Henrik Svenungsson (1933-2017) var biskop i Stockholm men dessförinnan stiftsadjunkt i Växjö, adjunkt hos ärkebiskopen (Ruben Josefson och Olof Sundby), direktor för Lutherhjälpen och domprost i Härnösand. Han var en viktig präst för mig när jag var ung och därför förblir han en viktig präst fast han är död. Stiftsbyrån i Växjö höll till i ett något nedgånget hus på Norra Järnvägsgatan med stiftsadjunkt, konsulent för söndagsskola, (Ulla-Britt) barn och ungdom (Inger), fritidskyrka (Åke), kassa (Rune) och vaktmästeri (Jan). Det blir sex personer.
Henrik, som då blivit biskop, frågade:
– Dag, när det var sex personer på stiftsbyrån på Norra Järnvägsgatan, blev det mindre gjort då än på stiftskanslierna nu?
– Nej, det blev det inte.
– Jag trodde väl det.
Detta betyder självklart inte att det inte arbetas väldeliga på stiftskanslierna. Men det blir inte mer gjort! Detsamma gäller, men här ska jag misstros för jag har snart nog varit pensionst i 10 år, på de andra kyrkliga nivåerna. Jag ser logiken. Fler anställda betyder mer arbete att samordna ansträngningarna, vilket betyder fler sammanträden och arbetsplatsträffar. Till det kommer de depressiva dragen i kyrkolivet. Någonstans sitter en biskop kreerad av det slag som ger oss professionella optimister. Vad annars ska de kunna vara? Vi får en kyrklig apparat dit missmod icke hinner hur missmodiga prästerna än är. Och så får vi en annan typ av präster också. Jag går inte närmare in på det just nu. Rekryteringsläget är dystert om man ser framåt…
Arbetstidsregleringen ställer till det. Den gamla sortens präster delade villkor med hemmansägarna. Det fanns ett jobb som måste göras och på gården fanns ingen stämpelklocka. Den tidens präster fick struktur på sina liv i vart fall genom folkbokföringen, som krävde öppettider där folk kunde träffa prästen. ”Tältmakeriet” var för de så kallade folkkyrkliga prästerna något fint.
De högkyrkliga men folkliga prästerna suckade mer högljutt över folkbokföringen. Staten bjöds på mycket oavlönat arbete, men det var ordning och reda i socknarna! Folk var rätt bokförda med personnummer, paviler och allt. Det var med andra ord något att göra mest varenda dag.
Prästerna förväntades också följa med i den kyrkliga debatten, läsa nyutkomna böcker, delta i kontraktskonvent, förnya konfirmandarbetet, förnya doppastoralerna, fundera över hur församlingslivet skulle förnyas och gudstjänstlivet sakramentaliseras, ringa och skvallra med några av kollegorna, ha pejl på lediga tjänster, vilka som sökt och vilka som fått, bedöma utfallen av prästvalen, ha koll på tidningarnas kyrkobevakning (inkl insändare från Jälluntofta och andra lika centralt belägna orter i den kyrkliga geografin) samt kunna läsa högt för syföreningen och äta sju sorters kakor. I Småland måste de också ha vett att hantera ostkakor, börja i mitten och äta av alla! Klarbärssylt eller jordgubbssylt och vispgrädde till detta. Det var ett liv och ett kiv.
Alla präster var inte så kända som domprosten GA Danell i Växjö. Det var han som fyllde Växjö domkyrka söndag efter söndag. Allt hette ”högmässa” även om somligt var söndagens gudstjänst utan nattvard. Följdriktigt kunde det heta ”högmässa HHN” när Herrens Heliga Nattvard firades och högmässan alltså var just högmässa. I domkyrkan fanns Nils Bondeson som domkyrkokomminister. Nu var det fler gudstjänster i Växjö; Skogslyckan med Rydeman, Västrabo med Willstedt, Högstorp med Sven Carlsson och Öjaby med Lasse Rye. På Kronoberg kunde folk också samlas. Folkhögskolan hade en distriktskyrkoliknande funktion genom S:t Sigfrids kapell.
