Jag kan väl inte alltid hålla mig till Torsdagsdepressionen och fundera över den, men å andra sidan underlättas sorgearbetet av att man får sätta ord på sin sorg. Jag har alltså läst insändarna i senaste nummer, men hänvisar bara i stort till Torsdagsdepressionen. Leta själva.
Först läser jag om djuren. Är jag inte, det är en fråga som styr rakt in i sorgen, en rätt kristen om jag vill äta julskinka vid jul? Måste jag i stället äta gratinerad kålrot? Jag frågar ihop med aposteln Petrus och det är gott sällskap: slakta och ät, fick han veta. (Apg 10:13) Om jag anlägger klimatsynpunkter på kålätandet och funderar över utsläppen, kanske den gratinerade kålroten är klimatskadlig? Inte vet jag – som vanligt. Det är just därför jag frågar. Men jag känner klentro vid talet om det etiska i växtbaserat jordbruk. Detta tal ska framstå som moraliskt överlägset, så mycket fattar jag. Ska jag gå på det? Ska alla gamla grisar då ligga och dö av ålderdomssvaghet? Hur är det egentligen tänkt – om utifall det alls är tänkt?
Att det hållbara skogsbruket är en fråga som engagerar biskopsmötet får jag veta. Nu ska de som tänker sig vara andliga ledare ha meningar om skogsbruk. Hur tar biskoparna detta ansvar? Håll i er: Läronämnden yttrar sig över kyrkomötesmotioner som berör Svenska kyrkans skogsbruk och förvaltning. Vad vet egentligen Andreas Holmberg om detta, Stockholms stifts skogsinnehav är förhållandevis begränsat. Vi som haft någon liten insyn i skogsbruk sedan späd ålder och sett hur stiftets folk skött sysslorna, vet att hålla käft inför den sakkunskap som vårdar skogen med omsorg. Baggböleriet är inte det kyrkliga skogsbrukets hållning.
Jag ser att kyrkoherden, fd folkpartisten men numera tydligen moderaten i Borgerligt alternativ, Magnus Hedin står bakom en maning till Modéus I om ”ett rådslag nu!” Man ska känna närhet. För egen del har jag bott i kyrkoherdens pastorat och vad han än lyckades förmedla så inte var det närhet. Jag fattade att här gällde distans. Själv bodde han inte i församlingen, kom inte på hembesök ens en gång, men höll sig med den hotfulle pastorsadjunkten, han som så skrämmande skrev i församlingsbladet:”Frid tills vi möts!” Jag beslöt mig för att undvika närheten för vad skulle kunna hända om vi möttes och friden inte längre gällde?
De kyrkopolitiska verksamma försöker lura mig, det fattar jag. ÖKA-iterna skriver ett inlägg om hur de som inte vill viga enkönat i respektfullt samtal ska vägledas mot denna insikt. Detta är sådant snack jag inte går på. Tror dom att jag är dum i huvudet? Vilka fördjupade insikter tror Eric Muhl att jag ska bibringas av honom?
Sedan finns en lång drapa skriven av församlingspedagoger. Några av dem är erkänt dugliga. Deras budskap är att barn och unga har rätt till välutbildad personal. Jag går inte på talet om att detta skulle vara ”ett av världens mest berikande och betydelsefulla arbeten”. Brandpersonal, sjukvårdspersonal, polis – präster då?
Bengt Olof Dike har kommit fram till att ”vår älskade svenska kyrka inte ska ägna sig åt brännmärkning, utstötning och stämpling av vissa(s) åsikter”. Efter att noga satt mig in i allting från början på opinionssidan fick jag på allvar fråga mig om jag egentligen vill höra ihop med detta gäng. Då kom rösten till mig: ”Det bestämmer inte du!” Om det var den Helige Ande som talade, lät han i mina öron rätt mycket som Erik Petrén.
