Äldsta dottern Jenny, då 19 år gammal, hade kommit till Lund för att läsa litteraturvetenskap. Hon såg att Dorkas under ledning av studentprästerna skulle ha en träff om feministteologi och gick intresserad dit.
Jenny presenterade sig med tydligt förnamn och mindre tydligt efternamn. När deltagarna skulle berätta varför de var på plats sa Jenny, att hon ville veta mer om feministteologi och ville veta hur de såg på Svenska kyrkan.
En deltagare berättade att hon hoppat av sina teologistudier för att hon blivit så trakasserad när hon läste grundkursen år 1990. Jenny refererade mötet på Dorkas och ni förstår snart varför jag fann det viktigt att hon fick skriva av sig erfarenheterna. Nu var det alltså den avhoppade som fick beskriva sina erfarenheter:
”Trakasserad av män – blev mkt mummel o spontana ironiska frågor om de verkligen kunde kallas män – som var ’påpushade’ av Dag Sandahl – alltså sådana som var emot kvinnor – såg kvinnor som mycket lägre stående varelser än män. Jag tror dessutom att de påstod att de (givetvis helt hjärntvättade av Sandahl) ansåg att kvinnor knappt var människor – men är inte helt säker på att de formulerade sig så. Då frågade jag HUR dessa trakasserade. Hon (Kristina?) svarade med darrande stämma att de alltid ville diskutera. När jag antydde att det kanske bara var av intresse – inte som trakasseri – svarade hon att de ville jämt diskutera – flera gånger och på alla ställen – klart att det då var trakasserier. Slut på diskussionen.
Nästa kvinna (en studentprästernas assistent – Eva) pratade åxå om hur Dag Sandahl peppade motståndarna på Theologicum. Sa att motståndarna i gruppen meddetsamma frågar vad kvinnorna i gruppen ska bli: lärare? Diakonissa? Präst? I så fall börjar trakasserierna. Växjöstiftstjejen sa då att hon inte tyckte att det var så nu – javisst diskussioner, men vadå osv. Då blev de äldre arga – för de var visst trakasserade. Lotta Miller fick ett hysteriskt utbrott för att ngn var i rummet bredvid och hämtade info-material och dörren mallen rummen var öppen. Någon kunde ju höra. L Miller fortsatte att berätta om när hon läste grundkursen (hon är 36 år slutet av 70-talet?) då fanns i hennes grupp ’Mössen från Kalmar’ – ’när jag säger det menar jag självklart Dag Sandahls anhängare. Det var sådana som var så rädda för kvinnor så de vågade inte säga något om de inte var i klar majoritet’ – elaka skratt.”
Den fortsatta diskussionen (prästämbetet, förlåtelsen man och kvinna samt kvinnosyn sammanfattade Jenny med ordet ”hopplöst!” för de ”vägrade lyssna på vad jag egentligen sa.”
Efter två timmar frågade de Jenny varifrån i Växjö stift hon var. ”Jag sa Kalmar. Då frågade de om jag någonsin varit i Dag Sandahls kyrka. Jag sa: Dag Sandahl är min pappa! Mycket pinsam tystnad och vridningar på stolen, skruvande på tekoppar osv i ca 12 sekunder – sen sa jag: Så, JA, jag har varit i hans kyrka. (Vilken rolig syn!!)”
Mötet tog rätt snart slut. En av de hetsigare deltagarna, här anonymiserad, ”var på mässan i Laurentii o. kom efteråt fram till mej och bad om ursäkt för den elaka stämningen. Sa att hon skämdes.” Efter mässan gav den upprörda Jenny ett referat ”och sa bl a (tyvärr??) ’djävlar vilket liv det blev på käringarna.” Då hade den här anonymiserade överhört vad som sagts, ”(hört olika bitar och pusslat själv) och skällde ut mej. Sa bl a att jag gick bakom ryggen på gruppen mm.”Dagen efter ringde Jenny upp den här anonymiserade. ”Hon sa: De skämdes för att de sagt som de gjort. De skämdes åxå för att jag hade hört det – men de pratade alltid så – det var inte bara på det mötet.”
