”Låt oss gå till anfall! Vi har sett landet, det är mycket rikt. Vad väntar ni på? Tveka inte att dra ut och erövra det. När ni kommer dit skall ni finna ett folk som lever i trygghet och ett land där det är gott om plats. Gud har gett det i ert våld. Det är en bygd som inte lider brist på något av livets goda.”
Var det så att folket i detta rika land satt och kelade med kattungen utan att förstå, att kattungen egentligen var ett vilddjur – och så fick de plötsligt leva i Vilddjurets tid? De kristna, som skulle förstå bättre, hade som alla andra gullat med kattdjuret. Inte så att de trodde att alla katter var snälla. De var väl införstådda med dramat kring Pelle Svanslös i Uppsala (av alla ställen!). Men liksom i böckerna om Pelle tänkte de att Elake Måns inte skulle stå fram som segrare. Alltså bad de be-skedligt. Lite kumbaya-stuk på bönerna i stället för självrannsakan och syndabekännelse.
Tanken att det usla kristna livet skulle kunna vara en verksam komponent i nationens sönderfall och våldets utbredning, slog dem aldrig. Så hade det varit tidigare i en kristet medveten tid – före välståndets tid alltså. Det vill säga i den tid när folket gick upp till templet (sockenkyrkan) för att fira gudstjänst och Mor läste Bibeln, vände bibelblad och följde skriften rad för rad samt bad morgon- och aftonbön. Dessutom hade den allmänna skolan kommit till för att bilda folket i kristendom, läsning, skrivning och räkning. Den bibliska geografin var självfallet viktigare än att veta var Taberg och Tomtabacken var belägna. I den bibliska geografin hade händelser utspelat sig som handlade om mitt liv. Så uppfattar jag inte Tomtabacken. Vad gäller jag Taberg håller jag saken öppen. Trons människor trädde fram i gemenskap med oss, och livets vedervärdigheter – men också livsglädjen – kunde hanteras. Tron var inte dekoration och yta utan grundsten för livsbygget. Så ungefär. När tron skulle marginaliseras för att elimineras, tack till er som inte fattade vad ni gjorde, gavs otron fritt spelrum. Sådant får sina konsekvenser. Har jag rätt i denna min förmodan, borde det gå att se och förstå nu.
Hur sönderfallet går till? Främst genom förvirring och osanningar, undanglidanden och direkta lögner. Vi vet att det ljugs, men rycker på axlarna. Vi ser det politiska systemet med demokrati ersättas av ett fåtalsvälde, de få skolade i politiska ungdomsförbund med den Gleichschaltung som blir konsekvens. Vi ser en utnämningspolitik där havlighet är främsta merit – och den är oss emellan alls ingen merit, för med havlighet sätts all kritisk reflektion åsido. Fortfarande kan jag vara glad över att det går Svenska kyrkan lika illa som det svenska samhället. Hur hade det annars varit? Svenska kyrkan är den lilla låda vars lock vi kan lyfta på och skåda det svenska samhället och det samtida eländet. Citera mig gärna.
Att Guds gode Ande är Sanningens Ande antyder jag bara. När Svenska kyrkan blir en lika kvinnlig domän som förskolan, blir den självklara och lätt insedda sanningen, att denna kyrka blir mindre mänsklig, för människan skapades till man och kvinna. Problemet det tjoades om, att Kyrkan var så maskulin, var en lögn redan när jag gick i söndagsskolans Lillklass! Inte heller då var denna gudomliga inrättning tillräckligt mänsklig, dvs kvinnlig OCH manlig. Många såg problemet men löste det genom professionell feminisering. Det var själva framgångsreceptet…
Tillbaka till grundfrågorna.
