Vad var det vi inte förstod? Vi tänkte inte att Svenska kyrkan fri från staten skulle vara det enkla som återställde allt till något som var så gott som i skapelsens morgon. Vi hade inte så lite pejl på att statskyrkosystemet fångat in i kyrkolivet så att det nydanande nödtvunget skulle ske som ”frivilligt”, dvs bekostat bortom kyrkoskatten, och att staten verksamt förhindrat Svenska kyrkans invandring med folket från landsbygden till samhällen och städer. Vi tänkte inte att med en avförstatligad kyrka skulle alla problem vara lösta. Vi tänkte aldrig att staten inte skulle vilja ha kontroll över Svenska kyrkan för staten vill kontrollera samtliga normsändare, dvs gör dem till ideologiska statsapparater. Skola, idrottsrörelse, folkrörelser, studieförbund och kyrkor/samfund lika.
Jag hörde inte till dem som tänkte att ”nu äntligen kan vi lämna drömmen om att tillhöra det gamla samhällets maktelit bakom oss för att i stället bli folkets kyrka på allvar.” KG Hammar tänkte och talade så, men han hade inte i 13 år varit präst i en källare i en nybyggd stadsdel. Citatet från boken Fri att vara kyrka, s 23, som Kulturdepartementet och Svenska kyrkan gav ut tillsammans åt 1999. Folkets kyrka på allvar och detta först för 22-23 år sedan? Det finns en hel del kyrkligt som jag helt enkelt inte går på. I grunden är KG naiv, naiv prästpojk av fin familj.
Det vi dock inte riktigt förstod var hur partipolitiker skulle kunna mobilisera för att sätta sig i kyrkoapparaten intra muros – och göra detta inte från basplanet utan uppifrån, dvs via politiska partier styra från kyrkomötesnivå. Det hedrar oss att den orimlighet som konstruerats inte tolkades med massiv misstänksamhet. Det beror på att församlingspräster/kyrkokristna alltid är måna om att inkludera människor. Vi sår på en förhoppning. Det är naturligtvis farligt, men inte med naturnödvändighet. Det kan finnas ett så vitalt kyrkoliv att den som vill ta över likväl inte har en chans. Det fromma folket ser just den avgrund som markerats, avgrunden mellan kristen tro och nihilism. Också nihilism utövad utifrån partipolitiska program. Då agerar gudsfolket, gör motstånd utifrån slagordet ”Agere contram!”
Såg inte det gudstjänstfirande folket vad som var å färde? Jag vet inte. Det är tydligen alltid, måste alltid, vara någon annan än en engagerad lekman eller en präst som övertygande kan tala om avgrunden mellan Kyrkans tro och kyrkoideologin, dvs den ideologi som placerats i Kyrkan av dominerande normsändare, tror jag. När de kyrkokristna gör det, till och med när profeterna gör det, lyssnar få, och inget blir begripligt. När andra talar, blir allt tydligt, övertydligt. Men då kan det visa sig vara för sent. Svenska kyrkan har avkristnats, blivit Religion.
Avkristnats? Nu kan jag avfärdas som de överdrifternas man jag alltid definierats som i vart fall i 55 år, dvs ungefär så länge jag läst på och argumenterat. Men hör upp, gott folk, och lyssna ”Avkristnats” betyder just vad ordet säger, Kristus har körts på porten. Det välsignades i radions helgmålsbön i lördags inte i Herrens namn, men i Guds och det var också detta en treenig gud, skaparen, befriaren och livgivaren. Skulle det talas om Jesus som verkligen är Kristus skulle inte så få präster få knottror på ryggen. De är mer bekväma med ett allmänt tal om Gud. Och är det i praktiken möjligt att argumentera för hur Herren Jesus Kristus vill ha det ordnat i Svenska kyrkan just?
