Jag måste väl ge er hela budskapet, alltså 24 sätt att sprida julkänsla till dig själv eller andra från Svenska kyrkan Växjö. Vill ni se den grafiska gestaltningen får ni kolla själva, sista sidan! https://www.svenskakyrkan.se/vaxjo/trovardigt Här kommer råden:
”Tänd ljusen i adventsstaken – Besök en gudstjänst – Lyssna – Le – Skicka en julhälsning – Be en bön – Ta en promenad i skogen – Uppmuntra någon som försöker göra skillnad – Skänk till välgörenhet – Be någon om hjälp – Ta kontakt med en vän – Gör något roligt som är gratis – Få någon att skratta – Känn doften av hyacint – Gör något som gynnar klimatet – Njut av julmusik – Läs högt för någon – Ät något du gillar – Ta tre djupa andetag – Visa tacksamhet – Kom ihåg att du är värdefull – Säg ifrån när något är fel – Njut av julens mirakel”.
Nu tror jag – oss emellan – att det faktiskt blir mer julkänsla av att slakta en gris, kraftfullt vispa grisblodet och blanda in mjöl för att sedan kunna hantera grisen i delar och ordna julkorv, blodkorv (med timjan), rimma skinkan eller röka köttet och hänga fläsket i visthusbodens tak samt göra sylta än av att följa råden. Dessutom brygga och baka förstås. Jag kan förnimma en högtidlig känsla när jag funderar över hur korn kan bli öl, gröt och bröd. Är inte detta mysterium också ett gudsbevis, tre i en och en i tre?
Denna min högtidliga stämning kommer dock profeten Jesaja och sabbar. ”Präster och profeter raglar av öl, är omtöcknade av vin.” (Jes 28:7) Detta är dock inte det värsta. Det värsta är att dessa fyllon har syner och det de säger kan bara uppfattas som abrakadabra, abrakadabra. Herren ska tala till detta folk ”på obegripligt språk och främmande tungomål” (v 11 ) Ni tänker att folket har sig självt att skylla? Kanske. Människor som tar sin tillflykt till bländverk (v 15) går inte fria. Stormfloden kommer och drar med sig folket. ( v 18-19) ”A(tt förstå budskapet blir en fasa.” ( v 19 igen). Hur gick det nu med julkänslan? Vilket ansvar har Svenska kyrkan för alla som döpts och för dem som inte hört evangeliet?
Fisförnäma romerska katoliker och skitviktiga frikyrkliga kan vi med goda skäl bortse från i sammanhanget. De romerska katolikerna tror att de kan vara katoliker i Sverige utan egen kontinuitet. Kontinuiteten hör till katoliciteten. Det var Svenska kyrkans präster som var vid dödsbäddarna. Samma präster som förvaltade det katolska arvet, utlade evangelium, firade mässan, döpte, avlöste, begravde. De var vigda till präster för ämbetet såg de som Guds gåva för att vi skulle få den saliggörande tron, Confessio Augustana artikel V. Men är det inte sant att den politiska makten var och är ute efter att tillskansa sig den betydande ideologiska apparat, som kallas Svenska kyrkan? Visst. Likaväl som den romersk-katolska kyrkan komprometterats och komprometteras i mötet med världslig makt. Vifta inte finger och kom inte dragande med påven Leo X, en man som kunde ungefär så mycket teologi som dr Martin Luther hade under tumnageln.
De skitviktiga frikyrkliga är produkter av den kyrkosplittring som tog den praktiserade tron från svenska folket. I dessa kretsar är man fortfarande och överraskande snabb på att definiera de verkligt kristna. Lika snabbt definierar man bort de andra. Sedan finns somliga frikyrkliga av entreprenörstyp som fattar, att denna frikyrklighet kan bytas ut mot Svenska kyrkan, bättre förmåner än för en pastor har en kyrkoherde. Då kommer de traskande med hela sitt bagage och det arma svenska folket, som valde att inte bli frikyrkligt, får höra just detta budskap i Svenska kyrkan. Det blir mycket lag, mycket som ska göras, många ansatser som ska tas. Reformert teologi hamnar där – inte sällan i sällskap med jesuiterna. Calvin och Ignatius av Loyola har båda studerat vid samma seminarium, som bekant. De som finns kvar i den decimerade frikyrkliga skaran måste självklart och som vanligt profilera sig emot Svensk kyrkan, hon som bar tron så att de alls kunde kyrkosplittra!
