Internationella kvinnodagen – men det sägs att ”jämställdhets”-debatten håller på att svänga. Det ligger i så fall i själva världens natur. Den är obeständig. Och pendeln svänger – annars skulle den inte vara någon pendel.
Antje och Lysén har tagit sig till New York för att konferera, ser jag. Det är som vanligt de fem farliga P:na: polarisering, populism, protektionism, post-sanning och patriarkat samt förstås AI som Antje motionerar. Nu i gendertappning. ”I deras spår följer splittring, hat, hot och våld – faror för demokratin”, som hon sa i sin predikan för riksdagen. Inte är detta vänster. Men vad är det? Woke kanske? Vänstrism? Det finns en ”vänster” som inte läst marxismens klassiker. Den har avskaffat ”klass” som begrepp och satt in ”kön” i stället. På vilket sätt är då detta ”vänster”? Är det en tänkt progressivitet i största allmänhet som kallas ”vänster”? Lite hippt alltså. För det kyrkliga skulle jag hellre se beskrivningen av de gängse hållningarna som uttryck för den gängse anpassningen till världens väsende. Det happar sig lätt så. Alltför lätt. (Rm 12:2)
”En kyrka är viktig för människor som en symbol för trygghet, stabilitet och tillit. Den är en viktig plats även om man inte firar gudstjänst varje söndag.” Modéus II var hedersgäst i Vissefjärda när kyrkan fyllde 250 år. Han var glad att få vara med och roligt ”att vara på en av stiftets vackraste platser”. Smöra kan han, Modéus II. Jag läser Barometern 6 mars. Men ska jag tro på det där att kyrkobyggnaden mer än t ex stationshuset i Alvesta, Kronobergs slottsruin eller Kalmar slott är ”en symbol för trygghet, stabilitet och tillit”?
Jag har farit förbi många kyrkor, bland dem Vissefjärda, men trygghet, stabilitet och tillit vet jag inte om jag överfallits av. Var det inte i Vissefjärda jag för ett antal år sedan inte skulle få tala i församlingshemmet förresten? Och de flesta kyrkor jag skulle kunna frekventera fyller mig med dystra tankar, eftersom de är stängda på grund av höga el-priser. Vilken framtid har församlingshemskristendomen? Hade det inte varit bättre att problematisera själva firandet med frågan varför kyrkhuset byggdes på sin tid och vad det är för resurs nu? Genera sig inte, Modéus II!
Biskopen hörde av sig. Han sa inte emot min skriftutläggning. I Ivar Heikel och Anton Fridrichsen, Grekisk-svensk ordbok till Nya Testamentet (2 uppl C.W.K. Gleerups förlag, Lund 1973) tas begreppet parà upp och Mk 10:27 översätts: ”under mänskliga förhållanden omöjligt, men icke i Gudsgemenskapen”. Eftersom detta sägs i Fridrichsens tillägg, s 256, kan jag lugnt konstatera att de heliga inte motsäger varandra. Pendeln kanske svänger också här, bort från det idealistiska till det konkreta, det sakramentalt realistiska? Gud är mer mänsklig än vad liberalteologer kan tänka – eller mer mänsklig på sitt gudomliga sätt än de?
Bortsett från biskopen, som mödar sig med Heikel-Fridrichsen, är jag som vanligt numera fortsatt biskopslömsk. Det vanvett Svenska nyheter lät oss se, är skeenden en biskop har uppgiften att hålla rent emot. Det som skulle vara satir var ju dokumentär! Har biskoparna inget att säga nu? Då säger det allt! Till min avhållne vän prosten F skrev jag om inslaget: ”Underbart eller onjutbart? En fråga om perspektiv.” Kan saken sammanfattas bättre, så gör det! Men Svenska kyrkan är i grunden något annat, det vet vi som stirrar över avgrunden som öppnat sig. Saken beskrevs så när den rådande kyrkopolitiken presenterades av Jesper Bengtsson i Reformismens väg, Tiden 2022 (s 92).
Annars är det Klas Hanssons arbete jag tagit mig igenom. Uppsala Studies in Church History 14 Principer och praktik. Lekfolkets ansvar och makt i Svenska kyrkans församlingar 1930–2000 Detta arbete hittas på nätet, finns inte i bokform.
https://www.researchgate.net/publication/368831956_Principer_och_praktikLekfolkets_ansvar_och_makt_i_Svenska_kyrkans_forsamlingar_1930_-2000_UPPSALA_STUDIES_IN_CHURCH_HISTORY_14
Jag har några synpunkter.