Vad jag försöker få fram är att rätt mycket hände. Mitt syfte med framställningen är lätt att genomskåda. Jag antyder att det inte blev mindre gjort, inte ens sämre, dåförtiden. En del värdefullt har gått förlorat. De som då gjorde kyrkligt förnyade analyserna och beskrev både förluster, taktiska pastorala misstag men också möjligheter med ett genomtänkt pastoralt program, har inte varit fel ute. Det var de dåförtiden, utsatta för det illasinnade kyrkliga – trots eller just därför att de läst på och studerat internationell pastoralteologi. Inte främst därför att präster inte ville diskutera. Det var prästfruar som mest hetsade upp sig. För dem var det otro att tänka annorlunda, ifrågasätta det invanda, komma med dystra nyheter från den kyrkosociologiska verkligheten. De blev arga. Nå, det fanns präster av detta slag också. Jag uppfattade dem inte som särskilt kompetenta. Bättre är den hållning som Olof Sundby beskrev i sitt herdabrev till Växjö stift: ”Över huvud taget borde vi lära oss inom kyrkan att ta kritik med lite bättre humör”. Jag citerar hans herdabrev Tradition och förnyelse, Lund 1970, s 27. Jag använde citatet i Vida hon famlar. Till kritiken av Folkkyrkan, Uppsala 1973, s 135. En artikel som den om gudstjänstlivet i Torsdagsdepressionen hade gett många blodstörtning, nu reagerar kanske inte så många? https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/forskare-svart-att-na-ut-med-gudstjanst
Jag läser Klas Hanssons Principer och praktik. Lekfolkets ansvar och makt i Svenska kyrkans församlingar 1930-2000. Uppsala Studies in Church History 14. Den finns på nätet, inte i bokform. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1738452/FULLTEXT02.pdf Alla bokvänner blir förmodligen långa i ansiktet nu, men tröstar sig kanske med att detta är bra för – trumvirvel! – klimatet.
Illustrationen till arbetet illustrerar: sammanträdesklubba. Inte knäppta händer eller en bild på en kyrkvärd. Så var betyder ordet ”lekfolk”? Docenten Hansson gör ett nummer av att han inte skriver ”lekman” utan ”lekfolk”, Laikós är det grekiska ordet. Det används första gången i Clemens brev till Korinthierna 40:5. Sammanhanget är att Gud, som är ordningens Gud har sagt till att tempeltjänsten inte ska utföras planlöst utan vid fastställda tider och stunder (aa 40:2). ”Var och genom vilka han vill ha dem utförda har han fastställt genom sin suveräna plan, för att allt som sker värdigt efter hans behag skall bli välbehagligt efter hans vilja.” (aa 40:3) Gudstjänsten handlar också om lekfolkets tjänst åt Gud, inte bara prästernas. Gudstjänstfolk helt enkelt. Det kunde Klas Hansson gjort tydligare – men därmed också mer kritiskt eftersom denna princip kolliderar med den praktik han redogör för. I praktiken är nämligen det lekfolk han beskriver en samling kyrkopolitiker och det betyder i vårt sammanhang ideologiskt styrda partigängare i det kyrkokommunala.
Klas Hansson gör en liten poäng av att dessa förtroendevalda går i kyrkan mer än genomsnittsmedlemmen i Svenska kyrkan. Det har undersökningar visat. Nog hade det varit av intresse att se om de förtroendevalda går fler gånger än de trofasta gudstjänstfirarna. Jag skojar! Somliga lyser söndag förmiddag som himmelens stjärnor när de kommer till högmässan. Andra lyser regelmässigt med sin frånvaro. Församlingsprästen ser och vet.
Jag tänkte fel. Jag tänkte att Hanssons arbete inte var värt att uppmärksamma. På ett sätt var det rätt tänkt, men forskningsbravaden, understödd av goda luncher på Sigtunastiftelsen, är av ett sådant slag att en docent i Lund måste ta sitt ansvar. Rent vetenskapligt, alltså. Det får komma mera!
I övrigt har jag kommit på en avskedsfras. Den hotfulle pastorsadjunkten i Moheda fick som bekant till det bra: ”Frid tills vi möts!” Men är inte ”Vi möts i H!” ännu bättre. H? Himmel eller Helvete, alltså. En heltäckande avskedsfras, tänker jag. Och en kristen tyder allt till det bästa. Detta sagt tycker jag att det mesta i Svenska kyrkan går åt helvete, det helvete ingen tycks frukta. Då anger jag riktningen. Inte slutmålet. Än finns det tid!
Det finns efter gårdagens räknande ännu tid att anmäla sig till konferensen. Ett fåtal platser återstår. Begåvade kyrkoherdar ansluter sig eller skickar någon/några att ta hem kunskaper. Detta kan bara bli bra.
https://kyrkligsamling.se/wp-content/uploads/2023/01/Program-Wien-april-2023.pdf