När jag nu rensat i rabatterna kan vi återvända till grundfrågan om Svenska kyrkans egna och egentliga kallelse att vara Kyrka i med, för och mot folket.
Det handlar om att gestalta kyrkolivet som en apostolisk kyrka. Apostolisk betyder utsänd. Samma sak som i ordet ”mission”. Eftersom det inte fanns några att missionera för, jag återger nu vad som sagt i den dåvarande kyrkostyrelsen från socialdemokratiskt håll (även om jag tror att sagespersonen endast i oegentlig mening var sosse och mer en trapetskonstnär av det där slaget som svingar sig högt över våra huvuden och slänger sig med rätta termer och uttryck): ”Vilka ska vi missionera för? Alla är ju med och för muslimer och andra av annan tro ska vi inte bedriva mission.” Vi talar 1990-tal. Men till Kyrkans existensform hör att hon är utsänd och till det mänskliga livets existens hör en längtan efter Gud och just därför ett avstånd till Gud.Det finns sådant i oss som gör hemligt motstånd mot levande Gud. Vi skapar oss hellre envår egen Tamgud än den Gud som kan bli besvärande.
Med folket är den inkarnatoriska hållningen. Gud blev människa för att vara med oss. Med lite tur, kanske inte så lite tur, får vi detta utlagt för oss i julens gudstjänster och gestaltat. ”En levande, folklig Kyrka” lyder det sammanfattande slagordet. Svenska kyrkan delar historia med svenska folket. Det kan leda til en lättjefull folkkyrkoteologi av det slag som blir en vilokudde för lata, håglösa präster. Det kan också leda till ett församlingsliv där det lokala gudsfolket uppfattar uppgiften att helga sig för att världen ska leva och där det är alldeles i sin ordning att många så kallat vanliga kristna uppfattar sig som Guds rikes ambassadörer, ber för sina sammanhang och berättar vid lämpliga tillfällen om Herren. Jag talar nu om kyrkokristna som är fullt normala i sin mänsklighet och som vet med sig att de är benådade syndare.
För folket är den hållning som gör att vi släpar med oss en mängd människor till söndagens gudstjänst. Det betyder inte att gudsfolket kopplar en halvnelson på sina medmänniskor och släpar dem uppför kyrktrappan, men de fungerar som medvetna förebedjare. I kyrkbänken vet de vilka de trofast ska be för. Och så bygger de ett församlingsliv av det slag som gör att vi – hela bandet – tycker att det är roligt att vara med. Här är jag bekymrad. Alldeles för få kan sanningsenligt om sockenkyrkan och församlingshemmet säga vad hedningarna säger om dansbanan: ”Där har jag haft mycket roligt!”
Mot folket handlar om det profetiska uppdraget, detta att skilja mellan sanning och lögn. I normalfallet behövs inga husbehovsprofeter, vi har profeterna i Den Heliga Skrift, det kan räcka, men prästerna behöver öva sin urskillningsförmåga för att i predikan dra upp några gränslinjer. Med normal teologisk utbildning ska de kunna känna igen en villolärare, en gnostiker eller en svärmare, när de möter en. De ska också vara så väl utbildade att de inte hänger sig åt teologisk primitivitet. Jag anspelar nu på vad biskop Anders Nygren sa vid 1958 års Allmänna Kyrkomöte (protokollet nr 4, s 54 och s 154). En folkkyrka som inte kan gå emot folkmeningen är i egentlig mening inte en Kyrka, en Herren tillhörig utan i stället tillhörig de kyrkotillhöriga. Hur mån om människor Svenska kyrkan än är och vill vara, kan önskemålet att hon ska ”förkunna något behagligt, profetera förföriskt!” (Jes 30:13) aldrig få uppfyllas. Då sviker hon både Gud och människor för att inte säga att hon sviker sig själv därtill. Men en folkkyrka med, för och mot folket – den är det glädje med. Kanske skulle vi punkta 24 sätt att vara en levande, folklig kyrka på? För att få lite julkänsla, alltså.