Var satiren verkligen satir eller dokumentär? ”16 minuter och 20 sekunder in i programmet”, löd anskriet. ”Du måste se!” Jag såg. Svenska Nyheter
Jag ber att få hänvisa till Yngve Brilioth: ”Att Sveriges kyrka icke skall svika sin uppgift att bringa evangeliet till vårt folk, till varje nytt släkte, det är vår innerliga bön och målet för vår allvarliga strävan. (Kampen om Kyrkan. Skrifter i teologiska och kyrkliga ämnen. 6. C.W.K. Gleerups förlag, Lund 1937, s 40). Yngve Brilioth blev sedan biskop i Växjö och därefter ärkebiskop i Uppsala. Han är helt medveten om att det står en kamp om Kyrkan och inser: ”En kyrka, som sätter som sitt mål att vara varje tid till behag, kommer snart att bli andligen utarmad och rotlös. Intet synes i morgon så föråldrat, som det som i dag synts allra mest tidsenligt.” (aa s 14) Och tänker man sig att kyrkans lära regleras genom majoritetsbeslut ”då ju kyrkan är folkets kyrka, så röjer detta den mest häpnadsväckande okunnighet om vad en kyrka är… Kyrka betyder något som hör Herren till.” (aa s 13)
Jag kan för egen del fundera över Yngve Brilioths sammansatta person. Som andra – biskop John Cullberg t ex för att inte tala om biskop Torsten Bohlin – var de präglade av liberalteologins frågeställningar och behövde glida i sanningsfrågor. Brilioth markerade kravet: ”en vidsträckt frihet för en evangelisk prästs förkunnelse, så länge han predikar Kristus och har skriften som yttersta norm.” (aa s 39) Det låter väl bra; vi åstundar ingalunda någon ny inkvisition. Fast han drar en gräns: ”Men vi kräva en obrottslig lojalitet mot kyrkans fastställda gudstjänstordning och vi anse en verklig kyrkodisciplin oundgänglig för att kyrkan skall kunna bevara sin egenart och vara trogen sin uppgift. (aa s 39) Jag tror det hade varit mer lyckosamt för Svenska kyrkan om Brilioth varit mer, kan man säga ”majeutisk” i förhållande till den kyrkliga förnyelsen, men barnmorskesysslan var inte Yngves grej, om man säger så. Sedan blev ärkebiskopen sjuk, ärkebiskopinnan Brita skötte sysslorna så gott det gick och med kyrkomötena 1957 och 1958 gick det som det gick. På den teologiska frågan om ämbetet gavs ett politiskt svar. Så kan en Kyrka inte göra, säger jag, säger Paulus. Och noga taget Yngve Brilioth också!
Nitiskt gick jag till Walter Bauer, Wörterbuch zum Neuen Testament, 5 Auflage, Verlag Alfred Töpfelmann, Berlin, 1963 ) och slog upp ordet pará, παρὰ. Bauer gnetar med ordet i förbindelse med genitiv, dativ och ackusativ. Jag måste ha läst detta för länge sedan, nogsamma understrykningar avslöjar. Nu var det parà ihop med dativ. ”För Gud är inget omöjligt” lyder standardöversättningen av Mk 10:27 på svenska, men parà i denna kombination betyder också ”hos”. Hos Gud är inget omöjligt. Insikten piggade upp mig, för nu är det inte bara en (teoretisk) innehållsbestämning. Att ingenting är omöjligt för Gud tänker jag inte bråka om – men vad angår det mig? Hos Gud är ingenting omöjligt är en mening som flyttar på mig. För då vill jag vara hos Gud förstås och rent praktiskt ta mig dit, dvs till högmässan. Om det bara funnes något där jag kan uppfatta att den firas efter Kyrkans grundmönster.
De dårfinkar jag såg välkomna alla i tv-inslaget i Svenska nyheter uppfattar jag mig inte vara ett i tro tillsammans med. Jag uppfattar tvärtom att kyrkolivet på punkt efter punkt rasar samman och dessa vanvettiga är de marodörer som inte bara utför verket – de är så korkade att de avslöjar vad som är å färde. Men finns det något gudsfolk som ser vad som händer? De kyrkliga cheferna tycks blunda eller vara blinda. Kyrkolivet överlevde pandemin och ändå inte!
