.” Detta är något vi kan kämpa för ”sida vid sida, oavsett livsåskådning.” Det finns en uppgift i världen som kommer före allt annat andligt praktiserande. Uppmaningen är att världen behöver oss: ”Att följa den uppmaningen är viktigare än vilken tro vi bekänner och ger livet mening.”
Meningen tycks ofullkomlig men är likväl begriplig. Löhnn fortsätter sin teologiska utläggning:
”Samtidigt: Till kyrkan är du alltid välkommen, som till en tillflyktsort, en plats för tröst och påfyllning av kraft. Inte för att allt börjar där; det är i världen utanför som Gud samlar sitt folk, men för att vi som vill vara det gudsfolket behöver gemenskapen. Mötet mellan gudomligt och mänskligt åskådliggörs i gudstjänsterna. Den fromhet som efter generationer liksom satt sig i kyrkans väggar omsluter oss. Det blir en plats för tacksamhet och hopp. När du känner att det kan behövas ses vi kanske där!” (Barometern/OT 27/10 2023)
Den där gemenskapen och talet om den måste väl i strikt mening betraktas som vilseledande marknadsföring. Och det är att tolka välvilligt! Klarsynt ser jag en förkunnelse som avslöjar bristen på ecklesiologi. Inte ett ord om att Kyrkan finns till för världens skull, för att världen ska leva. Oavsett livsåskådning ska vi kämpa för naturen och samhället. Det var sannerligen inte för den sakens skull som Jesus led och dog på korset. Världen behöver inte oss oavsett livsåskådning. Världen behöver lärjungar som traskar på i Frälsarens fotspår och som låter kyrkporten vara porten in till det gudomliga mötet och porten ut i världen, den som möter oss med kallelser, uppgifter Gud berett oss för att ta itu med.
Det låter fint – snacket om fromhet som omsluter oss där den sitter som en smäck i kyrkväggarna. Mekaniskt skapar denna fromhet en plats för tacksamhet och hopp. Tacksamhet för det som varit och det vanliga kristliga hoppet inför framtiden. Vart tog den utmanande tanken, att Jesus möter oss i Ordet och sakramenten och att högmässan därför bokstavligen är livsviktig för den som insett, att Jesus är Herren och bekänner det, vägen? Frågar åt en kompis.
För egen del finner jag arbetsuppgiften vara klar. Demaskera fromsintheten, kolla det fagra talets innebörd och kolla om det stämmer med den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga. Det gör den antagligen inte. Men den saken kan nog inte prövas av något domkapitel. Förmågan att tala innehållsligt dunkelt men hörbart fromt och fint, betyder i kyrkorättslig mening inte att någon övergett Kyrkans lära. Det är bara den lilla omständigheten att något annat förkunnas. Det skulle också kunna ses som ett verkligt problem. Galaterbrevet 1:6-8. Men bara för den som tar teologi på allvar!