Jag funderade på att skriva en slända om det brev Modéus II anförtrott kyrkoherdarna för vidare distribution till andra. Inte till mig, insåg jag. Han tackar: ”Först vill jag säga tack för ert arbete.”. Redan här föll tvivlets ande över mig med full kraft. Jag varsnar att det i egentlig mening inte arbetas i stiftet, inte om man jämför med andra arbetsplatser och andra ansvarsuppgifter. ”Jag skulle såklart helst ha velat uttrycka mig personligt till var och en av er, men i brist på det är mitt generella tack ändå ärligt menat.” Här skapar Modéus II genuin osäkerhet. Ändå ärligt? Finns det alltså andra tillfällen när han trycker ut sig och det lik förbannat jnte är ärligt menat? Vill man förresten veta? Gäller inte för en biskop vad som gäller för en vanlig scout? ”En scout talar sanning och står vid sitt ord.” –?
Kommen så långt i mina penséer bestämde jag mig för att inte närmre dissekera nyårsbrevet. Det var ju för övrigt inte ställt till mig. Men givet den kyrkopolitiska realitet jag känner till under alla mina prästår, tar det emot när han får ur sig ”vi vill ju åt samma håll och behöver varandra”. Hade det inte varit bättre att skriva några rader om hur Svenska kyrkan gått före och praktiserat cancel culture -– det där med att tysta oliktänkande på allehanda sätt, inte minst deplattformera dem? Sannare i vart fall.
Jag släpper Modéus II för stunden. Jag kan nämligen läsa Antje, hon som var ärkebiskop ni kanske minns. Hon har intervjuats av Katholisches Medienzentrum.
Var det några problem för Antje? Det fanns absolut ett kv*nn*pr*stm*tst*nd, får hon medge. ”Men den gruppen är liten, försumbar”. Winzig var ordet. Människors glädje över att hon var ärkebiskop var stor, får vi veta, men likväl finns det både i samhälle och kyrka misogyni. ”Kvinnor utsätts för hat framför allt i sociala medier mer än män.” Råkade Antje ut för detta? ”Somliga grupper spred lögner och gissningar om mig på nätet, sådana som jag ständigt måste lägga till rätta”. (tyska ordet är rechtfertigen). Här tycks den romersk-katolska intervjuaren bli förvånad, ty Sverige gäller för att vara ett föregångsland när det kommer till likabehandling? Så är det, svarar Jackelén, som just därför finner det förskräckande (erschreckerend) att det just i Sverige döljer sig patriarkat och kvinnohat i somliga människors DNA. Hur illa är det då inte annorstädes? Jag undrar.
Morsan var, jag tror mig ha undsluppit denna sakinformation tidigare, medicinare. Jag hade velat ringa henne nu och fråga om värderingar som bärs i DNA. Jag hade sedan sagt den gamla provinsialläkaren att det var Antje, som gällde som biologiskt välinformerad, som tänkte så. Då hade Morsan skrattat, tyst men elakt. Jag ringde och frågade min lillebror i stället. Han sa att benägenheten att inte fatta kan ligga i DNA:t. Sedan skrattade han högljutt. Jag förstod det som en hälsning till Antje, men det kan vara ett mitt missförstånd – i så fall styrt av mitt DNA.
Antje ska sedan redogöra för hur beslut i ämbetsfrågan fattats och undviker på alla sätt förhållandet att besluten i Danmark, Norge och Sverige alla var beslut i parlamenten. Nu var det plötsligt i Antjes värld klart, att det är både teologiskt arbete och rådande kontexten som samspelade. Men glastaket?
Ett glastak krossades när Antje valdes till ärkebiskop. och det var naturligtvis ”eine grosse Ehre für mich”, – det behöver jag nog inte översätta. Antje behöver inte be om ursäkt, säger hon, men det var viktigt för henne att alltid erövra det självklarhetens rum i vilket hon blivit ärkebiskop. Jag tror jag förstår tankegången. Bertil Werkström tänkte inte så. Inte Olof Sundby eller Gunnar Weman heller.
När Antje citerar The Tablet, där en artikel av hennes välgörare Werner Jeanrond publicerats, har vi svårt att hålla oss allvarliga. Saken gällde att få fram en kvinna som biskop i Lund efter Christina Odenberg och fru Jeanrond, som jobbade på stiftskansliet, förde fram makens adept. Resten är historia. Sedan gällde det att få fram en kvinnlig ärkebiskop. Ragnar Persenius var mindre kvinnlig än Antje, om man säger så. Varför blanda in Gud i allt detta eller ens teologi?
Den romersk-katolska intervjuaren, Jacquelin Straub, undrar till sist hur det kommer sig att Svenska kyrkan står i apostolisk succession. Antje vet berätta, att den apostoliska successionen inte bröts, reformationen i Sverige genomfördes enhetligt och gemensamt. Detta är en komplicerad händelseräcka för snabbt sammanfattad, menar jag, men kör till. När Antje ska förklara heter det med nutida språkbruk: ”Das war ein politisches Projekt”, det var ett politiskt projekt. Inte riktigt.
Det märkliga är att Ecclesia Svecana vid kritiska punkter lyckades värna sin självständighet från kungamaktens intressen – och detta ändå i Europas första absoluta statsmakt. Reformationen var mer andlig än vad Antje vill låtsas om och mer andlig än vad romerska katoliker i Sverige vill vidgå. Den var samtidigt mer oandlig än vad några andra av oss vill vidgå. Kyrka och makt är ett komplicerat spel. Men det vet alla. Egentligen.
Eftersom jag denna morgon är på gott humör noterar jag, att det politiska projektet med kvinnas behörighet till prästerlig (statlig) tjänst ska torgföras som ett teologiskt projekt medan reformationen, kyrkoförbättringsprojektet, blir politiskt. Det kanske inte är så konstigt att Antje mötte gensägelse på sociala medier?
Annars deprimeras jag mest av det politiska haveriet i landet, som styrs av en samling narcissister. Anständiga statsråd är det kanske inte så många av i den här regeringen heller? Ska jag hoppas på en Jack Reacher som röjer upp eller sucka och tänka på Netflixserien The Blacklist? Där skjuts skurkar och opålitliga politiker på löpande band. Men det kan väl trots allt inte vara riktigt kristligt? Raymond Reddington som alltid ligger ett steg före när det gäller att förstå skeenden och dra nytta av dem, gjorde en viktig markering i säsong 4, avsnitt 12 ”Sanningen spelar ingen roll. Det enda som betyder något är hur det uppfattas.” Jag tänkte att detta är en förödande sanning. Vi kan bara stå den emot genom att hålla oss till Honom som är Vägen, Sanningen och Livet. Nu är det sagt! Raymond Reddington är en skurk men en klarsynt skurk. Jag tror jag ska se ett nytt avsnitt i kväll. Reddington avrättar alla han inte gillar. Inget för svaga nerver, men jag stålsätter mig. Ernest Mandels analys stämmer nog likväl. Det är en konstig kultur där mord blir underhållning. Och vem vill inte vara kulturell?