Stridsmässig Avancerad Flygning, SAF, var vad S 29-piloterna tränats i. Nu var det år 1958 med omfattande gränskränkningar både från NATO:s och Warszawa-paktens. Men det var sovjetiska baser, anläggningar och hamnar som närgånget fotograferades: Peenemünde, Swinemünde, Gdansk, Dagö och Ösel samt Liepaja – ett 30-tal uppdrag och allt detta under en vecka i september 1958. Uppdraget var att fotografera baserna, men kanske också hamnar, det som handelsflottans kaptener skulle ha uppsikt över. Det svenska intresset var att snabbt upptäcka åtgärder som tydde på krigsförberedelser. När IB-affären exploderade ett antal år senare (1973) kunde handelsflottans insatser avslöjas.
Dessförinnan var det nedskjutningen av DC 3:an (nu på Flygvapenmuséet, Malmslätt) som indikerade vad saken gällde. En rätt långsam DC 3:a var lättare att skjuta ner än en Flygande Tunna, S 29. Detsamma gällde Catalinaplanet som skulle rädda besättningsmedlemmar. I septemberveckan 1958 var arrangemanget att en Catalina från F17 skulle hänga söder och öster om Bornholm. Det är rätt klart att ”uppdraget var för riskfyllt och omfattande för att bara syfta till att uppdatera svensk underrättelseinformation”. (Jan H Mattsson, Birger Östling och Roland Strandberg, På särskilt uppdrag under kalla kriget (Cicero Tryck och Media, 2020, s 47). Hur blev bilderna? Vi kunde se människornas ansikten och nära nog läsa namnen på gatuskyltarna. ”Jag minns att det gav en speciell känsla att göra en lågsniff med S 29:an över en storstad i maxfart då luften över invånarna rämnar i ett vrål klockan halv sju på morgonen.” (aa s 37)
Det hände mycket hösten 1958. Det återverkade. Och då kan jag skifta perspektiv och hänvisa till Sveriges Radio med den journalistik som då var mycket artig och gav den intervjuade stort utrymme. Lyssnar ni ni på intervjun med Bo Giertz på https://kyrkligdokumentation.nu/wp-content/uploads/2023/09/GIERTZ-Om-kyrkosplittringen-1960.mp3 hör ni ärkebiskop Gunnar Hultgren. Han läser upp sitt – och sedan låser han in sig i Ärkebiskopsgården och vill inte möta massmedia. Hur vet jag det? Gustaf Wingren har berättat. Han var mest upprörd över denna biskopliga tystnad då och allt framgent. Biskop Bo Giertz la med sedvanlig entusiasm ut texten, framstod som begåvad, skar resonemangen och markerade vari meningsmotsättningarna bestod. Allt detta är av intresse och blir förödande, när vi besinnar vad som hänt under alla dessa år, nämligen att det otänkbara inte bara blev tänkbart utan önskvärt.
Margit Sahlin intervjuas. Det är dock intressant hur hon beskriver sin kallelse. Hon hade slitit med frågan och meddelade Hultgren att hon tog tillbaka sin ansökan om vigning om han uppfattade att vigningen skulle skada Kyrkan. Hon var medveten om en kallelse till undervisning och själavård och ville gå in i en vigd tjänst. Det hade hon talat för länge. Den enda möjligheten som gavs var prästeriet. Jag kan inte annat än tycka synd om Margit. Hon användes. Problemet var att biskoparna inte ville lämna Elisabet Djurle ensam och medialt utsatt (omtanke eller misstanke att hon inte skulle klara det massmediala och trycket att bli symbolgestalt, välj själva förklaring!!). Därför skulle diakonissan syster Ingrid Persson och doktor Sahlin in. Persson gick som barn i huset i biskopsfamiljen Bohlin i Härnösand, där biskopinnan var Margits syster…) Trycket på biskoparna var hårt. De måste hitta några kvinnor att prästviga. Danmark var annars det avskräckande exemplet med ett fåtal kv*nnl*g* pr*st*r. Norge hade ett principbeslut, men alls inga vigda.