Kallelsen alltså. Själva den gudomliga uppgiften. Svenska Kyrkans Arbetsgivarorganisation, dvs arbetsköparorganisationen – för det är arbetet som köps för månadslön mm – annonserade storslaget med bilaga i DN . Reklamfirman har sitt huvudkontor i Hamburg. https://contentway.eu/se/publications/200/framtidens-traineeprogram-arbetsmarknad Meningsfulla jobb erbjuds i det kyrkliga. Vad är det för sätt att tala om något som inte är ett jobb utan ett kall, en livsform? Vad innebär att jobbet ”ger möjlighet att göra skillnad”? Vi ska alltså, adelsdamen Anna von Malmborg ger besked, ”bidra till rättvisa, fred och ett hållbart samhälle” och locka dem som vill jobba med sådant för att göra skillnad. Spännande jobbmöjligheter dyker upp i hela landet och också den som har ett antal år bakom sig kan välja att sadla om.
Den där spännande arbetsplatsen, som adelsdamen surrar om, tror jag inte riktigt på. Spännande?! Framtidsutsikterna är ljusa – om inte just för kristen tro, det fattar jag. Skillnaden när jag prästrekryterades är anslående. Då hette det att säden vitnar till skörd och detta var den livslånga uppgiften vi skulle vigas till. Det var bråttom. Arbetarna var få. Vi skulle kunna bidra till en hållbar Kyrka, fast ingen använde ordet ”hållbar” dåförtiden – mer än när det gällde Duralex-glas och plast.
Tiderna förändras. Jag läser Svenska kyrkans konto på X: ”I kyrkan firar vi gudstjänster varje söndag. Vi sjunger, ber, lyssnar och dricker kaffe. En landningspunkt mitt i allt vi har omkring oss till vardags. Välkommen du också! #StoltMedlem #SvenskaKyrkan”
Nå, gudstjänst firas inte i de flesta kyrkorna på norra Öland. Det var klent med gudstjänster i Ormesberga också. Måltidsgemenskapen har blivit ett kafferep – men oftast utan rep, om man säger så. Man behöver bara vara klok av normalgraden för att fatta att väckelsen, om den kommer, kommer helt överraskande och som en överraskning för dem som har en landningspunkt i stället för att befinna sig på pilgrimsvandring. Min mänskliga bedömning är att det är kört för en kyrkostruktur av detta slag. Utvikningsbruden på X har jag inget emot. Kyrkliga damer ser ut så. Men frågor infinner sig om själva rekryteringsvärde Är det inte ett problem att jag kan uppfatta mig själv som avvikande bland gudstjänstfirare vad gäller kön och ålder? Identifikationen är inte självklar.
Arthur Engberg skulle inte varit missbelåten. Ni kan läsa hans text mot Kyrkliga Förbundet för hundra år sedan. https://kyrkaochfolk.se/2023/09/19/praster-pa-krigsstigen/ Hans poänger står fram och jag upprepar med en papegojas envishet mitt mantra: ”vill man veta, kan man veta!”
Engberg var ecklesiastikminister 1932-39 (med avbrott för sommarregeringen 1936 då Tor Andrae tog över). 1. Staten behöver verktyg för sin kulturpolitik. 2. Statens religionsvård sker både genom kyrkan och skolan 3. Staten kan inte stå som garant för en religiös bekännelse och det dogmatiska tvånget måste bort. ”Statskyrkoformen garanterar här åt statsmakten en möjlighet att påskynda utvecklingen i önskvärd riktning”. Slutsatsen är enkel. Vi kan inte skilja kyrka och stat förrän ”den vildvuxna flora av grov obscurantism och vidskepelse” rensats bort.
Kyrka och Folk svarade begåvat. Ni får länken: https://kyrkaochfolk.se/2023/09/19/kyrkliga-forbundet-och-artur-engberg/ Det var ett tydligt svar. Vi vet dock bättre än vad de visste för hundra år sedan. Vi vet att motsvarade politiska program stod de tyska nazisterna för. Det brukar svenska socialdemokrater inte gilla att få höra. Det kan inte hjälpas. Jo, det kan hjälpas om politiska partier nu lämnar Svenska kyrkan i fred eller åt sitt öde. Det kanske skulle till lite mer oförvägen kyrkokamp? Att saken gäller LIVET med alla de risker detta innebär, kanske skulle betonas?
Ni undrar över det inledande citatet i dagens slända? Domarboken 18:9-10.