Avkristningen har sitt pris. Den avkristnade (o-)kulturen betalar priset men det är till sist, ytterst, ett pris som vanliga människor av kött och blod får stå för. Och det går kvickt att avkristna. Kristningsprocessen gick alls inte lika fort, den tog några hundra år och bakslagen kunde man se.
Säg att kristnandet av detta land är en period från 900-talet till 1200-talet så kommer bakslaget på 1300-talet Sedan rätar det upp sig något. Det är under denna tid klansamhället och ättardråpen måste upphöra eftersom församlingen är det nya sammanhanget, Guds familj, och alla genom dopet blivit Guds barn/ättlingar! Sedan blev tron en sådan inkulturerad självklarhet att den inte behövde odlas eller vårdas. Därför kunde förståsigpåarna ompröva, dvs avkristna. Kulturskiftet är verkligt och 1800-talsmässigt. Vi har gått från en skuldkultur till en skamkultur, från en kultur med breda och djupa insikter till ytlighet, från långsamt mognande med nya/nygamla insikter till snabba klipp och klick. Som sagt; det har sitt pris.
Mats Löfving kände jag inte. Vad han blev utsatt för, kan jag kanske föreställa mig till någon liten del. Journalister, som knappast en och en stiger fram som moraliska föredömen, anställde drevet där det privata verkligen inte var berövat uppmärksamheten i det offentliga (priver på franska betyder ju ”beröva, hålla undan”). Det som skulle hållits undan blev i stället underhållning. Och en mycket åldrad jurist, Runar Viksten, 78, kunde inte hålla sig utan drog det privata i direktsänd pressträff. Hans utredning finns att läsa: https://polisen.se/aktuellt/nyheter/2023/februari/rapporten-utredning-om-vissa-forhallanden-i-samband-med-polisanmalningar-mot-polischef-ar-presenterad/
Viksten tycker jag direkt illa om. Det beror på att jag kan min Luther, som i ett bordsamtal fick ur sig: ”Jurister äro dåliga kristna.” Skulle Luther luras? Hör man Viksten verkar Luther ha rätt, så mycket kan jag säga. Att han varit auditör i Försvarsmakten noterar jag. Sådana har jag inte heller någon vidare respekt för, de blandar gärna rollerna som åklagare, domare och bödel om jag kan min militärhistoria rätt.
Viksten uppfattade inte att Löfving mådde dåligt när han kom till utredningssamtal. Nä, det tror väl ingen. Löfving tänkte nog att de beslut han fattat i tjänsten var korrekta. ”Han hade en enorm integritet och har alltid varit polis 24 timmar om dygnet. Det upphörde aldrig. Han levde med sin polisroll och sin ansvarskänsla för samhället hela tiden och var extremt lojal mot sina medarbetare och chefer”, sa hans bror. Om en sådan person – som brutalt och inför allmogen får fötterna undansparkade – överlever, är det ett under. Kritiken styr mot person och där blir en som Mats Löfving försvarslös. Han levde med sin polisroll och den skulle berövas honom – trots korrekt fattade beslut i sak.
Det fattade besluten var alltså korrekta – om vi ska tro Viksten. Problemet var ”jäv”. Jäv ska kvalificeras. Här var det väl närmast delikatessjäv saken skulle gälla. Men om Löfving i tjänsten satt sig över känslolivet? Jag menar, en chef kan gilla någon men lika väl ogilla någon – det är väl i båda fallen lika delikat? Då gäller det att väga ihop sakliga meriter. Förtjänst och skicklighet – vad nu det betyder. Jag inser att en chef hellre vill ha någon i sin närhet som är trevlig, hellre än en otrevlig, men det är frågan om kompetens saken ska gälla. Det är arbetsliv och inte sällskapsliv som ska bedrivas. Till detta kommer att polismyndigheten måste lägga sig vinn om kvinnliga medarbetare, det är givet. Självfallet behöver detta inte vara något problem, men det är likväl en omständighet.
Hur ska nu det arbetsrättsliga hanteras när det inte finns skäl att kritisera tillsättningen, men sätta chefens känsloliv under lupp? Ni vet att prästen i Linköpings stift blev ett disciplinfall eftersom han i pedagogiskt nit använt ett rått (eller kanske hårdkokt?) språkbruk och sagt det förfärliga ordet ”knulla”. Jag är mer verserad men undrar likväl: har Linda H Staaf och Mats Löfving pippat? Sa inte båda att de inte haft någon relation? Löfving nekade vid Vikstens förhör, Staaf svarade dunkelt. Viksten, den olyckan, skriver: ”andra måhända kan anse bevisen otillräckliga att Mats Löfving varit jävig.” Är det ett justitiemord vi bevittnat? Vad om inte detta?