Den hatiska stämningen kommenterades av fler. Jag tror vi släpper temat här på Dagsländan med ett enda tillägg. Kvinnorna i Dorkasgruppen ”ansåg att motståndarna och deras familjer o. anhängare bör lämna Sv. Kyrkan. De har inget där att göra.” Här finner söndagsskolgossen i mig goda skäl att ifrågasätta deras domsrätt!
Jag bad alltså Jenny att skriva. Hon hade ringt hem och ringt sin gudmor. Själv var jag i Hnanover för en ekumenisk konsulatation. Skrev gjorde hon den 13 sept 1994. Jag skrev själv ett brev till biskopen i Lund, KG Hammar. Jag kunde redovisa lite glädje i allt detta, som för Jenny var kränkande och svårt att berätta när hon ringde hem, och sedan sent på kvällen när jag kunde ringa från Hannover och hon äntligen svarade (hon hade av de snälla teologerna fått tröstpilsner…): ”Som de talade om er har jag aldrig hört dig eller dina kompisar tala.” Det gjorde mig glad, trots allt. Till KG skrev jag: ”Nu menar jag att du måste se till att rensa i skiten.” Det gjorde KG. Han kallade in Lotta Miller… Hon är numera kyrkoherde och sitter för Vänstern i Svenska kyrkan i det s k kyrkomötet. Och anmälde biskopen i Visby för att han inte följt kyrkohandboken.
Kyrkomötesfascismen har fått ännu ett ansikte. Det säger jag inget om. Men denna vänster är alls ingen vänster, den är som bäst en totalitär livshållning med kristlighet försedd. Och jag, som inte behöver annat än redovisa erfarenheter från livet vet, att sådana totalitära kärringar finns som lärare i det allmänna skolväsendet (på min tid som folkskollärare och adjunkter i tyska och matematik…), som politiker och i kyrkolivet som lönearbetare och/eller beslutsfattare. Inte konstigt att Miller ger sig på Erik Eckerdal. Millers sort känner instinktivt var det finns kristet motstånd och kyrkliga motståndare. I övrigt påpekar jag att de som anmält är enkönade, bara kvinnor. Jag tror det säger något – och det blir mig ett argument mot 1958 års politiska beslut om ämbetet. Som om Kyrkans ämbete alls skulle kunna vara en fråga för riksdagsbeslut! Det finns en kvinnlig lidelse för att skapa rena helveten i lägen där män kan leva med lite skit i hörnena, om man säger så. Syndafallet är anpassat också efter kön, inte bara efter person eller människosläktet i stort..
Den som anmäler Erik Eckerdal ska saklöst räknas in bland de totalitära kärringarna, oavsett kön om ni förstår hur jag menar. Det betyder inte att jag förringar dem. Jag vet att de är farliga och fördärvliga. Det vet ni lika väl som jag, handen på hjärtat.
KG Hammar kallade alltså in Lotta Miller. Vad han sa till henne vet jag inte. Han kontrade dock till mig med att påstå att Jenny kallat Dorkas-gänget för ”djävla käringar”. Det kunde jag enkelt dementera. Hon hade beskrivit deras reaktion, när de förstått vem hon var och hur allt nu utvecklat sig, i andligt analytiska termer. Jag beklagade dock hennes språkbruk när jag talade med KG och förklarade, att jag inte riktigt kunde förstå var hon lärt sig tala på det viset. Att jag var mäkta stolt över min dotter och skämdes lika mycket över kvaliteten på studentprästarbetet i Lund, tror jag KG fattade. Jag blev inte tydlig med min övertygelse att studentpräster i egentlig mening inte utför något arbete. De driver mest runt till glädje för, tja? Guds rike?
”Hurra för Lotta Miller, som anmälan kring sig spiller!” är vi nog några på öarna i Östersjön som nu kan ropa. Det som i förstone tycks tramsigt kanske dock är informationsbärande. Vad är det för andliga krafter som känner igen det kyrkoliv som i dessa krafters intressen måste monteras ner och kastas bort? I vems intresse agerar anmälarna? Sug på den frågan med allvar och händerna knäppta!