Idag är det Flanellskjortans dag. Den firas till åminnelse av Ingmar Ströms nyårspredikan, en rätt inskränkt mans förståelse av det mesta, men med politisk sprängkraft. För egen del, bevandrad bland skurkar som jag är, rinner Karl Radeks ord upp: ”Nyttiga idioter”. Det är gott om sådana i det kyrkliga.
Trist nog blir många mer klarsynt ledsna över det mesta och vill dra sig undan. De har inte förstått att eländet i det kyrkliga visar eländet i världen. Från detta elände kan ingen konvertera. Det gäller att bita ihop och göra motstånd. Rätteligen skulle vi vara glada över att få dela eländet i det kyrkliga med världen. Hur hade det känts om det politiska förfallet bara gällt samhället och vi fått sitta i högönsklig välmåga i det kyrkliga? Alltså kan vi med-lidande betrakta världen och vara glada över våra små kyrkliga erfarenheter, som gör oss mer insiktsfulla..
Gudsnjutandet har blivit à la mode. https://www.dn.se/kultur/vesna-prekopic-jag-lamnade-svenska-kyrkans-retreat-efter-en-timme/
Gudsnjutandet behöver inga andra; de andra är sådana som mest vållar besvär. Det är egot som gäller. Riktigt så är det inte i Kyrkan, som är en gemenskap. Per Dahl har i Svensk Pastoraltidskrift beskrivit fenomenet med korvstoppning som tema. Just så som han skriver är det! Församlingsgemenskap är arbetsgemenskap och mångas intressen och gåvor samspelar. Några stoppar korv till basaren, vars inkomster hamnar i Afrika.
Församlingsliv är omtumlande på många sätt och vis, men i grund och botten händelserik glädje, inte privat gudsnjutande. Privat betyder att jag har något jag berövat de andra från att ha, som ni vet. Församlingen är Gud familj på platsen. ”Ibland”, sa diakonissan när någon tog ut svängarna lite mer rejält, ”ibland skull jag önska att vi var lite mindre familj!” Trots allt är det hela verkligen händelserik glädje, människor som knådas samman till en koinonia, en gemenskap och tar in nya människor i den. Tanken bakom detta välkomnande är förstås att den som kommer, har Gud skickat till oss. Vi är alla tillgångar för varandra och helgar oss för att världen ska leva.
Nu förstår alla vad den blide munken ägnade sig åt under ätandet på stilla dagar. Han knaprade sist av alla på ett stycke knäckebröd. Han ville inte att någon skulle upptäcka att alla andra var färdiga och väntade. I hans fall var själva knaprandet ett uttryck för omsorg, omtanke. Hans knaprande av knäckebröd gav honom till sist en kardinalshatt, say no more! Munken vägrade vara privat. Han var del av en gemenskap och blev andra till glädje.
Med gudsnjutande är det dock ingen egentlig glädje. Den är lika flyktig som en omvändelse i nöd.
Är den väckelse de mer evangelikala nu börjar yra om något att förlita sig på? Jag tror inte det. Är det kiliasmen som spökar, tanken på Tusenårsriket? Inte otroligt. Svensk frikyrklighet är i sina rötter reformert. Björn Wiman på DN har frigjort den stockholmska kulturelitens skiftande böjelser och nu gjort den till väckelse. Björn Wiman är nog ändå ingen Lord Radstock, engelsmannen som andligt förnyade hovkretsarna. Jag tror mer att salig Hägg på sin tid gjorde en riktig analys: ”Först leker de rommen av sig och sedan kommer de för att vi ska torka dem med varma servetter.” Han sa detta för i vart fall 40 år sedan.
Hade Erik Petrén levat, hade han kunnat vara lika skeptisk. Han hade ju sett rörelser i och kring kyrkolivet som runnit ut i ingenting. Det krävs kompetent själavård av kompetenta själasörjare om en andlig böjelse ska bli lärjungaskap. Hur knepigt det är att ta det där steget tänker jag inte fördjupa mig i är. Jag ger en referens; Joh 6. Det Jesus hade att säga var outhärdligt. Aposteln Paulus tar upp detta märkliga, att det som somliga kommer att älska, hatar andra med samma kraft eftersom den väldoftande tron. För dem luktar det skit. (2 Kor 2:16)
I gudsnjutarinläggen ser vi emellertid mycket tal om kyrkorummets betydelse. Med sedvanlig otidsenlighet stängs sålunda kyrkorummen på grund av el-priset för det som är det mest centrala: församlingens gudstjänstfirande. Men begravningar, dop och vigslar förläggs inte till församlingshemmen, då är el-priset tydligen försumbart. När detta förståndshandikapp ska försvaras kan det heta så: ”Vi är kyrka även utanför våra lokaler och finns alltid närvarande i samhället på många vis, säger Daniel Eklund, domprost i Västerås stift, i ett pressmeddelande.” Artikeln i Dagen tycks vara låst.
Den kritiske konsumenten av domprostens tal vill förstås veta vilket ”vi” det talas om. I den mening kyrkofadern Tertullianus talade om att ”vi är överallt” var det utifrån insikten att vi är många som är Kyrka, Herren tillhöriga. Då är det klart att vi mestadels är Kyrkan utanför våra lokaler – och i dem, eftersom lokalerna är hemmen och arbetsplatserna, krogarna och härlägren. Domprostens ”vi” är ett annat, Det är producentorganisationen han talar om. Hans ”vi” finns alltså ”alltid närvarande i samhället på många vis” – och det är inte sant. Fast säger vi det, kontrar dom med att vi har jourhavande pastor och diakoni med matkassar, som delas ut i mängd och myckenhet, alltså självbekräftade hjälpism av det slag hjärnan omedelbart belönar.
Ska vi vara imponerade eller ska vi hålla armlängds avstånd från idiotierna? Frågar åt en kompis. Jag fruktar att Svenska kyrkan med dess överhet i täten kommer att gilla gudsnjutandet med ljus, skrudar, processioner, musik och poesi. Bara folk uppskattar de kyrkliga uttrycken – även om de inte uttrycker en inre Sanning – uppstår klerikal förnöjelse. Vi minns att biskopar är professionella optimister…
För egen del noterar jag bristen på omsorg och själavård, vården om människan själv, i mötet med gudsnjutandet. Själavården går utöver terapi och självhjälp. Den ställer in mig där jag ska vara: inför Guds ansikte. Den kan vara finstämd, men brutalsjälavården ska inte föraktas. Lägg namnet Sellergren på minne, fyllot som brutalt fick sitt liv förvandlat.
Finns nu kompetensen hos prästerskapet att vara soul friends, själavänner, dvs kompetensen att knyta samman det som sker i förkunnelsen med det som sker i det personliga samtalet? I storskalighetens kyrkoliv tror jag inte att detta fungerar. Prästerna far till församlingarna eftersom de bor någon annanstans. Det småprat, som också är en del av prästens vård om människor han möter, omöjliggörs. Prästen sitter på expeditionen och där sitter också det så kallade arbetslaget.
Fundera nu själva men fira främst Flanellskjortans dag, en dag som gjord för goda protestanter!