Lustmord?

Teologiska kontroverser kan ha underhållningsvärde. Hjalmar Lindroth avrättade Per Erik Persson och hans bok Kyrkans ämbete som Kristusrepresentation i en genom gång med samma namn i Ny Kyrklig Tidskrift, Uppsala 1962, s 22-58. Perssons bok kom ut och möttes av snabba och positiva bokanmälningar. Efter tre (3) veckor tog allt detta slut. Det var häpnadsväckande. Återstod en debatt i Svensk Pastoraltidskrift mellan Persson och Bertil Gärtner. Bertil sa att detta var under docenttiden, så det fanns tid för sådant. Om jag får spekulera i varför det aldrig blev något egentligt genombrott för Perssons bok kanske professor Lindroths polemik förklarar.

Det fanns ett grundfel i Perssons materialbehandling, menade Lindroth. När Persson kritiserar har det visat sig att ”hans kritik gått så till väga, att han låter den ene skribentens uttalanden tolka den andres och gör den tredje ansvarig för vad den fjärde sagt”. (aa s 40) Det är en rätt rolig analys. Och träffande.

I den aktuella boken går Persson ett steg vidare: ”Nu ser vi, hur Persson tar dem alla i klump och gör dem ansvariga för en åskådning som ingen av dem bevisligen enligt hans egna ord företräder.” (aa s 40) Så är det verkligen. Det är inte så – men likväl på ett högre (eller lägre) plan just så. Man kanske kan förstå varför boken, ett försök att komma högkyrkligheten till livs, inte fick större vetenskapligt genomslag. Det behövdes inte. Det räckte med att alla ”visste” att Kristusrepresentation var det något skumt med, för det hade Per Erik Persson fastslagit i en lärd bok…

Lindroth igen: Det vetenskapliga greppet är att utgå från en idé som sedan till varje pris ska pressas på materialet och upprätthållas också om det inte finns något material. Hade Persson valt en annan metod, alltså ”analyserat varje författares i källorna givna uttalanden för sig och sökt förstå honom utifrån hans och icke från någon annans utgångspunkter samt därefter låtit allmänna teser följa enligt ett apostteoretiskt förfaringssätt, då hade han kommit till helt andra resultat, men då hade just denna (kursiv i texten) hans bok varit oskriven.” (aa s 41)

Ingen missar utskåpningen av Perssons metod. ”Apostteoretiskt” var ordet. Erfarenhetsbaserat, alltså grundat på vad som står i den text som analyseras. Sedan fortsätter Lindroth med en genomgång av syndabekännelse och avlösning. ”Jag tillsäger dig dina synders förlåtelse” säger prästen. Jag? Vad prästen säger kommer inte från honom själv, ”utan han är Kristi representant”. (s 45) Uppdraget är oförändrat detsamma: ”Därför gäller Kristi uppdrag och befallning till sina första apostlar även prästen i Kristi kyrka i dag. Ställd i detta uppdrag, denna tjänst och detta ämbete har den svenske prästen rätt att låta hela Kristi frälsnings- och försoningsgärning bli närvarande realitet för menigheten med orden: ’Denna edra synders förlåtelse tillsäger jag eder på vår Herres Jesu Kristi befallning’.” (aa s 45) Uppdraget är, menar Lindroth, bundet vid en fast ordning. Ämbetet! Kristus själv talar i prästens ord. (aa s 45)

Kungen och kronprinsessan har båda talat om ämbetet som beklär regenten. Kungen bär ämbetet och ämbetet bär kungen. Här har präster en del att lära. Vad innebär alltså en prästvigning? En vigning till en given ordning, ”av Dig förordnad store Gud, den helga tjänst är vorden”. (sv ps 224 i 1937 års psalmbok): Olle Nivenius bearbetade psalmen, som i den nuvarande psalmboken är nr 419. Då får han till det att vi ska viga på apostoliskt vis. Så sägs också i kyrkohandboken. Men det stämmer inte. Det var inte apostlarnas sätt att viga så som vigningar går till i Svenska kyrkan nuförtiden. Jag är emot varje form av hittepå-teologi. Jag vill följa den teologi som tar sitt uppdrag på allvar och söker själva Verkligheten. Något mindre gäller inte saken. Det vet var och en som tillägnat sig till exempel Kolosserbrevet.

