I årets sista slända kan jag markera mot de religiösa. Jag gör det med sällspord entusiasm. Själv är jag ju, som bekant, inte religiös. Jag är kristen. ”Låt det vara som du inte kan se” var ängelns instruktion till Hermas Herden (79:7). De religiösa vevar runt i det de inte kan se i hopp om att få syn på något likväl. En kristen litar på Anden och tänker att ängeln ger rätt besked: ”Allt som jag skall visa dig skall jag förklara för dig.”(samma citat!). När jag behöver få veta, får jag veta. Och jag tror just för att få veta, credo ut intelligam.
Modéus II skrev i Dagens Nyheter. https://www.dn.se/kultur/fredrik-modeus-ingen-behover-agera-trons-forsvarsadvokat/
”Det pågår ett samtal om tro i offentligheten. En stilla, värdig konversation i spalterna om identiteten som kristen och kyrkans plats i folkets liv. Under adventstiden har samtalet fördjupats, till exempel av Kristina Lindquist (DN 3/12) som vackert uttrycker sorgen över en förlorad tro, och Hanna Hellquist (DN 13/12) som skriver gripande om hur hon saknar en plats som kyrkan, där man ”får vara bland andra människor, som man inte känner, och utöva något så privat som sin tro”. Modéus II aktar inte för rov att recensera dem som tar till orda. En stilla, värdig konversation med vackert uttryckt sorg och gripande. Är detta något annat än sexistisk paternalism så förklara vad det är.
Modéus vet att ”det religionskritiska projektet är över. I stället leder samtidens kollektiva okunskap om religion till nya behov att utforska trons landskap. Att kristen tro trendar i kulturjournalistik, populärmusik och litteratur är ett tecken i tiden. Beröringsskräcken är på väg att släppa.” Så tänker en medelklassig stiftschef när han ser medelklassens kulturyttringar. Andra skulle karaktärisera det hela som vämjeligt. Men fatta mod, för det gör Modéus II:
”I detta har kyrkan i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet en viktig roll”. Detta är en kampparoll som kan tända hela kyrkosystemet, ingjuta nytt livsmod och så. Men Modéus II förstör hela denna paroll när han fortsätter: ”Frågan är bara vilken.”
Det är då jag läser texten noga. Vad skriver han om Jesus, om Anden, om Fadern, om Den Heiiga Treenigheten, om Herren? Svar: Platt intet. Jag vart häpen själver, som man säger.
Modéus II satsar på kyrkorummen som tillgångar, att se ”rollen som trygghetspunkt i orostider, att kyrkomusiken med sin förmåga att öppna dörren på glänt till det oerhörda värnas – allt sådant är kanske självklart. Liksom att kyrkans företrädare sköter grunduppgifterna väl. För den kvardröjande känslan efter en kontakt med kyrkan ska alltid vara; jag blev tagen på allvar.” Men talar vi om en känsla, noga besett, eller om en insikt som är mer än en känsla? Jag vet inte. Orden blir väl för flotta och flottiga för att jag ska få grepp om dem. Men Modéus II trampar på i Lovikkavantar och ullstrumpor, kan man tänka: ”Vi ska upptäcka det som redan finns:Det behövs en renässans för det djupa allvaret, inte underhållning, en pånyttfödelse av känslan att allt ryms under valven, inte färdigförpackade svar med fokus på rätt och fel. Gud give att stororden åter kom i svang; nåd, skuld, försoning, rättfärdighet och annat mustigt som slumrar i kyrkans skattkammare.”
Nu är Modéus II en orolig typ, worrying kind som det heter i Söraby församling: Vad oroar honom? ”När kyrkan blir ämbetsverket för leverans av livsfrågefacit. När dogmatiska svar ersätter de välgrundade. Kyrkans uppdrag är större än så. att utan blygsel låta stororden ljuda, men mer som stimulans för nyfikenheten än hårt bekännelsekrav.”
Det där med bekännelse är nog typiskt för den som kommer från Jönköping. Tro för Modéus II är ”Att dyka djupt i ett andligt hav utan att bli avkrävd en bekännelse. Att ibland nästan lustfyllt få brottas med stororden, i samspel med bön, bibel och gudstjänst, kanske i dialog med andra som längtar.”
”Och vad är då kyrka?” Modéus II svarar: ”Ett rum där fönstren står på vid gavel mot det transcendenta, mot vår inre stjärnhimmel. Ett generöst utrymme för livstolkning, där både tvivelshöjd och avgrundskunskap ryms. En arena där mänskligt liv gestaltas i all sin storhet och skröplighet.” Det blir nog så när en predikant går loss. Modéus II satsar på att sälja in kyrkolivet som en trygghetspunkt i orostider Det går få av oss kyrkliga på: Synden är med i allt och ger åt allt det sköna en främmande gestalt.
Visst kan Modéus oprecist tala om kyrkan i termer som ett universum av andlig erfarenhet, intellektuellt tuggmotstånd och profetisk slagkraft sedan århundraden. ”En plats där trosbekännelsen inte är ett bilbesiktningsprotokoll utan en inbjudan, och där nyfikenhet är kompassen på resan. Ett rum som bjuder in till bön och eftertanke, viktigare nu än på länge.”
Märker ni vad Modéus II undviker. Han undviker inte bara Herren Jesus, själva ärendet. Han undviker anstöten, påståendet att Kyrkan bär på Guds eget avslöjande om Verkligheten och att saken gäller Frälsningen. Det finns en enda som kan rädda oss. Det kan han förstås inte skriva i DN, då blir hans inlägg refuserat. Men det var den här sortens insikter som den romerska medelklassen kunde ta till sig och därmed stoltsera med de insiktsfulla kyrkofäderna, typ Augustinus och Hilarius av Poitier. Det romerska räddades i sitt förfall över till Kyrkan och så steg Västerlandet fram med både kultur, struktur och byråkrati. Hållningen bland de kloka var inte bara att de trodde för att få veta utan tt de trodde det avslöjade budskapet för det var så avvikande, absurt, att det måste vara sant. Credo quia absurdum. Den som ska lura på folk något, talar mer insmickrande, ”trollar med truten”, som Mäster i Varberg skulle säga.
Men hur är det nu? Behöver verkligen ingen agera som trons försvarsadvokat? Där fick både Augustinus och Hilarius så att de teg och med dem oräkneliga mängder apologeter. Klart Modéus II har fel. Biskop Gustaf Aulén menade att Gud inte behöver några försvarsadvokater och där hade biskopen en poäng. Men tron behöver. Har vi inte välavlönade biskopar för den sysslan också? Och är det inte varje kristen uppgift att ge skäl för sin tro, sitt hopp?
Nu ska jag lugna nerverna. Det är så mycket jag inte förstår och alldeles för mycket jag fattar. Jag kan respektera den religiositet Modéus II står för, den som stampar av i känsloliv men också i kyrkoliv, det där med känslor i kyrkorum. Men blir det inte lite dumt att försöka tala om livet under valven och de romerska bågarna när gudstjänstlivet flyttar över till församlingshemmen på grund av el-priserna?