Det är en högtidsdag för den som läst detektivromaner i minst 65 år och fortsatt läser spännande böcker som Bernhard Cornwells romaner om Uthred och läste (pojk)böcker som Enid Blytons Fem-böcker och Sivar Ahlruds Tvillingdetektiverna dessförinnan, Agatha Christie inte att förglömma. Högtidsdag är det att nu kunna avslöja ett mysterium. Jag tjatar gärna om ämbetsfrågan för ju mer vi gräver i den, desto mer uppseendeväckande blir den hopljugna reformen. Och för den delen: desto skadligare allteftersom åren går. Detta ska naturligtvis inte påpekas – och just därför taggar vi inte ner. På punkt efter punkt är det teologiska underarbetet avslöjat som rent fusk. Det politiska underarbetet då?
Riksdagsman Harald Hallén ger jag inte mycket för. Han ville övertala Otto Ehde att vikariera när Harald själv skulle in i det politiska arbetet. Han lockade med att det inte var så mycket arbete att göra. Otto gick inte på det. Han ville slita för Guds rike. I min enkla värld är Harald Hallén därmed avslöjad. Att han var fanatisk helnykterist, att han talade en hemmagjord och märklig dialekt, som han tänkte sig vara folklig, samt gick klädd i vadmal och åt julmaten på trätallrikar, räcker gott för mig om uppgiften blir att ställa en diagnos. Lägg lite liberalteologi till det. Som om detta inte skulle räcka brukar jag påminna mig själv om vad han sa i allhelgonatid att när du ligger i din grav och någon kommer ”och lägger en ros på din grav. Då är du inte död. Du lever.”
Hallén fick driva frågan om kv*nnl*g* pr*st*r!!! Till det kom bondeförbundets Märta Leijon. Hon gav väl det sanslösa ett ansikte genom sin reservation till SOU 1950:48. Det var på denna reservation förslaget kunde läggas fram av regeringen till 1957 års kyrkomöte, som avslog förslaget. Min poäng är enkel: Det finns en myckenhet vanvett i denna fråga och det borde vara vårt ansvar att avslöja skumrasket av det enkla skälet att det under de gångna åren inte gått Svenska kyrkan väl. Det ska hojtas väldeliga mot de i ämnet talträngda för att insikten om själva skamlösheten inte ska drabba. Då behövs förstås kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*, som kan beljugas lika sanslöst som det mesta annat i denna historia.
Ljudklippet med Carl-Olof Långs intervju med Bo Giertz har jag trumpetat för. Den ligger alltså på https://kyrkligdokumentation.nu/wp-content/uploads/2023/09/GIERTZ-Om-kyrkosplittringen-1960.mp3 men det bästa har ni nog inte hört. Intervjun kom till – och detta är själva avslöjandet – därför att kung Gustaf VI Adolf hört av sig till Sveriges Radio och uppenbarligen ville ge nej-sidan en möjlighet att stiga fram. Kungen och drottning Louise var ju motståndare till nyordningen. Det var dåförtiden känt i små kretsar, biskop Torsten Ysander, som var ordförande i kyrkomötet, visste. Kungen hade ju förklarat att hela kyrkomötet inte var välkommet till Slottet för att hälsa. Det fick räcka med att Ysander kom. Markeringen var diskret men kännbar. Nu förstår ni också varför det dröjde innan några kv*nnl*g* pr*st*r blev hovpredikanter. Kronprinsessan Margret och drottning Louise var båda inte bara engelskor utan också ”high church” med medveten teologi och praxis. Att kungen såg till att GA Danell, som valts till biskop 8 gånger om men aldrig utnämnts, fick fina kungliga ordnar, noteras. KNO. Det var en snubba mot utnämningspolitiken.
Det finns alltså en annan historia, ett mysterium under ytan eller hur man ska säga. Alla redliga intellektuella drivs förstås av att få veta hur det egentligen var och faller i djup tacksamhet till oss som ids berätta. En bornerad gentleman av mitt slag vet att göra in plikt i tjänst åt adel, präster, borgare och bönder.
