Menlösa Barns Dag var scoutpatrullen Rävens särskilda högtidsdag, Dagen hade valts med omsorg, lika stor omsorg som festmenyn komponerades: Bullens varmkorv, korvbröd, Slottssenap och julmust. Jag tror jag nämnt saken tidigare, men när jag under livets gång mött människor har jag värderat dem efter den gamla mallen: Är detta en kille som hade fått vara med i patrull Räven?
Saken var inte elitistisk, patrullen hade antagit sådana som kunde utvecklas positivt, men som i förstone inte uppfattades vinna världens bevågenhet. Så fanns en kärna av Rävar av typ ”pigga pojkar”. I denna gemenskap lärde jag mig allt man bör kunna för att bygga församling, men också allt som behövs för ifrågasättande och opposition. Alla beslut som fattades på avdelnings- eller kår-nivå var ju inte optimala, som vi såg det i patrullen. Detta förhållande blev självfallet helt annorlunda när de gamla patrullmedlemmarna hamnade på avdelningsnivå eller som stf kårchef som Lasse. Kårchef var Maggan. Jag inte bara gillar henne. Jag beundrar henne. Kommer alltid att göra. Dessa känslor omfattas när det gäller flera i Moheda Scoutkår, folkrörelsemänniskor som vet att inte bara ha tid för sig själva utan också tid och engagemang för en social gemenskap. Sammanhållning ger samhälle, som ni vet.
Vill ni ha några exempel på hur jag bedömt möjligt medlemskap i patrull Räven när jag suttit på kyrkliga sammanträden och värderat folk? Det kan jag förstå. Men jag lämnar frågan tills vidare… Få i biskopsmötet som det gestaltats under årens lopp hade klarat ett inträde, så mycket kan jag avslöja.
Modéus II skickade en julhälsning, Barometern 24 december. https://www.barometern.se/debatt/julen-ar-en-fantastisk-tid-e7d680bd/
Han menade alltså att ”julen är en fantastisk tid”. Detta kan man alltid säga. Fantastiskt att så många präster och kantorer blev sjuka till helgen, så pass att gudstjänster fick ställas in. Fantastiskt också att många barn åkte på det där rs-viruset, som ställer till det. Om detta skrev Modéus II ingenting. Han höll fast vid julen som en tid när vi träffar familj, släkt och vänner och upprätthåller viktiga traditioner. Tala om att strö salt i såren! Det var sådant som hostande och snörvlande satte stopp för.
Nu är Modéus II dock en inkännande man. Julen kan göra ont. ”Bristen på pengar, såriga relationer eller ingen alls att träffa.” Så kan det också vara. Med detta sagt, styr Modéus II – med en van förkunnares ödmjuka självsäkerhet – in på julen som kontrasterna tid, det var ju det han beskrev så målande. Och så kommer det: ”Julen öppnar dörren på vid gavel till trons innersta rum. Kärnberättelsen är välkänd, den om barnet som föds i ett stall i Betlehem. Den handlar enligt kristen idétradition om att Gud blir människa. Om en Gud som hör av sig. Om att det gudomliga tar gestalt i ett utsatt bar som i tillit sträcker sina händer mot oss.”
Kärnberättelsen? Kristen idétradition? Blygs karln för evangeliet? Vad menar han själv?
Akademabelt håller han ”på ett sätt” med. ”Förnuftet och den logiska slutledninsgförmågan sätter sig på tvären och protesterar” inför julens själva grej. Stolt deklarerar Modèus II att den intellektuella hederligheten är viktig. ”Hjärnan är till för att användas.” Efter denna omtumlande sats hamnar han i slutsatsen, att ”en sekulär kultur spärrar in oss på livstid i den ensidiga rationalitetens fängelse.” Verkligen? Gäller det oss allihop, gäller det alla biskopar? Då kan man kanske begripa ett och annat.
