Dikt och verklighet

”Vi använder inte Folke efter hans kompetens”, sa ärkebiskop Bertil Werkström om docenten Folke T. Olofsson. Det var sant om Folke och det hade också varit sant om andra präster, de som förts upp på The Blacklist. Då var det 1990-tal. Sedan dess har Folke bland annat skrivit trebandsverket Credo och fyra (4!) diktsamlingar. Folke är nämligen en betydande poet.

Vad har jag att jämföra med? Jag bor på norra Öland och här har vi den prisade poeten Lennart Sjögren. Jag har bott på samma studentboende som Jesper Svenbro, akademiledamoten. Det är i jämförelse med storheter som vännerna Lennart och Jesper jag tryggt säger: Folke är en betydande poet. Han är dessutom en beundrad systematisk teolog.

”Teolog” betyder att han är något utöver religionsvetare. Universitetsämnet ”dogmatik” blev ”tros- och livsåskådning”. Med den precision som annars mest är kirurgens kunde alltså Folke, när han mött någon från detta ämne, nyfiket fråga: ”Har du åskådat några trosor på sistone.” Sedan var Folke förvånad över att alla inom ämnesområdet tycktes arga på honom…

Slutstycken består av 45 valda dikter, men Folke numrerar och i Tvåhundrasextionde dikten avslöjas boktiteln. Hans svärfar hade vapen och hade gömt slutstyckena. Det var så man skulle göra. Nu hade hans svärfar varit så fiffig att dessa slutstycken aldrig har återfunnits. Lätta att hitta om man vetat, skriver Folke. Så var det. Slutstycket till min Mauser hade jag gömt bland långkalsongerna. För en tonåring var det ett säkert ställe, vem skulle få för sig att rota efter ett slutstycke där? Geväret stod i garderoben under trappan till övervåningen. Jag är fortfarande stolt förvånad över att 15-16-åringar fick förtroendet att ha gevär med slutstycke och ammunition hemma. Det var andra tider och mer förtroende. Vi svek inte förtroendet.

Styrkan i Folkes poesi ligger kanske i hans förmåga att fascineras av själva tillvaron. Denna förmåga övas självfallet genom den kristna tro, den gör att Folke ser mer och kan ifrågasätta på ett tankeväckande sätt. När han vandrar i lövskogsdungen registrerar han att detta är gammal havsbotten. Den höjs fyra decimeter på hundra år:

Som om detta skulle vara
Terra firma, en säker tillflykt,
en trygghet.

Den lilla iakttagelsen i en lövskog med fåglar och en terrängbil är den tillvarosblandning som en poet inte bara kan registrera utan också regissera i diktens form. (Tvåhundrafemtiosjätte dikten)

Dikten om erfarenheten ett stå med en plåtlåda där resterna av en person ska svalna, är brutalt gripande. Benresterna finns kvar. Inte det som var sådant som kunde urskiljas bland tusenden, ögonen och munnen, det organiska, har förflyktigats. Det ”gör saknaden tyngre än sorgen”. (Etthundraåttiosjätte dikten) Poeter ser och inser.

Nu kan man tänka sig att Folke, som snart nog fyller 80, av närmast naturliga skäl funderar över döden. I en dikt han skrev år 1965, publicerad först i Bonniers Litterära Magasin, debutantnumret, år 1967 heter det:

Som så ofta förr samma repliker i samma känsloläge:
Skönheten och sorgen

Som sagt: en betydande poet. I nuvarande kyrkopolitiska situation hade han inte blivit prästvigd och om han lyckats tala dunkelt och likväl bli präst i Svenska kyrkan, hade han inte utan fortsatt dunkelt tal blivit kyrkoherde. Detta är Svenska kyrkans vanheder. Borde vi inte tala om detta – eller är det helt i sin ordning att detta lögnväsendet är den ordning som ska gälla på ett sätt som gör ärkebiskopens ord än mer sanna nu än då: ”Vi använder inte Folke efter hans kompetens”? Ett kyrkosystem, vars främste företrädare säger så, har minst sagt problem. Tycker jag. Hur tänker ni? Tänker ni?