Blir inte många arga på mig då, överöser mig med invektiv och understryker just hur bornerad jag verkligen är? Jo. Men jag håller fram Grace Darling från Bamburgh som mitt ideal. Bamburgh är känt för sin ståtliga borg, som spelar en viktig roll i Bernhard Cornwells läsvärda/underhållande romaner om Uthred. Bamburgh ligger också nära Holy Island, Lindisfarne. Dit reser vi som vill markera att vi är för munkarna, de som blodtörstiga vikingar från Norge dräpte den 8 juni 973. Gängkriminalitet alltså. Och då stiger Grace Darling (1815-1842) fram som en motbild; en hjältinna i Northumbria.
SS Forfarshire var ett lastfartyg (hjulångare) på väg från Hull till Dundee den 7 september 1838. En ryslig storm bröt ut. Fartyget gick på grund vid Big Harcar-klippan, en halv sjömil från fyren Longstone där fyrvaktarns dotter var just Grace. När hon såg katastrofen rodde hon och hennes far William ut för att rädda besättningen. Grace höll båten mot de rasande vågorna medan hennes far hjälpte besättningsmännen ombord. Nyheten om Graces insats spreds över hela landet och hennes namn förknippades med mod och medmänsklighet. Hon var den första kvinnan att få det engelska sjöräddningssällskapets, RNLI, medalj för sin insats. Nuförtiden finns det också en livräddningsbåt som bär hennes namn och i Bamburgh finns RNLI Grace Darling Museum på Radcliffe Road.
Min enkla fråga blir förstås: Var finns de modiga roddare som i en öppen båt trotsar vågorna för att rädda folket när den svenskkyrkliga skutan gått på grund? Grace hade för den delen inte någon flytväst, ser jag på målningen från händelsen.
Kan det vara så att detta är vår tid och fylld med kallelser? Jag låter förstås frommare än vad jag är, men tider av förvirring har vid sett tidigare. I Domarboken illustreras förvirring och utmattning och ett bedrövligt tillstånd när ”var och en gjorde vad han själv fann gott” (Dom 17:6) Vilken är de kyrkligas, de kristnas, ansvar och kallelsen i allt detta? På ett sätt kanske de svenskkyrkliga skulle vara särskilt glada? Det svenskkyrkliga eländet är en spegel (och kanske mer!) av det samhälleliga.
När det talas om stat, samhälle och civilsamhälle och Kyrkan räknas in i civilsamhället kanske det måste påpekas, att han som först försökte analysera sammanhangen, Hans L Zetterberg, placerade ”kyrkan” för sig själv, som en egen sfär eller storhet. Numera ska kyrkolivet in i kategorin ”civilsamhället”. Är det så lyckat? Är inte Kyrkan verkligen något utanför det medborgerliga? Ett eget folk långt utöver det nationellt inskränkta, inte konjunkturstyrt och bortom det folkliga i insnävad mening? Jag bara undrar.
Nå, nu ska det bes. Men huru? Vi får veta:
Gud, vi tänder ljus i förtvivlan och sorg.
Vi ber att våldets och rädslans makt stoppas.
Vi ber för alla som drabbats i stadsdelar och bostadsområden.
Vi ber för medmänniskor: för okända och kända, för klasskompisar, syskon och föräldrar, för grannar, vänner och arbetskamrater.
Gud, omvänd dem som talar våldets språk så att de besinnar sitt ansvar och ändrar sina liv.
Skydda våra barn och unga från att dras in i gängen.
Gud, hjälp oss som samhälle att med gemensamma goda krafter stå samlade och vända utvecklingen.
Gud, förbarma dig över oss.
Amen.
Hälsningar! (nå, detta sista kompletterade jag med…)
Biskop Andreas och biskop Karin
Ska jag näsvist pepåka (som min moster sa) att detta inte är bön i Jesu namn, att ”Gud” inte anropas som Fadern, att den syndabekännelse som antyds inte är vår, de kristnas, utan de andras. Det är andra som ska omvändas, inte vi. Och hur den där vändningen ska gå till utan omvändelse i kristen och radikal mening får vi inte veta. Fromt snack. Men om jag, fattig syndig människa, inte går på det varför skulle det Höga Majestätet, som vi åkallar, göra det? Modéus I tyckte att detta var en viktig bön. Kanske är det bättre att släcka bränderna i lägen som detta. Jag hänvisar till biskopen Anton Niklas Sundberg som vid branden i Karlstad svor och släckte, medan borgmästaren grät och bad. Säger inget mer.