Vad bör göras? Vi bör bli glada över möjligheten att gå tillbaka till gamla texter och läsa dem på nytt. Vi kan utifrån våra erfarenheter förstå mycket som på sin tid var felsyner, felaktigheter, fejk, förmodanden och förhoppningar men som då gällde för högsta visdom. Tid att revidera. Gå till läggen! I Aftonbladet den 3 februari år 1960 skrev Olov Hartman artikeln Biskop med 17 punkter. ”Jag beklagar djupt att kvinnorna nu när de äntligen får en lagfäst uppgift i kyrkan som förkunnare, måste göra sin insats just som präster. Men jag anser att Kyrklig samlings råd att vägra medverkan vid gudstjänst där kvinnlig präst tjänstgör är lika olyckliga och lika bibliska. Ett aldrig så obibliskt ämbete kan inte utestänga Kristus från en biblisk förkunnelse.” Det låter sig sägas. Beklagandet noteras. Det är djupt. Tanken att vi med den nya ordningen med nödvändighet behöver en annan ämbetsteologi och ger plats för gnostiker och svärmandar kan Hartman inte omfatta. Vet vi erfarenhetsmässigt bättre? Nå, Olov Hartman ser vad som sker 1960 och framöver: ”Opinionen är retad, den vill se blod.” Främst Bo Giertz som person men allt som kunde ses som ”Kyrklig samling” hamnade illa till. Det borde vara värt respekt från alla kyrkliga håll och kanter.

Sydsvenska Dagbladet Snällposten, SDS, kommenterade biskopens insatser i radio och hade förstått så här mycket: ”Det tycks inte ha gått upp för någon inom den s. k. Bekännelsefronten att kyrkans enhet kan vara viktigare än en subjektiv uppfattning om hur bibeln bör tolkas.” (SDS 3/2 1960) Fru Astrid Väring och fem författarkollegor reagerade emotionellt: ”biskop Giertz trosbekännelse blev en chock”: ”Det är nedsättande för kvinnan. Vi känner en gränslös avsmak för kyrkans lära om biskop Giertz ord ska vara gudsord.” (AB 27/1 1960). Och i Sydsvenskan skrev ett ledarstick (SDS 24/1 1960) som slutade. ”Biskop Bo Giertz kommer utan tvivel att gå till kyrkohistorien. Tråkigt nog dock knappast som någon ljusgestalt.”

I Göteborgs-Posten ger kyrkoherde emeritus Albin Rosengren klart besked: ”Efter detta borde biskop Giertz avgå.” (GP 24/1 1960) Rosengren såg klart att biskop Giertz förhärdar sig. ”Det är tragiskt, säger kyrkoherde Rosengren, En reaktionär grupp försöker sätta en spärr för den reformation som Luther ville ha ständigt levande.” (GHT 23/1 1960) Rosengren tröstade sig med att ”sådana män som ärkebiskopen Gunnar Hultgren, biskop Ruben Josefsson (sic!) – den sistnämnde är ju erkänd exeget och Helge Ljungberg uppträder rakryggat och ger prästerskapet ett exempel att följa.” Jag som läst Margit Sahlins brev till Gunnar Hultgren vet ju att hon fann Ljungberg undfallande och anpasslig. Josefson (stavar namnet så) var inte exeget utan systematisk teolog, var nej-sägare när det begav sig och redigerade Svensk Kyrkotidning så, att debatt i frågan skulle avstyras. Gunnar Hultgren vacklade i ämbetsfrågan. Vi vet. Rosengren visste inte eller agerade mot bättre vetande. Finns det inte några utmaningar att ta hand om när vi ser hur det var och hur det blev?

Vi får trösta oss med det samtida kyrkolivet.
Modéus II talar ut i Barometern: https://www.barometern.se/kalmar/biskop-modeus-inte-forvanad-nar-jag-blir-kallad-landsforradare/ Nog uppskattar han sig själv: ”Jag vet vad jag säger och vilka värderingar jag står upp för, kyrkan står för medmänsklighet, humanism och solidaritet.” Naturligtvis är detta vackert skitsnack och uttryck för MTD-religionen. Moralistisk Terapeutisk Deism. Må vara att Modéus II vet vad han säger, konstigt vore det väl annars, men ser han konsekvenserna av sitt fagra tal? Var nu inte ledsna. Modéus II början ”plötsligt le, brett”. Nu vill han inspirera oss att bygga pepparkakskyrkor inför jul. Helst den egna församlingskyrkan. Sedan ska det tävlas om finaste pepparkakskyrkan.

I Kalmar utmanades för många år sedan präster att baka pepparkakshus. De skulle ställas ut vid julskyltningen i Handelsbankens fönster. Jag bakade den småkyrka i Norrliden som politikerna på allt sätt inte ville bygga. Det var väl meningsfullt. Jag kanske skulle baka på nytt nu? Nej.

Jag såg Modéus II i kockmössa och med en kavel i högsta hugg, då tappade jag intresset. Jag vann förresten inte pepparkakshustävlingen, det gjorde kontraktsprosten Martin Hedberg. Han hade pyntat sitt hus med Nonstop-praliner. Det tycker jag fortfarande var fusk. Enkel ögonfägnad och simpel populism. Men droppen urholkade stenen. Norrliden fick omsider sin kyrka. Nu sliter jag med frågan vad Modéus II egentligen sysslar med. Och snart ska han vara 4 månader i Taizé. Det är nog mycket jag inte fattar om det pågående kyrko-”livet”. Eländet 60 år tillbaka i tiden blir lättare att analysera.