Jag får pigga upp mig med annat. Kanske alla har lagt märke till det nya icke-religiösa Luciafirandet, dvs ett där pepparkaksgubbar och tomtar inte finns med. Oklart egentligen hur det är med den kristna martyren Lucia från Syrakusa. Luciafirande utan religiösa inslag är en contradictio in adjectio, förstås. En självmotsägelse. Jag kom att på nytt greppa en bok med tal som Manfred Björkquist hållit i det då nya Stockholms stift, Från storstad och stift, Sveriges Kristliga Studentrörelses förlag, Stockholm 1943. Jag tror Maffe gör en korrekt analys. Biskopen menar, att det pågår en brottning mellan idéer och makter och då ”måste kyrkan desto vaksammare hålls sin egen linje. Den måste fullt ut vara och förbliva Kristi kyrka.” (aa s 8)
Ni kan få ett rejält citat också: ”Den stora nutida kulturkrisen har eljest en redan tvåhundraårig historia. Vart vägen bär har tydligt nog sagts oss av profetiska andar också i vår egen tid. Den inomvärldsliga sekulariserade kulturen blottar allt tydligare sin djupaste innebörd. Utvecklingsoptimismen har redan vid det förra världskrigets utbrott sett sin bästa tid.Det är svårt att förstå, ur vilka källor den skulle kunna förnyas. Den håller på ett efterträdas, förefaller det, av den epok, som Nietzsche betecknat med ordet nihilism. Livets högsta värden mista sitt grepp om människorna. Historien blottas på höga mål och förnuftig innebörd. På alla varför – intet svar.” (aa s 9) Hade biskopen i uppbragthet utbrustit i ett kraftfullt ”Vad var det jag sa?” om han förstått Lucia-firandet i denna nya gestalt och detta i den konstiga stad, som stavar u me å.
Manfred Björkquist ger sig inte. Året var, som ni vet, 1943, stiftsmötet hölls i maj. Tyskarna har kapitulerat vid Stalingrad men hur det ska se ut fortsättningsvis, vet ingen:
”Och vad ha vi att vänta, om den ena eller den andra maktgruppen komme till världsherraväldet utan att en ny ande bröte igenom i världen? Vad skulle ett världsherravälde betyda i värdenihilismens anda, en amoralisk världsstat med den totalistiska statens alla maktresurser? (aa s 11)
Biskopen ställer också frågan ”varför denna allvarstid icke blivit en väckelsetid?” (aa s 15) Ja, varför blev det inte så? Inte ens en hygglig levnadsstandard resulterar i väckelse. Ta England och Wales som exempel. Där säger sig 46.2% vara kristna. År 2011 var den siffran 59.3%. Men under 2% går i kyrkan. Church of England hade 707,000 gudstjänstbesökare år 2019. Nu är siffran 509 000, 28% ner. Dopfrekvensen är ner 38% sedan 2019, från 89,100 cill 55,200. Kyrkogången vid jul har minskat med hela 59%. Jag valde siffror från ett land med ett statskyrkosystem. Några förstår varför jag gjorde så.
Kanske ska jag muntra er med Växjö stifts prioriteringar 2023? Det handlar om levande församlingar, rustade medarbetare och öppna kyrkorum. Då frågar vän av ordning: Var det inte detta som projektet Till tro syftade till – och det var nästan tio år sedan, Modéus II var med. Varför låtsas att det som sumpades då, skulle vara så fräscht nu? Och ska det frågas impertinent, är det ingen som minns vad unga kyrkligt förnyade präster talade om för 50 år sedan? Ingen ville i den självbelåtna folkkyrkan pröva om och pröva nytt, dvs nygammalt, dåförtiden. Kanske hållningen ”I haven icke velat” innebär att chansen gått förlorad? Man kan bara hoppas det bästa. Att hoppas på att stiftets chef skulle träda fram i botgörardräkt och beklaga att inget gjordes då, kan man inte vänta sig. Vi är väl inte lap–, jag menar samer heller! Men urbefolkning är vi allt!