Annandag Jul med martyrtemat är i praktiken av avskaffad minnesdag i Svenska kyrkan. Den har, om dagen alls firas, energikrisen ni vet, ersatts av julens psalmer och sånger för så vill konsumenterna ha det. Konsumenter vill inte höra talas om ond bråd död, inte om fixade rättegångar eller lidande. Nä, psalmer och sånger ska det vara. Stefanos kan slänga sig i väggen. Man kunde annars tro, att det fanns ett inre sammanhang som julens dagar visade oss, från det hjärteknipande till det hjärtskärande eller hur saken ska uttryckas. Men icke! Det är väldigt mycket vi inte vill tänka på eller tala om. Julens möjliga personliga konsekvenser, den personliga kostnaden för lärjungaskapet alltså, bland dem.
Stefanos som martyr idag och två dagar senare proto-martyrerna i Betlehem, gossebarnen och därefter Thomas av Becket i Canterbury. Den röda färgen i juletid är blodets färg. Man kan tala om barn på ett annat sätt än det infantila. Och man kan lyfta fram Stefanos för att lära oss något om vår tid – och den tid som hotar att komma…
Det kyrkliga rättssystemet ger mig ingen ro. Överklagandenämnden friade alltså den präst som fällts av Linköpings domkapitel och hängts ut som en pervers person, en som sparat bilder av lättklädda konfirmandflickor och suttit och gluttat på dem. Nu var det tydligen inte så. Polisen hade sagt detta tidigare efter att ha kollat bilderna. Saken gällde bilder från ungdomsresor, bilder som visats vid föräldrasamlingar men sedan blivit kvar i datorn. Prästen hade inte fattat att det är skillnad på bilder i datorn och bilder i församlingens fotoalbum. Blir vi upprörda? Då bör uppmärksamheten riktas först mot anstiftaren av hela denna process, därefter till utförarna av rättsprocessen. Då kan det finns skäl för upprördhet.
Anstiftarna är ett lokalt maktcentrum, i vart fall kyrkoherde och kyrkorådsordförande. Trodde de att de var ute i rättfärdighetens tjänst eller draperade de sig med en mantel för att dölja personlighetsdrag, narcissism och maktlystnad? Det kan vi inte veta, men nu vet vi utfallet, prästen friades.Finns frågor som inte bara ska ställas utan utredas? Rimligtvis. Vilka satte i gång det hela och vilka var deras motiv? Vilka var deras personliga intressen av att skandalisera den utsatte prästen? Borde vi inte varje gång som någon frias i Överklagandenämnden göra i vart fall en översiktlig undersökning om vad som föranlett allt detta harvande i den kyrkliga rättsapparaten? För bibelläsare borde detta med munspel för att dölja verkliga avsikter inte vara någon nyhet. Helige tre konungar och den ohelige Herodes är goda exempel som ger dystra insikter.
Vi borde naturligtvis också, men det är en betydligt större uppgift, fortlöpande granska hur den kyrkliga rätten fungerar. Minns biskopen som avsattes inte bara som stiftschef utan avkragades rakt av, som diakon (vilket han aldrig vigts till), som präst och som biskop. Hur kunde Ansvarsnämnden ge sig på en präst, när det är en ansvarsnämnd för biskopar? Här tänktes – men fel. Jag har skrivit det förut, men ingen har egentligen reagerat på Ansvarsnämndens tolkning, dvs att göra kyrkorätt av anglikansk ämbetsteologi eller vad det nu var som styrde feltänket.
Jag vill ta upp frågan om hur en skandaliserad präst ska upprättas. Då kan det svaras att förnedringen hör till lärjungaskapets villkor och det viktigaste är att prästen kommer till himlen när han väl dör. Detta uppfattar jag som slarvigt tal. Om prästen falskeligen anklagats, borde kyrkosystemet på ett par nivåer kunna komma på försoningsåtgärder. Jag tänker inte bara på en magnifik blomsteruppsättning eller två, en från pastoratet och en från domkapitlet. Blommor vissnar Hur vore det med en offentlig ursäkt?
Offentliga ursäkter ägnar sig kyrkosystemet inte åt. Undantag ursäkten till samerna –framförd i två omgångar. Detta är ursäkt utan allvar eftersom den styr in på sådant andra gjort därför att statens samepolitik genomförts av kyrkoherdar, som hade statens uppgift för folkbokföring och skolväsende. Ska någon be om ursäkt för vad tjänstemännen tagit sig före är det staten, inte Svenska kyrkan. Tillbaka till skandaliserade präster år 2022.
Martin Modéus, Modéus I, borde självklart granskas, det är hans domkapitel som gått på en propp. Vad sysslade han med, som släppte fram denna rättsröta? Är han så svag? Då blir jag nervös.
Jag minns ju hur Linköpings domkapitel fällde en präst för att i ett intervjusvar – med den uttalade markeringen att språkbruket var ”rått” (men i sammanhanget rätt om han ville göra en poäng tydlig) ha använt ordet ”knulla” med preciseringen, att detta får man inte göra närsomhelst, hursomhelst, varsomhelst eller med vemsomhelst för att sammanfatta vad jag uppfattar var hans – och Kyrkans -– tankegång. Detta uttalande förde journalisten ut genom intervjun som trycktes i Corren. Då skulle fallet ha gällt tryckfrihet, inte prästen. Så vad gjorde Modéus I? Domkapitlet klandrade prästen, jag tror Modéus I höll sig undan. Han blev ärkebiskop! Vilken halt håller han i knepiga lägen? Snygg ärkebiskop, kan man tänka.
Samma sak med den nu frikände prästen. Modéus I höll sig undan, hans namn finns inte på några papper. Men det var han som var kapitlets preses, rättens ordförande. Han hindrade inte domkapitlets kättarjakt, den som nu avslöjats. Så vad säger han nu? Hur ska den skandaliserade och under lång tid plågade prästen upprättas? Ska Modéus I säga något? Eller ska vi hoppas på Torsdagsdepressionens kritiska genomlysning, en sådan som ställer de verkligt skyldiga vid skampålen? Och skulle detta vara nog som försoning?
Den som i heliga juletider kan se maktspel och orätt avslöjas kanske ska ta julevangeliet in i vår tid och jaga det kyrkliga systemet, det som gör människor illa? Och oss emellan, det är inte en slump att i heliga juletider vimlar det av blodiga martyrer att fira. Så fira på, men gör det kontextuellt, genom att sätta dit de falska systrarna och bröderna – de sannskyldiga skurkarna. Nu firar vi Stefanos om vi har minsta möjlighet.