Upptagenhetskoefficienten för måndagen är avsevärd. Tro det om ni vill men överste Olofsson har seglat till Öland och vill ta översten Salander (både pensionärer) ut på den utfiskade Östersjön. Seglarsäcken är packad och det blir nog jag också vad tiden lider även om jag av princip inte dricker alkohol. Jag får alltså posta morgondagens slända redan i dag, tala om åttonde dagen! Framtiden har redan brutit in. Framtiden är här! När Herren kommer med sitt rike blir det inga torsdagsdepressioner och inga dysterhetsbesked om vikande kyrkogång.
Just nu, i väntan på den stora dagen, görs räkenskap i Svenska kyrkan.
1990 redovisades 9 miljoner gudstjänstbesök. Siffran sjönk år efter år under denna statskyrkoperiod. År 2000 var det 6.6 miljoner besök. Siffran för 2022 är 2.3 miljoner, 2 384 264 om vi ska vara exakta.
Själva den svenskkyrkliga bravaden är 1. Att slarva bort väsentliga delar av ”kyrkfolket” eftersom a. Det alls inte finns gudstjänster att fira i sockenkyrkan, b. De som firas är så kristligt sett undermåliga att bara de mest indolenta står ut med att gå och c. De rediga förnimmer sakramental osäkerhet och hör ett annat evangelium utläggas. Kanske skulle det läggas till en förklaring, den gamla vanliga: d. När KBK-arna, kyrkbänkskompisarna, dör undan eller hamnar på undantaget tappas kyrkvanan. I en åldrad församling är detta närmast självförstörande. Eftersom jag tänker, finns det nog ännu en förklaring. e. Sammanlysningarna tilltar. Somliga kan inte längre gå till sockenkyrkan (för gudstjänst firas en eller två mil bort i det som tidigare var fiendekyrkan (sockensystemet ni minns!). Om ingen skjutsar, är det kört kan man säga om man är humoristiskt anlagd. Ska jag lägga till något blir det f. Sekulariseringen är väl etablerad. Städerna har förlorats, landsbygden går samma väg.
Den svenskkyrkliga bravaden är 2. Själva måttligheten. ”Inte för mycket uppståndelse!”, som kyrkoherden sa till prästen i Gunnar E Sandgrens pjäs Bära narrkåpa. Måttlighet i iver alltså. Kyrkligt förnyade präster med ett pastoralt program var det skottpengar på och skrämseleffekten när man sa ”högkyrklig” var betydande. De finkristna klagade över att Svenska kyrkan fick så mycket negativ uppmärksamhet. Jag skulle säga att uppmärksamheten inte var negativ nog. Tänk er en folkkyrka som inte missionerar. Hur apostolisk är den? Tidningen Vår Kyrka kom till med ambition att nå ut. Den avlöstes av Kyrkans Tidning, som hade än större ambitioner när det gällde att nå folk och kyrkfolk. Den målsättningen fick skruvas ner. Numera är Torsdagsdepressionen till ”för dig som har en uppgift i Svenska kyrkan”. Anställda och förtroendevalda kan målgruppen förstås som. Annars?
Nå, ska vi inte pigga upp oss med kyrkliga framgångar genom diakoni? Vad var diakoni? De var de ”städse redobogna” (det hette så i vigningen). Numera är diakonins roll ”att vara med och skapa ett gott samhälle genom omsorg av (sic! DS) människan och skapelsen”. Jag citerar från statistiksidan. ”[K]yrkan mötte över en miljon människor” heter det. Kyrkan? Diakonipersonalen är väl inte Kyrkan? Kyrkan är alla kyrkokristna. De finns överallt och möter familjemedlemmarna, grannarna, skolkompisarna och arbetskamraterna – pensionisterna oräknade!
58 000 hushåll fick ekonomiska bidrag. Sådant är jag emot. Diakoner gör inte hembesök i någon större utsträckning, konstaterar jag. Men allt är såklart mycket behjärtansvärt. I vart fall när stöddiga diakoner får ordet.
Barn och ungdomar då? Från år 2002 är tappet 1/3 när vi talar om regelbundna deltagare tycker jag mig se. Från 143 000 till 92 000. Ni minns att barntimmarna skulle satsas på. 4 865 barn återfinns där nu. Söndagsskolan var uppe och vände kring 10 000 för tio år sedan. Nu är siffran 4 869. Nog fins det en del att tala om. Kanske är det fullt begripligt att stiftschefer hellre talar om klimatet och klimatnödläget?
