Det är svårt att öppna dörren för julen står för dörren. Gammalt skämt, jag vet. Men ändå!
Samtiden håller sig med oförstånd, ibland rena idiotierna. Jag påstår inte att det är den intervjuades fel att det blir konstigt, kanske inte ens journalistens. Någon chef på Smålänningens redaktion kom på att man skulle ut på byn och intervjua. Vilket julpynt man gillade och frågan om vilka maträtter på julbordet som var oumbärliga har tre personer fått uttala sig om, förstår jag. Nu kom frågan om julen är en religiös högtid eller om man kan fira jul också om man är agnostiker.
”Ja, jag jobbar som pedagog inom svenska kyrkan så för mig är julen en religiös högtid. Vi brukar träffas i kyrkan på julafton och pynta krubban tillsammans med barnen. Men alla får fira jul som de vill. Jag anser att alla ska få tro på vad de vill, man kan inte pracka på någon sådant.”
Hade inte julfriden gått in kunde jag diskuterat vad som sker i kyrkolivet när pedagoger tolkar tron. Jag kunde också tagit upp tråden om hur idiotiskt det får bli i medievärlden. Det finns en mängd material som folk kunde haft glädje av att veta, till exempel den om att skattskrivningen ägde rum och kanske detta att Josef och Maria nog båda ägde mark i Betlehem och det var därför de måste ge sig iväg och skattskrivas där. Den nettobetalande medelklassen kanske hade uppmuntrats av en sådan medelklassig insikt om just skatteväsendet? Identifikationsmöjligheter ska aldrig underskattas vid kunskapsförmedling, allra minst när det kommer till skattskrivning.
Nu blir julen mest en fråga om stämning. Julstämning – vad är det? ”Nu är det jul igen och far är full igen..” var den hållning som gällde när jag var ung. Det var lite roligare än det vi ska utsättas för nu, radiokanaler som spelar usel julmusik dagen lång utan att programpresentatörerna fattar hur uselt det hela är. De nöjer sig med det lilla för egen del och utsätter oss andra för denna jul-minimalism, menar jag. Jag tycker jag borde vara värd lite mer. Evangelisterna möter mig med en helt annan attityd. De berättar om det stora undret för att jag ska fatta att jag fåt vara med om själva saken, inte bara en stämning. Maxad jul – och julen är bäst i Kyrkan eftersom julen är Kyrkans fest i glädje över att Gud blev människa. Det är inte bara en teoretisk utsaga. Det är personligt. För det var för min skull han lindades och lades i en krubba och nära krubban står korset, som det poetiska fyllot Bellman skrev. Detta är nog hans bästa Bellman-historia om ni frågar mig. http://helakyrkansjunger.blogspot.com/2014/10/bellman.html
Julfriden störs väl inte mycket av den nyhet som Överklagandenämnden gav oss. Prästen som fälldes av Linköpings domkapitel för att ha haft olämpliga bilder i sin dator (ni minns att det egentligen var gamla bilder från resor med de kyrkliga ungdomarna för 15 år sedan, bilder visade på föräldrasamlingar…) har alltså friats. Modéus I borde inte klara sig oskadd undan detta – men julfriden går in så jag ber att få återkomma. Glädjen över Överklagandenämndens beslut kan inte riktigt förta de dystra funderingarna på vad det kyrkliga rättssystemet utsätter människor för. Men detta får anstå. Julfrid, julfrid! Men vänta bara.
När går egentligen julfriden in? I Åbo kl 12 i morgon men sedan gammal sedan Tomasmissenatt, tror jag. Eller är det bara ”kring-gärning” som ska undvikas? Baka, byka och sådant där man måste röra runt i det man håller på med. Julens mysterium tätnar. Topelius har dock en poäng i sin dikt Julefrid. Julefriden går i kyrkan:
”Gick aldrig han än
från julens predikan
så gäspande tom, som han kommit till den?”
http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/poesi/zt/julefrid.htm
Detta tycker jag är rätt jul-kul. Vi får helt enkelt vänta och se om det nu alls hålls några julpredikningar i sockenkyrkan.
Detta senaste var kanske i grund och botten en elakhet – oförenlig med själva julfriden. Men julfrid är väl ändå inte detsamma som det som beskrivits som ”förkärlek för lallande positivitet”, det vill säga sådant som skulle ”kunna ingå i en kravprofil för chefsbefattningar av idag.” Nu åkte jag dit igen. Det är inte lätt att vara snäll också om man skulle vilja, för jag tänkte omedelbart på våra stiftschefer. Kommer jag fortsättningsvis att ha etiketten ”lallande positivitet” redo att klistra över deras budskap fortsättningsvis?
De kyrkliga iffrorna går på ett enda håll och mängder med gudstjänster flyttas utan debatt från det helgade rummet till de sockenstugor vi kallar ”församlingshem” även om vi inte tycker att hemkänslan där är väldigt markerad. I Kalmar och i Gävle hette dessa hem Församlingshus. De var de första församlingshusen i landet om inte sockenstugorna ska räknas. Hus eftersom själva kyrkobyggnaden är församlingens hem. Nu flyttar församlingen hemifrån på grund av el-priset. Först pandemin och nu detta, som avslöjar bristande kärlek till kyrkorum, gudstjänst, skönhet, andakt, sammanhang. Här har byggts kyrkor just för gudstjänsten och det gudstjänstfirande folkets skull, men gudstjänsten flyttas från sitt rum till en samlingslokal, som ska möbleras om till bönhus. Vad är det för fel på prästerna, som går med på detta? Det gudstjänstfirande folket hörs ingenting säga. Man anpassar sig helt enkelt. Märker ni att julfriden inte riktigt fått grepp om mig?
Jag gör en måttlig kraftansträngning i godhetsbranschen dock och utbrister i ett kraftfullt GOD JUL. Gör inget i min frånvaro, som ni inte kan göra i min närvaro. Gäller alltid, inte minst i juletid!