Hur vet ni vad de gjort eller inte gjort – oavsett vad ni svarar? Läser jag kultursidorna i dagspressen tycks sådant inträffa här och var och rekommenderas dessutom. Läser jag Den Heliga Skrift finns besked om detta beteende också, men min vän profeten Jeremia anvisar en utväg från skammen, nämligen att ta skuld på allvar –och då är saken inte lika enkel som på samtidens kultursidor. Men det var alltså inte enkelt på nyhetssidorna heller. Det finns en utredare som uppenbart är medveten om de svaga bevisen. Men han använder sig av dem! Detta lilla trick fungerar för journalisterna och föröder Mats Löfvings liv. Om Viksten lyckats visa ett sakförhållande då?
I en skamkultur går indignationens vågor höga. Ni minns kung David och Batseba och vad ett Urie-brev är (2 Sam 11:2-26). Sedan kommer profeten Natan till David och berättar den upprörande historien om stölden av ett lamm. David ursinne är på riktigt tills Natan säger ”Du är den mannen.” (2 Sam 12:1-9) Davids insikt är enkel: ”Jag har syndat mot Herren.” (2 Sam 12:13) Psaltarpsalmen 51 hör med till sammanhanget och den kunde används som syndabekännelse i en vanlig svensk högmässa (Ps 51:1-14). Det är storslaget. Förlåtelsen är på riktigt. Klart att det får konsekvenser om skuldkulturen med vidhängande förlåtelsekultur slängs på sophögen. Då hamnar människor där också!
Skuldkulturen är det någon glädje med. Den kan leva i heliga fastetider med den glädje som är på allvar. Och präster förstår sitt uppdrag som det gudomliga uppdraget att tillsäga människor förlåtelsen. Det kräver i sin tur den professionalism som också läkare måste besitta, den som inte kan stå och gråta eller förfäras över en sjukdom. Synd betyder att något går sönder och något betyder allt. Så illa är det. Synden vanställer allra mest det finaste i livet, det vet seriösa präster. De vet också att det finns en själafiende, en fiende till mig själv, som vet mina svagheter och gärna utnyttjar dem för sina syften. Det är väl att jag i dopet fick Hjälparen, Den Helige Ande, så att jag slipper stå ensam mot fienden, den gamle ormen. Denna insikt behöver jag dock upprepat få besked om. Det är därför vi fått söndagen som gudstjänstdag och själavården som resurs för mitt liv.
Skammen är det farliga. I det gamla bysamhället kunde vi tänka oss att det fanns en skampåle. I vårt samhälle finns det många och åtskiliga som förtjänar sitt levebröd på att fösa människor dit och binda fast dem där. Ska vi tala om journalistiska moralister eller moralistiska journalister? Här är det inte lätt att dissikera – men resultatet blir väl i förlängningen detsamma? Om folk kastar sten på präster som hamnar i helvetet (det finns präster där!) med ropet ”Varför sa du inget?” kastar de väl sten på redaktörerna i samma belägenhet med frågan: ”Varför bedrog du oss med ditt Djävla (obs! ingen svordom utan en teologisk analys!) narrativ?” Ska redaktionsledningen då ducka för stenarna och ropa tillbaka: ”Vi gav er vad ni ville läsa!” – ?
Justitieministern är jurist i botten (se Luther ovan!). Han solkade sitt namn och sitt ämbete genom att vara snabb med att tillfredsställa journalisterna med besked att han ser allvarligt på frågan. Jag antar att han lika lite som rikspolischefen då hade läst utredningen. Anders Thornberg fick ur sig att ”Om Mats Löfving ljugit har han inte mitt förtroende längre”. Thornberg var upprörd över det som framkommer, kunde man inhämta i avisorna. Han visste också att Löfving ”naturligtvis mår väldigt dåligt” och att rikspolischefen nu skulle läsa utredningen i sin helhet och eventuellt komplettera den. /SvD 23 febr/.
Jag tycker att de kommentarer vi fått visar betydande inkompetens på alla nivåer. Jag ska inte låtsas förvånad, det finns bra och dåliga poliser, usla, sämre och bättre statsråd och synden är med i allt. Jag går inte igenom de kyrkliga befattningshavarnas kompetens just nu. Jag låtsas alltså inte förvånad. Jag säger bara ett: avkristningen har sitt pris. Vi blir liksom vapenlösa mot Ondskan i alla dess vidriga och vedervärdiga former. Offer alltså. Kanske kan det då gå att förstå vad offret på Golgata handlar om. Rent personligt, menar jag.
I alla sådana här sammanhang säger de riktigt fromma ett och ett enda: ”Fy Fan!” Per Ewert i Världen idag, ledaren 25/2, säger inte så. Han för på reformert vis över instruktionen för församlingsetik på världsliga konfliktsituationer. Det är reformert – och dumt. Davids syndabekännelse biter bättre, det vet vi evangeliska. Vi kan alltså med sakligt eftertryck säga: ”Fy Fan!”