Om nödvändigheten av kritisk omläsning

I januari månad år 1974 köpte och läste jag Sten Rössborns En bok om Ruben Josefson (Larson 1970). Jag återvände till den när jag skulle skriva avhandling och nu kom beslutsvåndan: kastas eller inte? Arvingarnas svar är givet, jag avser nu inte dansbandet. Jag la mig dock på mitt läger och läste om och nu upptäckte jag sådant jag missat – eller kanske inte brytt mig om – fast det är viktigt.

På 1970-talet var det debatten om folkkyrkan saken gällde, samma tema som avhandlingen på annat sätt tog upp. Nu såg jag i historiens ljus annat. Jag såg egentligen Sten Rössborn tydligare. Han var, på det viset inte olik Eusebios av Caesarea, en hagiograf. Bilden av den oförliknelige Ruben Josefson skulle målas. Nå, i vår tid är det kanske många som inte vet vem Ruben (1907-1972) var. Docent i Uppsala, biskopsmötets sekreterare, redaktör för Svensk Kyrkotidning, biskop i Härnösand och ärkebiskop i Uppsala därefter. ”När han träffat Dag fick han läggas in på sjukhus och dog några månader senare”, sa de mycket elaka. Det var begränsad sanning i uttalandet. Den ena sanningen har inget samband med den andra.

Spetsigheter råkade också Ruben ut för. Johan Ungers pappa Gunnar fick till det:
”Han är ingen stor ande, men mycket intelligent, mycket klok, mycket hederlig, med utpräglat sinne för reda och ordning och en beundransvärd förmåga att finna samlande lösningar.
Varför är han biskop?
Jo, det måste bero på att han slog sig på dogmatik som ung teolog. Endast därigenom kan det förklaras att han bejakat ett system av lärosatser, som han annars inte skulle kunnat komma på idén att acceptera. Så långt hedningarna, som icke hava lagen.” (Svensk Tidskrift år 1959, s 168. På nätet https://www.svensktidskrift.se/namn-att-minnas-ruben-josefson/ )

Likväl var det Rössborn som dessvärre nu fäste sig, nej, kletade fast sig, i mitt sinne. Hans skrivsätt förklarar en del av motsättningarnas art i Svenska kyrkan.

Saken gällde ett samtal mellan Olof Lagercrantz och Ruben Josefson. Året var 1970: ”Synd och erotik är inte samma sak” löd rubriken i DN. Domprosten GA Danell ville i Nya Väktaren ha ett tydligare ord om tidens sodomi av ärkebiskopen. Nu kommer Rössborn loss: ”Både Josefson och Danell är präster i Svenska kyrkan. Men där är en mycket djup klyfta mellan deras åsikter och uttalanden. Klyftan är så djup att något samtal över den inte tycks vara möjligt.”

Jag gick till läggen. GA Danell skriver i Nya Väktaren (nr 5/1970, s 65-67) och noterar, att Svea rikes ärkebiskop erkänner att Jesu person är unik världshistorien och att graven som han lades i var tom på tredje dagen. ”Det är ändå något.” Därefter tar GA upp kristendomens förhållande till andra religioner (”Den bibliska religionen är exklusiv.”) Och kritiserar att meningen med livet skulle vara, att förverkliga sin personlighet. Meningen är ”att bliva salig”, menade GA. Såvitt jag förstår var allt som togs upp sådant som det kunde resoneras om.

Detta var alltså inte hållningen. Samtal var omöjliga, menade Rössborn och inte bara han. Detta hade inte varit hållningen 20-30 år tidigare. Nu behövdes dörrstängandet mot dörrstängarna, intoleransen mot de intoleranta. Jag tror vi såg hållningen, men vi tog den inte riktigt på allvar. Fast Rössborn var nog en typisk flöjt upphängd i ett träd. Samtidens vind blåste genom den och gav tonen.

Rössborns konstaterande borde vara allvarligt: präster i samma Kyrka och likväl en djup klyfta som omöjliggör samtal. Nu är kanske klyftans djup inte så intressant. Svårigheten att samtala borde bero på klyftans bredd, men bredare är den inte än att det var präster i samma kyrka saken gällde. Men också Josefson hade hört till kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* när det begav sig. ”Ämbetet är en Guds egen ordning, instiftat av Jesus Kristus, understött och underhållet av den Helige Ande”, hade Ruben skrivit i En bok om kyrkan (1943). GA Danell sa inte emot. Just denna lilla omständighet att ordningen är Guds egen, instiftad av Herren själv och något som är understött och underhållet av Anden kunde räcka rätt långt för att värna ämbetet mot statlig interventionslust.