Celebriteten skickade mig omtänksamt Stefan Edmans bok Bråttom men inte kört. Jag har skrivit om denna glada händelse tidigare. Edman levererar ett program för att hantera klimatfrågorna innan det blir helt kört. Det är konstruktiva bidrag. Handla bara ett plagg per månad, hantera ekonomin så att den blir cirkulär och ställ till med sundare köpfester. Det senare betyder t ex att semestra Sverige, men eftersom köttätandet måste minska med 40% till år 2050 (vem säger det och i vems intresse?) ska de som semestrar på norra Öland sannolikt inte manas att köpa korv, pålägg, kotletter samt råbiff i Rosas handel. Gratinera en morot går ju alltid. Edman skrev en statlig utredning, SOU 2005:51 Bilen, Biffen, Bostaden – Hållbara laster – smartare konsumtion. Den har jag inte läst. Men det han påpekar i denna bok skrämmer i tider som dessa. Sveriges självförsörjningsgrad är 50%, Finlands 80%. Det vill till att vi har en stark marin för att kunna säkra importen i fientliga tider. Kärnkraft behövs inte, menar Edman. Det var nog vad som gällde när boken skrevs, men Partiet har bytt fot både i den frågan och i NATO-frågan… Edman hör till vindkraftsförespråkarna och är entusiastisk om reduktionsplikten. Enkelt sagt har Stefan Edman en idévärld som han vill se förverkligad. Det är inget att säga något om. Vi lever i ett på papperet fritt land. Jag ska fortsätta läsa Edman!
Vad jag nu skulle önska är ett samtal mellan dem som intar motsatta positioner i klimaterie-frågan. Hade kyrkomötet sagt ja till min motion om ett diakonalt institut för att bena ut knepiga frågor –gärna sådana som staten och det politiska systemet inte vill ska ställas (låginkomstutredningen visade sig politiskt olämplig och lades ner, som ni kanske minns) – hade klimateriet varit en lämplig och lagom upphetsande fråga. Säger bara det. Och så sjunger jag Hartmans något pissträngda psalm om Kyrkan som ”sanningens värn”. (sv ps 57. Pissträngd? Grundläggande sanningsfrågor bakas ihop och blir till ”tusen tvister”. Somliga konflikter är avgörande viktiga, det kunde Hartman alltså inte skalda om. Men visst kan jag uppskatta ett kyrkoliv som institutionaliserar övervåld mot sina teologiska minoriteter och lik förbannat sjunger om ”Guds frid”. Det är sant att orden klingar sällsamt i Svenska kyrkan! Och detta sjunger man glatt och fromsint…
Jag tröstar mig med Konstantins liv. Eusebios av Caesarea skrev, John-Christian Eurell översatte och Artos gav ut i år. För första gången finns boken på svenska. Visst kan det sägas att det är en smickrande berättelse om kejsar Konstantin, där Eusebios tar Konstantins parti, men så enkelt ska den inte avfärdas. Kejsar Konstantin säkrade Kyrkans liv i yttre mening – och detta är knappast försumbart Jag har tenterat så jag borde kunna allt om Konstantins väg till kejsarvärdigheten, fälttågen och uppgörelserna liksom undret med Kristusmonogrammet i skyn. Jag är nu John-Christian Eurell stor tack skyldig för han har fyllt den ram om Konstantin som jag hade med liv och insikter. Detta är för varje präst med intellektuella böjelser viktig sommarläsning. Och detsamma gäller för lekfolket, som kan läsa, och sedan säga till församlingens präst som framlidne professorn Per Erik Persson: ”Har du verkligen inte läst den boken?”
Avsnittet Till den heliga skaran är god och nyttig läsning. Eusebios har enligt löfte fogat Konstantins tal till sin bok. I denna svenska översättning finns talet med liksom Eusebios hyllningstal till kejsaren vid kejsaren 30-årsjubileum. Att talet vid den heliga graven är ett annat tal, har klargjorts, men det finns också med i denna värdefulla utgåva. Vad ska vi säga om alla strider vi får inblickar i genom boken. Ett enda. Alla strider är inte löjliga även om världen fått för sig det. Se bara på kejsar Konstantin!