Hur vi rätteligen ska bedja vet vi inte. Herrens bön verkar vettigast om vi betänker själva problematiken. Modéus I kommer till oss i vår svaghet med en bön.
Gud, vi ber för människor vars heliga symboler skändas.
Hjälp oss vara öppna och generösa mot varandra – över gränser för tro och bakgrund.
Bevara oss för polarisering. Hjälp oss att bygga ett gott samhälle för alla.
Vi ber för vårt land: Om öppenhet, trygghet och säkerhet i en orolig tid.
Vi ber för politiker och beslutsfattare i deras svåra och viktiga uppgift.
Vi ber för vår värld: Om fred, frihet och utsträckta händer.
Gud, vi ber om trygghet och rättvisa för alla.
Amen
Själv föredrar jag en något kärvare och egentligen mer exakt bön: ”Förlän oss Gud i nåd, frid i våra dagar, ty ingen är på jorderik som ofrid kan förtaga utom du Gud allena.”
Jag är en så gammal skogsvandrare och därmed så fri som jag lärt mig (Jünger!) att jag förstås kan meddela en häpen allmoge, att jag inte ber för människor därför att deras heliga symboler skändas. Jag ber för människor. Punkt. Och jag envisas med att en kristen bön är en bön ihop med Jesus.
Människor är som människor är. Somliga skändar och skändas mer handfast än att en bok eller en flagga bränns eller släpas i smutsen. Det finns för den delen en hel uppsättning metoder för att kränka och göra människor illa. Jag tycker inte att ”heliga symboler” står högst på den listan. Därtill blir jag högst osäker på i vilken mening de är heliga. Heliga på riktigt, menar jag. Vore det inte bättre att be: ”Gud, vi ber mot all mänsklig dumhet, oräknelig i sin mångfald” och så kunde man lägga till något om Gud, Fadern och Sonen och Anden, som likväl bryr sig om denna dumma mänsklighet. Förhållandet skulle kunna uppfattas som märkligt, men Gud är Gud och gör som han vill.
Det där med öppenhet och generositet kan vi vara för – med reservation förstås. Det är intellektuellt oklart vad som avses, men emotionellt helt begripligt. Fast vad betyder ”öppenhet, trygghet och säkerhet”? Varje dag kan vara min sista. Till det kommer klimatkatastrofen och nödläget. Det vill till att hålla reda på alla hoten. Vi som vet något om syndafallet vet något dystert om världens villkor. Vi som har pejl på evangeliet och vet vad Jesus gjorde för oss, blir dock inte uppgivna. Vi väntar tills vidare. Men varför ska Gud i det officiösa bedjandet alltid hanteras som ett hembiträde; ”hjälp oss”? Kan vi inte mer barnsligt och påstridigt begära att Guds Ande kommer till oss i vår svaghet och i iråkad hopplöshet för att – efter gudomligt löfte – hjälpa oss?
År verkligen polarisering något att bevaras för? Det tror inte jag. Polariseringen hör till. Arktis och Antarktis. Venus och Mars. Ying och Yang. Tes och antites. Kvinnligt och manligt. Gud och Djävul. Och så den där hembiträdesfilosofin i kombination med en gammal centerpartistisk hållning om samhällsbygget. Exakt vad betyder ”ett gott samhälle”? Är det folkhemsidyllen som går igen? Vad betyder klimatpolitiken i detta goda samhälle? Och vilken är den goda ekonomiska politiken i detta samhälle? Försvarspolitiken? Är det inte ett rättfärdigt samhälle vi ska be om och arbeta för? Varför ska vi i bönen undvika alla komplikationer? Vad vill vi egentligen, rent konkret, säga till vår käre himmelske fader och vad vill vi säga till varandra?
Bönen för vårt land? I svensk tradition har vi bett om fred och bett för konungen, pro pace ett principe. ”Att vi under honom (kungen) Må en stilla, rolig levnad alltid föra I all gudaktighet och ärlighet (1937 års psalmbok 608:2) Nu ska vi be för politiker och beslutsfattare, dvs vår överhet, eller? Själva komplikationen att den svåra och viktiga uppgiften ska hanteras av ett knapptryckarkompani i riksdagen och motsvarande kompanier på regional och kommunal nivå, ska vi alltså inte låtsas om. Och vart tog media vägen? Kunde det verkligen inte finnas goda skäl att komplicera?
För världen ska vi alltid be, den är Guds älskade värld. Är det då på nytt en irriterande hembiträdesteologi som slår till när vi ber om trygghet och rättvisa för alla? För alla? Verkligen? Vad betyder det? Trygghet och rättvisa för Putin, Xi och Erdogan, vad är det?
Jag håller före att en bön rimligtvis redovisar vad Gud brukar göra. Det är en något näsvis ansats, som om Gud inte redan hade pejl på saken, men vi säger till Gud och därmed till oss själva att vi fattat hur det gått till – och nu vill vi vara med om motsvarigheten. Är det riktigt illa kan vi komma dragande med heliga gestalter, en Simson, en Ester, en Daniel eller en Judit – mest för att visa att vi hänger med och lite för att ställa in oss i de heligas gemenskap med insikt att det som gällde dem, vill vi ska gälla oss. Alltså: ”Du som…” Därefter: ”kom/ gör, grip in/ i (och så en kortfattad beskrivning av vad saken gäller). Kanske ”hedningarna larmar utanför svenska ambassader och hotar oss…” Till detta lite självkännedom: ”Vi är syndare, som vet att vi inte förtjänar att du ska ställa upp för oss, men tron är trotsig och efter ditt löfte vågar vi.” Till sist bönen att Guds ande ska komma också till oss för att hos oss skapa mod och insikter.
Skulle vi våga fläska på med en bön att Gud sänder oss profeter som drar upp gräsen mellan sanning och lögn? Om den bönen vinner Guds gillande så blir det kanske inte så kul för politikerklassen, den som lever i gråzonen mellan sanning och lögn och vill göra allt till sin sanning och de andras lögn. Jag tror ni varsnar komplikationen i en allvarstid som denna. Fast det har apostlar, profeter och martyrer inte tagit hänsyn till. De har bara gått på och fått betala priset när den politiska klassen fattat konsekvenserna av de upproriskas frihet.
Vad betyder det att be om utsträckta händer? Det är hembiträdesteologi igen. ”Ge mig mod att sträcka ut mina händer i bön och insatser till nästans stöd och hjälp”, kunde vara ett rimligare sätt att be, eftersom det drar in mig i handlingen.
Trygghet och rättvisa för alla? Jo, vackert tänkt, men Skriften perspektiv är inte riktigt detta. Vi skulle ju, helt teoretiskt naturligtvis, kunna tänka att vi är på väg mot eukatastrofen, den som resulterar i en ny himmel och en ny jord. Denna katastrof föregås av mycket elände. Vi manas att be om kraft att undfly det som väntar och kunna stå upprätta inför Människosonen (Lk 21:36) Det perspektivet kanske Modéus I också borde haft med. Liksom markeringen att vi ber ihop med Jesus. Det är den kristna poängen när vi inte riktigt vet vad och hur vi ska be.
Nu kanske jag ska uppfattas vara kritisk mot Modéus I. Alla inte. Jag är mest tacksam att jag döptes i Bymarkens kapell (nu Bymarkskyrkan), men tidigt kom bort från fromheten i Jönköping. I Jönköping ber man à la mode, dvs Modéus I och tycker att det är fromt och fint. Gammalkyrklighet i Kronobergs län och den kyrkliga förnyelsen i södra Sverige uppfattar lite mer seriöst vad som gäller när det handlar om bön – och en hel del annat också!
