Det har tagit sin tid att smälta den bön jag kunde få använda. Modéus II har totat ihop den. https://www.facebook.com/fredrik.modeus
Min bibliska förmodan är att denna bön förklingar ohörd. Kristen bön bes i Jesu namn. Ihop med Jesus har den löften med sig. Om den inte uppenbart är en galnings bön. Det kan bönen lätt bli. Hur vi rätteligen bör bedja, vet vi inte. I det läget förfaller jag till andlighet. Anden manar för oss. Då ber jag inte ensam utan alltid i gott sällskap. Men bön i sällskap med Modéus II verkar inte vara gott sällskap, hur mycket jag än berömt honom för vad han sa vid visitationen i Växjö. Fast han kunde sagt mer om det pastorala haveriet både där och här, har jag hört. Jag förfaller till klarsyn också. Dumhet i kombination med fromhet heter på god ekumeniska Stupiety.
Varför blev jag så kritisk mot den fine biskopen och hans fina bön för Ukraina? Den kolliderar med det mesta, Grundläggande konfirmandkunskap inte minst. Modéus II ber:
Gud, låt kriget få ett slut,
hur kan du låta detta ske?
Men det vet väl en biskop? Om Gud skulle förhindra allt djävulskap finge han utrota hela mänskligheten. Synden härjar och har sönder i oss, med oss och kring oss. Gud är ingen städhjälp som reder ut efter oss. Gud tillåter det onda. Tills vidare. Vi borde förstå alternativet, tycks profeterna mena, och välja Livet.
Låt flyglarmen tystna,
och stridens vanvett upphöra.
Nu är flyglarmen en del av försvaret, dvs när det kommer fientligt flyg ljuder signalen, signal med korta stötar under 1 minut. 2 sekunder ljud följs av 2 sekunder tystnad. Låt inte larmen tystna!
Men vad betyder det där med ”stridens vanvett”? Är det en kritik av ukrainarna, som för ett år sedan inte vek ner sig för Putins militära specialoperation? Är inte Ukrainas strid en strid för värden vi håller högt? Själv har jag i min krafts dagar tillhört den största svenska fredsrörelsen, försvaret, och vi lyckades bevara freden. Har vi egentligen fått tack för det? Jag fick till och med utgjuta mitt blod för fosterlandet. Någon medalj för detta fick jag inte, men några märken som utmärkte min tapperhet kunde jag stoltsera med. Det finns, tänker jag, strider som är uttryck just för vett. Våldsmakten står våldet emot. Så tänker inte KG Hammar. Var fick han sin militära utbildning?
Gud, ta emot alla som dör,
hjälp dem som tvingas ta avsked.
Alla? Sa inte konfirmandprästen att Gud inte tvingar någon? Ville någon inte ha med Gud, Fadern och Sonen och Den Helige Ande, att göra i denna tid (70 eller 80 år) så behöver man inte umgås i evighet heller. Det tycker jag är ett tecken på Guds godhet. Eller? Alla döda är inte helgon och alla helgon inte döda, som CH Martling fick till det. Tvingas ta avsked? Livets obeständighet är verklig. Och ska avskedet definieras som tvång eller som en möjlighet? Hjälp dem som inte får ta avsked utan har sin älskade som en blodig smet i en stridsvagn eller som bara försvunnit i någon explosion till lands, till sjöss eller i luften
Gud, vägled våra politiska ledare,
hjälp dem att fatta modiga beslut.
Det får väl ändå erkännas. Jag har som nationens statsminister fattat just modiga beslut. Min regerings utrikesminister – men också överbefälhavaren – ville undvika det modiga beslutet. Jag pekade med hela handen och sa strax före lunch: ”Mina herrar, regeringen kommer att efter lunch fatta följande beslut (och så linjerade jag upp beslut i stort). Det står vem som vill i denna regering fritt att avgå under lunchen. Ingen avgick. Efter lunch fattades beslutet. Jag flög hem, lätt orolig att jag varit fel ute. Hade jag varit för brutal? Utrikesministern och ÖB var trevligt folk och jag hade faktiskt kört över deras försiktiga bedömningar. Jag hade dessutom varit spotsk när det handlade om VSB-pakten mellan Sovjetunionen och Finland. Kekkonen var inte min favorit. Jag litade inte på att Finland skulle förhindra en invasion i Norrland.