Jag känner för att sätta mig på tvären och protestera. Varför kan Modéus II inte ställa sig samman med evangelisten S:t Lukas och säga till alla tveksamma, att Lukas evangelium inleds med fyra verser som är den antike historieskrivarens forskningsprogram? Lukas följer detta program närmast slaviskt. Han och Herodotos är antikens två stora historieskrivare. Det sägs inte så ofta i predikningarna. Lukas har omsorgsfullt satt sig in i allt, gjort reportageresor, träfat nyckelpersoner och gjort allt som ska göras av en historieforskare och reporter. På så vis kan han skriva. Hör upp, gott folk, och lyssna! Här möter mer än vad samtiden kan producera i bilderburk eller hemmahosreportage i aftonpressen. Kunde inte Modéus II förklarat för dem som tror sig vara upplysta att de är grundlurade av tyska teologer och filosofer med början på 17- och 1800-talet?
Men handlar julen om att med Modéus II inse att det räcker att vara människa för ”du är inte ensam”? Därför, så blir konklusionen, behöver man ”ibland … faktiskt återupptäcka den kristna trons kärna”. Ibland? Faktiskt?
Den stolta parollen om detta upptäckande kombineras förstås med ett höttande finger. Modéus II vet att berätta: ”Fast ibland blir kristen tro alltför introvert och självupptagen.”
Detta förbannade predikospråk, intellektuellt oåtkomligt men emotionellt kraftfullt (givet att man inte lyssnar så noga och alls inte tänker efter och frågar vad som avses). Ibland alltså. När? Jo, ”när tolkningen av evangeliet samspelar för tätt med en individualiserad tid, förlorar vi lätt blicken för varandra.” Logikern skulle svara att det som är alltför något – vad det vara månde – aldrig kan vara av godo; inte när det samspelar för tätt, inte när man äter sig för mätt eller dricker sig för full.
När Modéus II väglett oss in i denna självklarhet, kommer moralismen oss till del. Aldrig kan man få vara riktigt glad, tänker jag. Ansvar ska jag ta – för den fattige, den som är ensam, för skogen, djuren, flyktingen, den hungrande, frihetskapen i Iran, de utanförställda…
Sen svänger Modéus II tillbaka: ”Lovikavantar med varma glöggmuggar, kärleksfulla julgåvor och omtänksamhet från de som betyder mest.” Nu blir man glad, ty kaffe och bullar gör oss glada. Momentant. För Modéus II klipper till igen: Kriget i Ukraina, matfattigdomen och våld mot kvinnor. ”Och därmed en sylvass kallelse att ta ansvar..”
Jag fattar. Den som talar om Kyrkans kärnbudskap talar om något annat än evangelium. Med den reformerta teologin är det ingen riktig glädje. Detta sagt är likväl julen en fantastisk tid – om vi inte definierar alltför noga.
Några skulle väl mena att julen är en fantastisk tid eftersom de pågår krig i Europa. Igen. Andra skulle utan omsvep säga att julen är en fantastisk tid när Modéus II avslöjar hur tondöv han är både för Kyrkan egentliga ärende och de frågor kyrkfolk och folk ägnar sig åt. Kyrkfolkets frågor om det kyrkoliv som läggs för fäfot och folkets frågor om ekonomi, lågkonjunktur och annat sådant alltså. Ingen förklarar vad det där med kapitalismens förutsägbara kriser innebär, men någon aning kan man väl ha?
Har ni förresten Lovikavantar? Då är de inte äkta. De äkta heter Lovikkavantar och stickas på beställning till ett pris som kanske inte den som hotas av el-priser, räntekostnader för bostadslån, höjda levnadsomkostnader rakt av och mycket mera kan satsa på. Men inblicken i en borgarbrackas tankevärld är alltid av intresse, det måste tillstås. Hur detta har med själva evangeliet att göra är för oss menlösa mer oklart. Hade det inte varit enklare att skriva vad sant är. Oss är en Frälsare född!