Var Margit övertygad om att det var präst hon skulle bli? Inte tidigare. Hon röjde i argumentationen och skrev först och främst om man och kvinna i Kristi kyrka och om behovet av en kvinnlig kyrkotjänst. Om det behovet var många införstådda, bland dem Bo Giertz och domprosten GA Danell! Så vad med Margit 1959/60? Jag uppfattar bara att hon gjorde det enkla: ställde sig till Kyrkans förfogande och då fick ”Kyrkan”, dvs biskoparna, hantera saken hur de ville eller kunde. Vemodet kommer över mig. Så illa skött allt var och så uselt kvinnor och män hanterades och –hanteras.
Men det blev ingen kyrkosplittring? NEJ OCH JA. Nej-svaret först. Kyrkostrukturen bestod. Det var, upprepades det från ömse håll, viktigt att ingen av de icke-övertygade drog sig undan. De skulle vigas till präster. De skulle jobba på och de skulle vara beredda att ta på sig uppdrag i nämnder och styrelser. Ärkebiskop Bertil Werkström var övertydlig på den punkten. Alltså la vi tid och kraft på Svenska kyrkan som hon var – och menade att detta gick att göra med bevarad integritet. Det var inte svårt att förstå vilka som var Svenska kyrkans urbefolkning. Jag återkommer till temat, tror jag. Folke T Olofsson kan få lite argumentationsstöd i professor Hjalmar Lindroths kritik av Per Erik Perssons bok om Kristusrepresentationen. Folke fyllde 80 i går. Imponerande.
Annars talade jag med folk både i Hässelby och Ekholmen, sprängnings”drabbade” områden. Jag ser den gemensamma nämnaren. På båda ställen finns det pensionerade präster, gamla dekaner, kända för sitt kv*nn*pr*stm*tst*nd. Vad mer behöver ni veta mer för att förstå? Ständigt dessa kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Detta var en liten utflykt i tanken:
Ja-svaret handlar om andligt liv, den emigration till det inre som ägt rum. ”Blunda och tänk på påven eller något annat”-hållningen eller ”jag bryr mig inte” eller ”det håller min tid ut”. Till detta den återkommande repliken: ”Detta är en annan Kyrka än den jag prästvigdes till.” Vad som händer i människornas hjärtan när kärleken kallnar, vet vi. Och det är just det som händer med en mängd sorgsna präster. Det är alls inte så underligt, men medge att det verkligen är underligt att stiftscheferna inte varsnar fenomenet. Det kan bero på – och jag håller detta för att vara den troliga förklaringen – att stiftscheferna inte får tillträde till prästernas personliga andliga liv, deras svarta själar. Cheferna i det andliga har förstås mycket annat att tänka på. ”Kommer det då framgent att finnas herdar som inte tänker på sitt utan på Jesu Kristi sak?” undrade kyrkofadern Augustinus. Tja. ”Herdarna är döda men fåren trygga: Herren lever.” (Sermo 46:18-19: CCL 41, 544-546 eller enklare: Timmarnas liturgi band IV 25, s 236).
Två överstar, två majorer, en tidigare mångårigt civilanställd på KA1 och därtill en doktor inom ämnet klimatologi var ihop med 45-50 andra i Sankt Olofs kapell, Byxelkrok för debatt om NATO, pacifism och Ukraina. När överste Rutger Simonsson höll sin genomgång var det som att vara tillbaka i orderrum och lektionssalar. Jag njöt. Pacifistprästen var av det radikalare slaget. Det hade han varit redan som student i Lund, där han varit på frågestund med dåvarande ÖB. Det var i början på 80-talet, men namnet mindes han inte. ”Stig Synnergren”, blev det sakkunniga svaret. Det tror inte jag, som haft båda som lärare. Lennart Ljung ville jag minnas, men i all blygsamhet sa jag inte detta. Men Ljung var det. Hans ÖB-dagböcker finns i bokform. Stöd för min tanke var förstås U-137 på grund i Gåsefjärden, KAB 44 ni vet och BKF. Detta skriver jag bara för att piruettera förstås.
Torsdagsdepressionen har vaknat, ser jag. Dagsländeriet var snabbare på bollen om man så säger. Och i artikeln blir det lite fel och det som inte är fel är förstås finkänsligt. Kolla själva! https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/prast-anmald-rasistiska-utrop-pa-fotbollsmatch?utm_source=rule&utm_medium=email&utm_campaign=nyhetsbrev_tisdag_v39&utm_custom%5Brm%5D=227163288. Tacka sedan för att Dagsländorna finns. En dusör till Kyrklig Samling?