Själva anblicken utmanar löjet. Jag ligger på min säng med hyfsat stora lägg framför mig och i det skyddade/skyddande området mellan mitt ansikte och den stora volymen placerar sig en katt, som pockar på uppmärksamhet. Så bedriver jag studier om en debatt jag läste in mig på för länge sedan, men ville läsa på nytt. Svensk Kyrkotidning under åren 1954-1956. Nu var jag ute efter att försöka förstå den grundläggande motsättningen.
Jag blev lite tagen av Gustaf Wingrens debatteknik. Hade han kallat handpåläggningen för ”en teknisk detalj” vid prästvigning eller inte? Bertil Gärtner hade läst honom så. Gustaf nekade. Rudolf Walldén tog fram citatet och belägget. Här lämnas jag villrådig. Varför nekar Gustaf till att ha skrivit vad som gått i tryck? Men Gustaf är inte i egentlig mening intresserad av ett tankeutbyte. Han är professorn som i första hand ska ha in docenten i den fålla professorn förberett honom att vackert stå i.
Läsvärd utvikning: Gustaf hade rykte om sig att vara den store polemikern och detta efter hans uppgörelse med professor Anders Nygren genom boken Teologiens metodfråga (Gleerups, Lund,1954) och en legendarisk debatt på Teologiska föreningen. Gustaf kom in och lastade bordet fullt med Nygrens böcker, som han tagit med sig i sin portfölj. Nygren fällde då repliken: ”Bättre börda kan ingen bära än mycket mannavett.” Sedan jagade Nygren Wingren om logiska felslut: ”G är en räv. En räv har fyra ben. Alltså har G fyra ben.” G stod för Gajus men uppfattades av åhörarna syfta på Gustaf. I referaten har Gajus sedermera blivit Cajus… Anders Nygren var en skarp polemiker. Kanske till och med elakare än Wingren. Så hade Nygren också i svensk tingsrätt mot sitt nekande dömts för att ha varit med om att slå sönder en dansbana i församlingen. Ett biskopsämne. Dåförtiden.
Gustaf anger förutsättningarna för debatten i Svensk kyrkotidning: Endast bibelord får användas. Exegeten Gärtner menar att detta är ett fundamentalistiskt sätt att resonera. Där tycker jag att Gärtner har en poäng och det är här jag måste fundera. Är den grundläggande motsättningen den mellan idealism (Wingren) och realism (Gärtner)? Och är det just här vi har varit och är oeniga hela tiden?
Greta Hofsten sa mig en gång: ”Gustaf förstår sig inte på politik.” Var det egentligen omvärldsförståelsen som brast? Var Gustafs värld texter och inte texternas sammanhang, deras materialitet? Han konstruerar en värld där han har koll på begreppen och begreppens innebörd? Håll ut!
Min omtumlande tanke är enkel. Är den grundläggande motsättningen den mellan idealism och realism?
Hur började förresten detta teologiska gräl? Gustaf hade skrivit i Vår Kyrka och Lars Bejerholm analyserade i Svensk Kyrkotidning vad som framförts. Saken gäller Confessio Augustnas definition av vad Kyrkan är: ”Kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas.”( CA VII)
I all enkelhet: Bejerholm lägger tonvikten på huvudsatsen, de heligas samfund, Wingren på bisatsen: förkunnandet och förvaltandet. Konsekvenserna blir betydande, menar debattörerna.
Själv intar jag som vanligt en mellanposition. Varför kan man inte tala både om huvudsats och bisats? Och varför måste Gustaf isolera bibelord från bibelordens verkanshistoria, dvs från det sammanhang bibelorden skapat och skapar?
Jag antar att han måste det av kyrkopolitiska skäl. Gustaf är inte dum. Det är en strid om ämbetet han uppfattat redan 20 år tidigare, när Gunnar Rosendals bok Kyrklig Förnyelse kom. Konflikten om kv*nnl*g* pr*st*r är en konflikt om ämbetet och i relation till statsmakten en fråga om Kyrkans frihet, inte om kvinnor – även om denna lågt hängande frukt var den som plockades. I denna debatt liksom i Edens lustgård… Jag tror att jag skrivit om det här tidigare, t ex i boken Kyrklig Splittring (Verbum 1993).
