Ni minns kanske beteckningen på hastigt tilkommen lagstiftning, där rättsordningens behov av kontinuitet och sammanhang viftas undan: ”Lidbommeri” löd termen efter justitieministern, som såg lagarna bara som ett sätt att förändra samhället. Hans gamle klasskompis (rätt vitsigt och dubbeltydigt om jag får säga det själv) Carl Strandberg uppskattade inte detta sätt att se på rättsordningen. Jag undrar om inte Carl skulle gett mig ett erkännande för att jag prövar tanken att det som ska gälla för juridik också måste gälla för teologi. Det måste finnas sammanhang.
Nu prålar jag inte med lånta fjädrar, de är visserligen lånade och källan redovisas men prålar gör jag inte: Det är Hans-Gunnar Axberger som i sin bok Statsministermordet (Norstedts, Stockholm 2022) beskriver lidbommeriet och som alltså ledde mina tankar ett litet steg vidare. Det är inte så konstigt. Teologi, medicin och juridik är universitetsväsendets själva kärna: Paris (teologi), Montpellier (medicin) och Bologna (juridik) ståtar under medeltiden med de mest ansedda fakulteterna. Skulle vi inte kunde enas i en gemensam front mot teologiskt lidbommeri?
Jag har noterat hur provinsiell Gustaf Wingren var. I Uppsala brydde man sig inte. I Lund hade han i bestämda grupper stjärnstatus, stort inflytande och inspirerade KG Hammar, Caroline Krook, Martin Lind, Lars Eckerdal, Carl-Johan Tyrberg. Hans tidigare lärjungar var Olof Sundby och Bertil Werkström, två ärkebiskopar som kunde ställa sig friare till Gustaf. Martin Lind startade en Wingren-akademi i Linköping och skulle ha en sammankomst i Virserum, som Gustaf kom ifrån. När någon murvel intervjuade lokalbefolkningen tycks ingen haft någon kunskap om bygdens store teolog och fotbollsentusiast…
Lika illa i Uppsala alltså. Är den brutala sanningen om livet i Svenska kyrkan att det levs i avgränsade enklaver, som är nöjda med sitt eget lilla, det smånna, och på många sätt (alla?) försöker hålla alternativa verkligheter ifrån sig?
”Dietrich Bonhoeffer resonerar i samma banor som jag” heter det i Karin Johannessons bok Kristus förkunnar vi. Så motverkas kyrkas inre sekularisering (Skrifter utgivna av Stiftelsen Fjellstedtska skolan, nr 5. Argument, Varberg 2022, s 15). Nog bleknade jag. Bonhoeffer avrättades år 1945. Är det då inte Karin som resonerar som han och plockat upp hans insikter? Lite osäker kan man vara. Bonhoeffer förekommer inte i litteraturlistan! Men tills vidare tror jag att Dietrich Bonhoeffer är den större teologiske tänkaren av de två och att Bonhoeffer på grund av iråkat frånfälle (avrättad!) inte kunnat resonera i samma banor som Karin Johannesson.
Hur kom Bonhoeffer in i framställningen? Han var emot den billiga nåden. Han beskriver hur de stora kyrkosystemen fungerar. De är inte barmhärtiga mot någon av oss, de slumpar bort nåden utan omvändelse, vitmenar gravarna liksom. Detta är normalsituationen. Just detta bedrägeri är problemet. Karin däremot menar, att ”ytterst få av oss har den billiga nåden som ideal”. (aa s 20) Nej, kanske inte som ideal – men som normal och ogenomtänkt livshållning!
Karin läste en konsultrapport om stiftsgården Undersvik. De sa ”ungefär samma sak som jag sa vid präst- och diakonmötet i Uppsala 2017”. Konsulterna skrev att det finns ett stort sug efter andlighet i Sverige. Ungefär det salig Hägg sa för mer än 40 år sedan: ”När de lekt rommen av sig kommer de till oss och vill att vi ska torka dem med varma servetter.” Är verkligen sug efter andlighet en grogrund för tro på och liv med Kristus eller en förförelse av det slag som måste komma?