Nå, Rössborn behöver klargöra, att Rubens ”betoning av ämbetets centralt kristna betydelse ingalunda är identisk med högkyrklighetens, där prästen säges representera Kristus.” (Rössborn s 45) Ruben var bättre än så. I en ledare i SKT, Svensk Kyrkotidning, nr 14/1946, s 233-234 skrev han ledaren Kv*nnl*g* pr*st*r: ”Det är en kyrklig fråga som skall behandlas och lösas som en kyrklig fråga under hänsynstagande i första hand icke till behörighetslagen utan till kyrkans normerande skrift och bekännelse.” Ni tror att Rössborn så nogsamt angav referensen, Icke! Den får ni av mig som gick till läggen (bäst att lägga till!). Ragnar Persenius behandlar inte denna text i sin avhandling, det hade han gott kunnat göra. Rössborn uppfattar att för Ruben Josefson var frågan ”en sådan central bekännelsefråga, att den måste avgöras inom kyrkan som en bekännelsefråga.” (Rössborn s 46) ”Förslaget har Guds ord emot sig”, heter det i ledaren. ”Och många finna det icke rådligt att handla emot Skriftens klara och tydliga ord.” Nähä. då kan man förstå. Eller inte!

Nu kan man väl säga att Rössborn ställt till det för Josefson, för just så valde staten att inte hantera frågan! Men Rössborn tar ny sats och får ur sig: ”Motståndare till kv*nnl*g* pr*st*r har envist och trots alla förnekanden och protester förklarat, att de som ville ha kv*nnl*g* pr*st*r endast böjt sig för staten och den allmänna opinionen.” Detta är en för Rössborn passlig lögn – men en lögn. Mer seriös var dock debatten! Men Rössborn skriver en hagiografi och då får lögnen om de inte fullt så heliga duga. Alltså heter det om Särskilda utskottets försonliga skrivning på några punkter innan oenigheten redovisas: ”De bär prägeln av Ruben Josefsons ofta dokumenterade vilja till samtal i stället för debatt.” Eller biskop Bo Giertz – för det var väl hans program noga taget?

Rössborn igen, och minns nu att hans text är en 53 år gammal text. Den kan alltså prövas mot gjord erfarenhet: ”Ruben Josefsons ”djupaste och allvarligaste motiv för ställningstagandet för kv*nnl*g* pr*st*r var hans önskan att Svenska kyrkan skulle få förbli en evangelisk-luthersk kyrka.” (Rössborn s 50) Det lilla problemet att dr Martin Luther skulle känna sig mycket främmande i Svenska kyrkan av modell 2023 tar vi av diskretionsskäl inte upp. Att Rössborn för egen del nog ville slå vakt om den svenska kyrka, som framträdde klädd i svart prästkappa i gudstjänstlivet och vardagsvis i byråkratslips och ämbetsmannauppsyn i folkbokföringspysslet, går jag förbi, också detta av rena diskretionsskäl. För Rössborn och Josefson, som Rössborn återger honom, är folkkyrkan en funktion och därmed, det kan man fatta, osynlig (se Rössborn, s 85). Betoningen ligger inte på att Kyrkan är de heligas gemenskap (congregatio sanctorum) utan på det som händer: att ordet förkunnas och sakramenten förvaltas (CA VII). ”Några andra kännetecken på att kyrkan är förhanden (än funktionerna, DS) finns egentligen, inte.” (Rössborn s 85)

Detta trodde jag inte när jag första gången läste Rössborns bok. Det tror jag inte nu heller. Jag känner igen protestantisk ensidighet när jag ser den och finner den inskränkt och dum – men naturligtvis användbar för den som inte har vidare vyer utan värdesätter just det ensidiga. Rössborn blev hovpredikant. Det blev inte jag. Då förstår ni vikten av enfald och ensidighet. Det var mer än jag förstod eller i varje fall mer än vad jag förmådde.

Jag tycker att Gunnar Unger, domprostfadern emeritus, jag upprepar saken som en lustifikation, fick till det i sin Ruben-presentation: ”Vad de högkyrkliga anser framgår fullt klart av den skadeglada suck, en av Josefsons motståndare i kvinnoprästfrågan uppgav vid underrättelsen om hans utnämning till biskop: – Då tvingas ju även Ruben Josefson att gå i kyrkan på söndagarna!’” Återstår frågan: Vem var kustiglurren? CH Martling eller Carl Strandberg? Jag vet inte. Jag behöver noga taget inte veta för att muntras.

När jag gick till läggen slogs jag av en tanke: Var det ärkebiskop Gunnar Hultgrens strategi att undvika samtal om väsentligheter? Han lät vid sammanträden folk prata på tills de tröttnade. Därefter sammanfattade Hultgren skickligt resonemangen så att de passade hans egna avsikter/åsikter. Erik Petrén beskrev ärkebiskopens taktik men var inte rädd för att bryta in, korrigera och irritera. Hultgren, den gamle kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*n borde inte få gå under radarn. Är han Svenska kyrkans egen Fürst Metternich? En spelare av politiskt slag? Var det egentligen han som gjorde samtal omöjliga? Jag får nog läsa på och återkomma.