Jag skrev avhandlingen Folk och Kyrka (1986), som handlade om vad Svenska kyrkan gjorde när det stod klart att folket inte längre var kyrkfolk och biskoparna satte sin lit till Socialetiska delegationen. Den analys som snabbt slog igenom var insikten jag fått att folkkyrkoteologierna kunde analyseras genom att folkets roll fokuserades. Subjekt eller objekt? Därtill skrev jag lite om kyrkfolkets roll. En avhandlings kvalitet avgörs om dess forskningsresultat går in i handböcker och får genomslag i annan litteratur/debatt. Jag ska inte klaga. Thomas Ekstrand noterade hederligt var han hämtat sina insikter. När Klas Hansson skriver, har min avhandling blivit ”en översikt” av den socialietiska delegationsans arbete (s 118) och Ekstrand får stå för de insikter jag forskade fram. Det tycker jag av rent personliga skäl är riktigt dåligt av Hansson. Har han läst min avhandling – läst men inte förstått eller lämnat oläst? Märker ni nerven i min framställning nu?
Hansson talar om lekfolk. ”Lekmän” är numera en genusifierad glosa, förstår jag, – och håller med. Gudsfolket består av kvinnor och män. Det lilla problemet att männen sedan länge flytt det kyrkliga är inte ämnet för Hanssons framställning. Men lekfolket konstitueras av något som Clemens (den förste som nämner laikos, som bekant) kallar ”föreskrifterna” (Clemens första brev till korinthierna 40:5). Clemens förutsätter att de kristna i Korinth vet vad saken gäller – och saken gäller väl som vanligt Jesus och mötet med honom. De kristna är hos Gud i gudstjänsten och gudsfolket ägnar sig där åt det gudomliga pysslet. Alla har ett och annat att göra, alla deltar, somliga i mer farliga sysslor därför att det är farligt att hantera det heliga (biskopar och präster), andra i lovsånger, lyssnande, bedjande samt mottagande av det heliga, det som skapar ett Guds eget folk på plats. Men farligt var det för alla. Farligt, farligt, farligt men härligt, härligt, härligt, som det heter i – är det en psalm?
Hansson vet visserligen att lekfolket är något viktigare än ”icke-präster”, men han vet inte hur han ska särskilja dem som delar Kyrkans tro från usurpatorerna, de som utnyttjar det kyrkliga för att dra nytta av det och styra och ställa med det. Det kan inte vara rimligt att beskriva direkta fiender till allt gott verk (kyrkbyggen eller barntimmar lika) som lekfolk i kyrklig mening. Jag har sett båda slagen och några minnesbilder av kyrkopolitiker blir direkt plågsamma. Jag satt på Kungliga Biblioteket (KB) och tittade på mikrofilmer. Plötsligt såg jag att de framställts av Reprograficentralen i Kalmar. Då steg bilden av dess chef socialdemokraten Bertil Morén fram så tydligt, att jag gav upp mitt läsande och gick ut i Guds fria natur, dvs Humlegården och Stureplan. Så obehagliga var mina minnen av den mannen. Detta var ett icke oviktigt sidospår. I Hanssons värld skulle Morén alltså höra till lekfolket. Det har jag aldrig trott. Kommer aldrig att göra heller.
Hansson förstår att mycket handlar om makt. Därmed skulle man kunna tänka att han ville mejsla ut antagonistiska motsättningar. Det finns väl böcker om detta – Alberoni, Bauman, Habermas eller Gramsci? Ett bibelstudium med Hans-Ruedi Weber som auktoritet nämns, men det är Max Weber som blir av intresse och av detta gör Hansson– ingenting. Kolla sidan 23.
Det är inte mycket till historiematerialism i Hanssons metod. Effekterna av partipolitiseringen kunde annars ha gett en hel del om saken uppfattats gälla det som Jesper Bengtsson beskrev i boken Reformismens väg, en bok som för de flesta gått under radarn, sannolikt därför att den var alltför tydlig både när det gällde mål och metoder för den av makthavarna förda kyrkopolitiken. Nog kunde i feministisk iver Nancy Eriksson (s) fått plats hos Hansson – som representant för lekfolket i kyrkomötet. Uppgörelsen med Bo Giertz, som undrat över att kristendomsfientligheten skulle få plats i kyrkomötet, är inte oviktig. Bo Giertz var inte alltid den store kyrkodiplomaten. Understundom kunde han stå sin goda uppfostran emot. Jag tror vi får fortsätta läsa Hansson. Lire Hansson – som det heter på franska för den som vill gå i Louis Althussers fotspår.