På söndagskvällen flög jag tillbaka och på måndagen i Grå Huset föll domen. Chefen för Försvarshögskolan, generalmajor Krister Larsson Lagersvärd, fällde avgörandet. Beslutet var rätt. Utrikesministern och ÖB var glada, för de hade alltså inte passat på att avgå utan kunde sola sig i den generala glansen. Vad innebar det modiga beslutet? Allmän mobilisering och en lagstiftning som egentligen stängde allt. Knappa en miljon män (mest) och kvinnor under vapen. Var det då Gud som väglett detta mitt beslut, som blev regeringens. Man vill gärna veta. Vad säger Modéus II, tror ni?
Ge förstånd åt dem som orsakar krig,
Jag blir genuint osäker. Jag har läst utvärderingar av krigsförbandsövningar, KFÖ, (som en hemvärnsbataljonspastor trodde betydde Krigsförberedande övning och behövde vara ledig från sin prästtjänst för att alltså förbereda ett krig…) men oförstånd är inte vad som kännetecknar de staber som orsakar krig. Stridsplanerna är uppgjorda med allt förstånd de kunnat uppbringa. Läs historia från de stora europeiska krigen och läs om vad som planerades för den svenska krigsmakten. ÖB:s klubba (attackeskadern E1 – direkt under ÖB:s befäl), flygvapnet i stort, marinen: flottan, det fasta och det rörliga kustförsvaret, amfibieförbanden, armén; pansar och infanteri, luftvärn, det gamla vanliga artilleriet inte att förglömma (nygammal insikt från kriget i Ukraina), allt ska på ett förnuftigt sätt samspela. Det är förståndigt att be om förstånd, alltså.
Men vad avses med ”dem som orsakar krig”? Putin menar sig vara förståndig, det är detta som är problemet. Han vill upprätta det ryska (sovjetiska) imperium som försvann, den ordning i vilken han själv fostrats i KGB/GRU. Det är i bästa förstånd han bedriver krig i den förståndiga tanken att den ukrainska statsledningen kommer att sjappa. Så blev det inte. Förstånd eller oförstånd? Hade Zelenskyj flytt, hade vi inte haft krig i ett år. Jag hör till dem som tycker att detta krig är rättfärdigt och nödvändigt. Ukraina slåss för oss och vår rättsordning! Hur tänker Modéus II?
Gud, gör världen till en trygg plats,
Är det inte detta den uppgift som Gud har gett människorna? Varför då besvära Gud med att vi misslyckats? Kunde det inte tänkas att Gud blir misslynt och säger att vi fått en massa chanser och anvisningar, men högmodigt satt oss över alltihop? Det där med ”Herrens bud” brukar vi ju storstilar inte bry oss om utan lika storstilat förklara bort.
Tack för att vi får tända hoppets ljus,
Kunde det inte sakligt om än mer prosaiskt sägas: ”Tack för att vi får tända stearinljus.” För det är ju stearinljus som tänds – om än stofferade med ord som ska höja ljuset från den enkla och vardagliga stearinljustillvaron.
Kom med fred och försoning.
Amen
Det var här Modéus II skulle fått med en referens till Jesus. Annars blir det i all fromsinthet absolut ingenting. Det hade det kanske inte blivit ändå, för det tankeslappa är inte sådant som imponerar på Jesus, men lite mer löftesrikt hade det varit att be ihop med honom.
På nätet såg jag Modéus I tända ljus och se andäktig ut. https://twitter.com/BiskopMartin/status/1628993963796402177 Jag tyckte inte om det heller, Hans ljuständande och hans uppsyn befrämjade inte min andakt. Han välsignade digitalt. Jag uppfattade att välsignelsen försvann i den digitala rymden. Kristen tro är mer kroppslig än så. Gud blev människa, en av oss, och den himmelska välsignelsen blev jordisk. Tänker jag. Här saknade de vackra orden jordisk konkretion, kropp helt enkelt, personligt tilltal. Digital kristendom är alls inte inkarnatorisk, det ser jag som problemet. Jesus blev människa och ärkebiskopen blev gudlig. Tablå!