Karin skriver om Kristusliv efter att ha kritiserat Linda Woodhead och Andres Brown för att de i sin bok That was the Church, that was: How the English Church Lost the English People inte levererat konstruktiva förslag för framtiden. Vad har hon själv för förslag? Kontemplation och prästgårdsteologi samt därtill John Cullberg med frågan hur Kristus kan bli ”existentiellt relevant för andligt sökande nutidsmänniskor”. Karin lägger ut texten. Vi kan inspireras av Cullbergs resonemang, identifiera de altaren som byggts år en okänd Gud ”och sedan kan vi berätta att denna okända Gud gör sig känd genom Jesus Kristus.” Prästerna ska alltså, håll i er, predika och be. Detta är Cullbergs reflektioner. De ”ligger i linje med tankegångar som jag själv har utvecklat när jag reflekterat kring hur vi kan motverka kyrkans inre sekularisering”. (aa s 61) Karin ser att Cullberg använder ett mystagogiskt förhållningssätt till dogmatiken”. Jojo. Vem gör inte det?
Frågan Karin inte kan ställa, men som hon genom sin morfar tangerar, är frågan om den levande församlingen, den kyrkliga förnyelsens paradgren. Men denna kyrko- och församlingsförnyelserörelse har av kyrkopolitiska skäl förpassats ut i marginalen. Det betyder att allt tal om predikan, böneliv och mystagogiska katekes blir att trolla med truten, som Mäster Jan i Varberg skulle sagt. Så har Karin i egentlig mening inte varit församlingspräst utan skidpräst. D! Församlingsprästeriet märks eller snarare: sådant märker en präst för livet och det är detta som märks genom åtbörder och tal.
För att i detta dystra läge muntra upp mig betraktar jag en bild från Skara stift. James Martin SJ har undervisat präster och diakoner i stiftet om bönen. Om denna jesuit vet jag föga, men uppseendeväckande nog finns det en grupp på nätet, som ber att han ska omvända sig och bli katolik. HBTQISA+ tycks han vara han expert på och är sålunda likt pastor Jansson en moderner präst. Bilden av kyrkobetjänt i Skara stift? Om den kan man göra minst tvenne analyser. 1. En genusanalys och i förlängningen en analys av klädmodet samt 2. En uppsättning scrutinier, alltså de rannsakande frågorna: hör jag hemma i detta sällskap, vill jag det, får jag det, törs jag det?
https://www.facebook.com/photo/?fbid=744771730342256&set=a.269313081221459
Med bilder av detta slag kan analysen varför det går Svenska kyrkan illa fördjupas. Om man inte nöjer sig med att läsa Stefan Arvidssons förödande analys att Svenska kyrkan måste sluta med antiintellektualismen. Modéus I blir tilltygad av professorn, men det gäller också David Thurfjell där han rör sig i granskogen. Stefan Arvidsson utmanar: ”Stå för era påståenden om Jesus Kristus, Bibeln och verkligheten…”
Nu är väl artikeln bara öppen för prenumeranter, men likväl! https://www.dn.se/kultur/stefan-arvidsson-svenska-kyrkan-maste-sluta-med-antiintellektualismen/
En svala gör ingen sommar men någon gång kommer en svala och sedan fler och fler och fler. Det kan bli en lust att leva, inte minst för den som älskar att säga ”Vad var det jag sa?” Just därför att vederbörande inte är dement men väl vet vad som sats när, var och hur och nu vill plåga sin omgivning. Nå, storkriget kan komma dessförinnan och då är det i det kyrkliga slutvisslat, som han sa som fick flabben i cykelhjulet.
Hörde ni att det går rykten om jordbävning i Turkiet och Syrien. För egen del läste jag om den saken på tyska en tidig morgon. Jag begrep ingenting. Det handlade tydligen om kaos med jordgubbarna i Turkiet. Men det var inte Erdbeeren, jordgubbar, som orsakat kaos. Det var Erdbeben, jordbävning. Då blev allt både mer förskräckande och mer förklarligt. Tänker vi att jordbävningar hör ihop med födslovåndorna, de liksom rykten om krig och krigslarm?
Omvänd er och tro evangelium!
Ska Människosonen när han kommer åter finna tro på jorden?
Eller är det själva den kyrkliga futtigheten, det smånna, som ska lovsjungas?