Jag ställer förstås till det och detta utan att på minsta vis be om ursäkt. Kolla alltså under kommande sön- och helgdagar vad som faktiskt sägs om Jesus, spot on. De tydliga dogmatiska utsagorna om Jesus, som är den som bär upp hela världen, möter i psalmer. Möter han i förkunnelsen? Ges det plats för honom eller är det faktiskt i församlingens julfirande avkristnat. Det kan vara fint för det, fromma fraser och allt som hör till. Men på riktigt?
Ska vi trösta oss med insikter från den tid när den nya kyrkosynen var ny, dvs 1930-tal?
”I den evangeliska kyrkan kan individen finna och förverkliga äkta gemenskap utan att utplåna sig själv; tvärt om, den finner sig själv i gemenskapen. Påståendet är djärvt, men ofrånkomligt: det är givet i och med kristendomens väsen; det springer fram ur evangeliet; det reser sig ur kyrkohistorien. Försoningen med Gud är i eminent mening en individuell, en personlig sak. Men den kan aldrig bli en privatsak; ty Gud är icke vännen utan Fadern, och den som får barnaskapets gåva av honom, finner sig genast stående mitt i barnaskaran, han är sedan för all tid förbunden med brodern i kärlekens gemenskap, med församlingen i den kultiska enheten, som motsvarar Guds allomfattande enhet.” (Anton Fridrichsen, Kristen gemenskap, Svensk Tidskrift, 1936 häfte 4, s 262
Stående mitt i barnaskaran, det är bra. Och alltså inte mitt i pöbeln, den som har bestämda meningar – men inga insikter. Här är det inte tal om Gleichschaltung, likriktning. I barnaskaran finns personligheter och skiftande begåvningar och det är till glädje just för att det är en skara barn. Andras begåvningar blir mina. Mina tillgångar blir till för andra. Den nya kyrkosynen var på sin tid ett gott stycke realistisk realitet och den polemiska udden kanske vi inte ska glömma. Det finns en kristen gemenskap som inte är den instängda och kulturfientliga bönhusmiljöns.
Gud är inte vännen utan Fadern är väl också nuförtiden en revolutionär sats. Folke T Olofsson har utlagt temat i sitt trebandsverk Credo. Per Eklunds verk Kristen Fadervårsdyrkan har jag alls inte present, boken ligger i en flyttlåda, men hade jag haft den, kunde jag kollat om den liberale Eklund också har några poänger, som under årens lopp försummats. Jag ställer till det igen.
Det fanns på den tid jag var tio år och gick i söndagsskola en fyrkantig polemik mot det som kallades ”representationsteologi”. Prästen representerade inte Kristus. ”Vem representerar han då?” frågade Jan Redin. ”Diakonistyrelsen?” Själva poängen var för biskop Nygren att den uppståndne Herren inte behövde representeras. Han var levande och närvarande. Polemiken träffade inte riktigt det som saken avsåg, tror jag.
Skulle det bli lättare om vi talade om prästen som presenterar Kristus. Egentligen inte. Även om det just i vår tid vore av större värde än det som nu uppförs… Är inte hela saken den, att språket inte riktigt kan fånga Guds väldiga gärningar och den omsorg som visas oss när vi, jag skämtar inte, fått prästämbetet för att människor ska få den rättfärdiggörande tron? Det är ju vad Svenska kyrkans bekännelse hävdar. Confessio Augustana V. När vi klär på prästen mässkläder är det i all rimlighets namn för att uttrycka något om vad prästen är, vem som sänder präster till oss och för vilka prästen är det som kläderna berättar. Finns ingen tanke bakom bruket blir det hela bara ett teaterstycke, ett skalkestycke.
Är det så enkelt att tankereda är väckelsens förutsättning? Det är det tanklösa som ger Själafienden fördel. Jaså, ni tycker jag borde skriva vackert om Anden, som ger väckelse. Jodå. Men först ger Anden oss något att tänka på. Så är det alltid. Så är det sen gammalt.