Det var riktigt roligt att skriva om Gustaf Wingren alltså att skriva och sedan få läsa vad folk skickade mig. Jag gav gärna Gustaf rum – men fel. Det är Tryserum, inte Virserum, som var hans hembygd och Valdemarsvik platsen för hans stora fotbollsintresse. Bengt Hallgren, som var Wingrens doktorand, åt frukost med professorn på Stockholms Central. Wingren läste tidningen och sa: ”Det går bra för Öster”. Bengt frågade: ”Har han blivit kontraktsprost?” KB Öster var kyrkoherde i Stockholm, Öster var fotbollslaget i Växjö. Denna skildring från skilda världar kan uppskattas. Anders Brogren har skrivit en underhållande text om Wingren. Läs den. http://brogren.nu/recensioner/wingren.htm

Nu undrades vem som var Karin Johannessons morfar. Rätt svar är Helge Ferrmark (1904-1988), som före den 1 oktober 1949 hette Fredriksson. Han var missionsförbundare, predikant i Österhaninge och Knivsta, men ville fortsätta studera. 35 år gammal prästvigdes han för Karlstads stift. Det nya efternamnet visar en humoristisk ådra. Han kom från Malmberget och säga vad man vill, men ett malmberg måste vara ferr-mark. Järn på latin är ferrum. Järn i någon annan mening tog han sig inte. Han var helnykterist tills döden kom som en befriare. Kyrkoherde i Brattfors 1946 och i Nordmark från 1962 till pensioneringen 1971. ”Som stiftets första präst inbjöd han 1960 en kvinnlig präst att predika i Brattfors kyrka, vilket rikstidningarna observerade.” Han hade en lapp på väggen med textade ord: ”Störst är kärleken”. Det är missionsförbundarmentalitet – men alls inte texttrohet, som den ser som kollar 1 Kor 13.

Helge och jag tänkte olika, det är bara att konstatera. Men jag bevarar orden av biskopen i Karlstad när han en kväll varit i Två Systrars kapell i Kalmar: ”Något sånt här har vi inte i hela Karlstads stift.” Orden bevarar jag dumt nog i tacksamt hjärta. Jag borde varit så helgad att jag ömkat Karlstads stift.

Sameh Egyptson lägger fram sin avhandling i Lund denna fredag. Jag hade gärna varit där, men får inte ihop mina olika ansvarsområden – två katter, tre hundar och nu två kaniner varav en rymningsbenägen. Det som utspelas i Lund kan bli ett akademiskt drama att bevara. Vi som är på avstånd för väl höra om saken, som kanske likväl inte blir så medialt bevakad som när Lars Österlin skulle opponera på Eva Åsbrinks avhandling i Lund år 1962 eller dessförinnan Lars Gustafsson på Sven Stolpes i Uppsala år 1959. Que sera sera. Att Stolpe uppträdde i jackett och inte i frack hörde till det dåförtiden uppseendeväckande. Det kom folk till Stolpes disputation i abonnerade bussar och denna populas applåderade. Historieprofessorn Curt Weibull undslapp sig: ”Hade detta hänt under min tid som rektor vid Göteborgs universitet hade jag utan tvekan kastat ut pöbeln.”
Det finns sådana som fortfarande undrar över studentuppror år 1968…

Ni förstår att jag gärna varit i Lund en dag som denna. Det är dock i mitt gamla ämne som Egyptson disputerar. Avhandlingen Global politisk islam? kom i går i postlådan. Jag har börjat läsa. Annika Borg och Johanna Andersson förekommer på sidan 529 men också på https://kyrkligsamling.se/wp-content/uploads/2023/01/Program-Wien-april-2023.pdf

Nu funderar jag på vad al-Masalih al-Mursala betyder i praktiken liksom om wasatiyyah är den muslimska strategi vi bevittnar i Sverige. Står muslimska brödraskapet för den sanna och rätta islam? Jag måste stilla min nyfikenhet och läsa alla 743 sidorna i avhandlingen.