På norra Öland är gudstjänstlivet förfärande – likt det som finns på ett äldreboende – när gudstjänst på grund av elpriset firas i församlingshemmet. Till församlingshemmet lockas bara de mest motiverade. Kyrkans rum är mer öppet. I en Kyrka som har gudstjänsten som det centrala – hur kan dessa restriktioner godtas? Jag fattar inte.
Jo, jag fattar att det går så illa som vi sa utan att riktigt kunna förstå hur det skulle kännas när det väl händer. Prognoserna är dystra när det gäller rekryteringar och Torsdagsdepressionen bidrog som vanligt med insikter, denna gång om gudstjänstlivet i Asarum. Gudstjänstutveckling ledde till insikten ”att gudstjänst inte är den form av interaktion som människor längtar efter. Som ett resultat så valde man att istället öppna en lokal i centralorten där människor kan fika och ges utrymme att samtala.”
Torsdagsdepressionen strör salt i såren. Om anställda och förtroendevalda, 33 000 personer gått regelbundet skulle statistiken sett ljusare ut. Och om det är sant att folkkyrkan är en familjekyrka kanske det varit än ljusare. ”Men inte ens de som borde stå närmast kyrkan verkar speciellt lockade av huvudgudstjänsten.” Inte jag heller om dårfinkarna på de autentiska inslagen i bilderburken bjuder in en sådan som mig. Ni kan väl kolla Torsdagsdepressionen. ”Som det nu är förnekar man majoritetens kyrkliga identitet”. Per Pettersson löser problemet genom att lägga dopet som bas. Tjena mittbena! Modéus II är som vanligt professionell optimist: ”Ja, gudstjänstfirandet minskar på många håll, men ingen tjänar på att vi ger upp. Det finns mycket energi och vilja, och många goda krafter.” Modéus II förnekar att ledarskapet skulle vara dåligt eftersom ”det finns mängder av kompetenta präster och ledare i Svenska kyrkan. Si där! Det är inte min erfarenhet. Men ni som har papperstidningen, spara denna genomgång, för den kan man återvända till om några år (givet att världen består, skorna håller och vi får leva). https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/forskare-svart-att-na-ut-med-gudstjanst
Kanske är det läge för ett strafftal om kyrkolivet:
Nu ligger de i ruiner, våra gamla rutiner och vårt gudstjänstliv i sockenkyrkorna i stadens och byns mitt. Ingen bor där. Och till alla som blåser upp förhoppningarna gäller ett: Ingen skall återvända, utom några få som blir räddade. En stor skara kvinnor tänder offereldar (upplysning!, värme! gemenskap!) åt andra gudar och tänker inte göra annat än vad de sagt. Det är Himladrottningen som ska dyrkas i en feminiserad kyrka. Himladrottningen? Nej, inte Herrens mor Maria utan en feministisk princip, ty varje praktik kräver en ideologisk överbyggnad och varje överbyggnad kräver sin praxis. Så infria då era löften.
Detta leder till att ingen längre nämner Herrens namn och ingen säger längre att Herren lever. Man ni kanske kan förstå om Herren ogillar detta och säger: ”Jag vakar över dem för att bringa dem olycka och inte lycka.” Gud, som är Fader och Son och Helig Ande, är inte någon Tamgud, som ni kan hantera efter behag. Ni borde kunna se kyrkolivets förfall och dra grundläggande slutsatser om vad som hänt och varför. Ni ville inte se de verkliga motsättningarna, definiera dem och göra något åt eländet medan det fortfarande var tid. Nu säger ni bara med norrländsk intonation som statsmannen: ”Vi har vari naiv:” Det är sant. Det är skillnad på Guds barns barnasinne och naivitet. Ska fastans tid blir en tid för omvändelse – om det finns tid kvar?
Jag läser och applicerar Jeremia 44 på oss och vårt läge, som ni märkte. Hos Gud är inget omöjligt förrän Gud bestämmer att det inte längre ska vara möjligt. ἀλλ’ οὐ παρὰ θεῷ, πάντα γὰρ δυνατὰ παρὰ τῷ θεῷ.