Det som slår mig nu är den oförmåga att resonera förnuftigt som avslöjas. Resonera betyder att ”samtala, diskutera, parlamentera, språkas vid, tala, prata, orda, snacka, dryfta, dividera, utbyta tankar; tänka, utveckla en tankegång”, inhämtar jag. Borde inte Kyrkan vara en plats just där tankegångar utvecklas?
Då tar jag Gud i hågen eller Fan i båten och försöker nysta vidare på min tanketråd om idealism och realism: Gustafs värld är en idévärld. Materiella förhållanden som cykelhjulens ljud i gruset när han ska till kyrkan blir poesi på samma sätt som konduktörens rop att nästa station är Lund blir den poetiska uppfyllelsen av Gustafs dröm. Andra tolkar inte cyklandet i grus eller åkandet med tåg mot Malmö på detta sätt, men Gustaf tillför en dimension till vardagslivet. Det prosaiska får inte vara enda förståeldehorisont. Gott så. Men hade den unge Gustaf på väg att börja sina universitetsstudier i Lund påkallat medresenärernas uppmärksamhet och beskrivit hur poetiskt detta konduktörens rop var, hade medpassagerarna undrat vad det var för tokdåre som var på väg till Sankt Lars sjukhus – beläget just i Lund. Eller Vipeholm. Idévärlden hade kolliderat med verkligheten. Detta sagt måste Gustafs förståelse försvaras. Men det är inte den enda förståelsen. Förstår ni hur jag tänker? Om detta ens ska kallas ”tanke”. Kanske är det snarare ett hugskott. Men om sådant kan man, som Jan Myrdal, Mäster i Varberg, sa: ”resonera förnuftigt”.
Oss emellan begrep sig Jan inte på Gustaf Wingren och Greta Hofsten, som sagt upp sitt medlemskap och sin prenumeration på FiB/K eftersom Dag Sandahl fått skriva en julbetraktelse i tidningen. (Myrdal, 14! Skriftställning. Kulturfront 1987, s 212. Själva betraktelsen ”För Kyrkan betyder julen: Gud är här”, FiB/K nr 22/1980). Idealister som Gustaf och Greta reagerar kanske så? Jan Myrdals hållning var en annan: ”Vi behöver inte vara överens.” Den kyrkliga hållningen motsvaras nog av Gustafs och Gretas. Somligt ska inte få finnas. Jan var häpen både över agerandet och tidpunkten: ”På julafton! En teologisk motståndare borde inte få tryckas. Sådant begriper jag inte.” (aa s 212) Begriper ni vad Jan inte fattade?
Om vi nu prövar den hållning jag ser som ”realism” skulle man väl kunna ta en svenskkyrklig präst och rulla historien tillbaka till Kristus och apostlarna och se sambandet, själva bibelordets verkanshistoria vid prästvigingen? Successionen alltså. Anspråket när biskopen viger är väl rimligtvis att han gör något på apostoliskt vis. Då gäller lika rimligtvis att det är just apostoliskt och inte ett avsteg från apostolisk ordning? Bibelord, kyrkofäder, reformatorer, fördjupade insikter om Kyrka och ämbete – allt är sådant som ska hanteras och det sker inte minst när vi besinnar hur prästämbetet fungerat i kyrkolivet. Nathan Söderbloms ord ”Vi är den katolska kyrkan i Sverige” beskriver en självförståelse som retar de romerska katolikerna, främst dem kanske som inte själva har en bakgrund i Svenska kyrkan. Realisterna ser själva verkanshistorien.
Vad nu om handpåläggningen? Jag står fast vid att ämbetet överantvardas genom handpåläggning och bön, märker en präst för livet och ställer in prästen i ett sammanhang som tolkas genom bibelord vid vigningen. Detta är realism, något man kan se och höra och inte bara spekulera teologiskt/polemiskt kring, så som idealister hava för sed.