På begäran en extraslända.
Så gick också Bengan, som vi hans gamla vänner brukade kalla honom, påven Benedictus XVI, all världens väg. Han hade firat 70 åt som präst och hunnit upp till en aktningsvärd ålder av 95 år. Han var väl medveten om hur det går då och på sitt sätt är det sorgligt mest för att döden är en fiende. Men hade ni verkligen väntat fler böcker eller föreläsningar av honom?
Jag såg att Åke Bonnier och Modéus I beklagat den förlust de romerska katolikerna lidit. Det tyckte jag var egendomligt. Konfessionell sorg – vad är det? Hade det inte varit lämpligare att vara lite allmänt nedstämd och så piggat upp sig med minnen av vad Bengan gjort – och kanske några påminnelser om vilka fiender han hade och vilka problemområden som finns i Rom?
Kardinalen Ratzinger blev ju måltavla för en myckenhet ogillande, det som i dagligt tal kallas ”hat”. Det berodde inte minst på att han var kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* och väl medveten om vart teologiskiftet skulle leda, det som pågick och som han såg i Tübingen som professor. Hade Anders Nygren och kardinalen Ratzinger språkat om saken, hade Nygren kunnat dra det där om ”främmande spår” och professor Ratzinger hade tyckt att det var en förnuftig analys. Vi kanske ska notera, att Ratzinger i Tübingen hade samtal om teologins läge också med konfessionella evangeliska professorer. Peter Beyerhaus, med sommarviste i småländska Bodafors, hörde till dem. Hur Ratzinger bedömde situationen kan man se i företalet till den nya upplagan av Introduktion till kristendomen, Veritas 2018.
Själva boken är en läsupplevelse, professorn går igenom trosbekännelsen i föreläsning på föreläsning. Ratzinger tar upp Kierkegaards roliga men allvarliga skildring av cirkusen, som kommer till byn. Clownen är sminkad när elden bryter ut. Clownen springer till den närbelägna byn och varnar för branden. Det tycker folk är mycket lustigt. De skrattar så att tårarna rinner och applåderar detta reklamtrick. Ju mer engagerat den förtvivlade clownen förklarar vad som håller på att hända, desto mer underhållande finner byborna situationen vara tills både cirkusen och byn brunnit ner. (aa s 38). Ratzinger använder berättelsen för att beskriva hur knepigt det är att tala om tron. Jag skulle säga att han beskriver Kyrkans situation i en sekulär värld. Men han faller inte för frestelsen att anpassa sig efter världens väsende utan med Romano Guardini tänker han på skillnaden mellan kristen tro och andra övertygelser och avvisar en teologi där praxis skapar sanning/mening/innehåll. Sanningen finns. Den ska skas och förkunnas. Detta är i korthet Ratzingers hållning.
Joseph Ratzinger var assistent, peritus, vid Andra Vatikankonciliet. Det var mindre glamoröst än man kan tro utan innebar tänkande och skrivande av utkast på utkast. Det var vid något problem Ratzinger slogs av att det problem han funderade över hade Bonaventura också tagit sig an. Alltså gick han i dialog med den sedan länge döde Bonaventura och fascinerades av hur vi samtalar genom seklerna och samtalar också med de döda. Jag tyckte om den hållningen även om jag glömt vilket problemet var, som Ratzinger skulle bena ut.
När Ordinariatet kom till i Church of England, fick kardinalen Levada sköta samtalen med engelsmännen – men påvens engagemang var stort. Jag menar att det berodde på att denne bayerske påve kunde se bortom det politiska spelet vid reformationstiden och kunde analysera reformationens ärende. Roms hållning var sannerligen inte felfri och påven Leo X en teologisk katastrof i den tid, som krävde så mycket mer. När de glada entusiasterna ville göra livet svårt för dem som tänkte som Kyrkan alltid gjort, (och det vill de alltid, fina och framstegsvänliga som de är) insåg påven mer än de flesta, att något måste göras för att bereda de utsatta en tillflykt. Det blev Ordinariatet, en form där anglikansk spiritualitet skulle värnas i en romersk-katolsk gemenskap.
Min dystra analys är att Bengan hade för många motarbetare på lägre nivå för att räddningsprojektet skulle lyckas i den form det var tänkt. Nu blev det i praktiken konversioner av det hela och det anglikanska arvet kan i kommande generationer inte markeras. Det mesta om detta som hände, när anglikanska biskopar prästvigdes är okänt i Sverige. Men snittarna, som den katolske ärkebiskopen Nichols (senare kardinal) serverade vid mottagningen efter denna historiska händelse i Westminster, var goda.
Naturligtvis var den bayerske professorn väl medveten om den tyske katoliken Martin Luthers tänkande. Där skiljer han ut sig från de flesta romerska katoliker, som aldrig läst Luther och därför inte kunnat vare sig förstå eller ställa in reformationen i sitt sammanhang.
Bengan avgick år 2013. Han insåg att någon annan bättre skulle sköta kriserna i Rom. De var många. De är många. Prästers sexmissbruk, läckan från påvens skrivbord där dokument kom till allmän kännedom, föreläsningen i Regensburg, där ett historiskt citat hetsade upp muslimer – en situation som den gamle professorn överraskades av – och Vatikanens kommunikativa oförmåga var omständigheter, som parades med de klassiska finansskandalerna och behovet av att restaurera det byråkratiska systemet i Vatikanen. Till det kom utmaningen att evangelisera, alltså att tala om frälsningen på ett sätt som skapade tro.
Att professorstakterna satt i, visade sig när det kom tre band om Jesus. Bengan var angelägen att markera att detta inte var ord från påvestolen utan ord som en teolog, som var påve, arbetat med i sökandet efter sanning och sammanhang.
Jag har inte uppehållit mig vid de enkla lustifikationerna när Bengan hade till uppgift att sköta troskongregationen och kallades ”Guds Rottweiler”. Detta var orättvist tal, orättvist mot hundrasen Rottweiler, som är en sällskaplig hund. Så i sak var talet kanske inte så orättvist även om det var illvilligt avsett?
Grundhållningen behöver vi påminna oss. Sanningen finns. Den konstrueras inte. En påve, biskop eller präst som hävdar detta, får räkna med att få stå i blåsten. Lögnfursten och hans följeslagare tål inte sådant tal. Då blir dom arga, hela bunten. Det kan vara bra att veta.
Och som sagt. Bengan var kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* av det enkla skälet att biskops- och prästämbetet är Herrens och om detta gäller att fråga vilken frihet Herren gett Kyrkan att ändra den ordning som gällt. Om ämbetet varit en konstruktion av fiffiga teologer hade nya fiffiga teologer skrivit nya fiffiga teologier.. Om saken gäller en ordning Herren gett oss är situationen en annan och praxis ska inte styra en annan förståelse. Styr praxis blir konsekvensen ideologi. Bengan såg problemet. Jag också. Det var inte minst därför vi var såta vänner.
Gott nytt år, förresten!