Kalmardekanatets handlingar var försvunna, ”Kastade”, hette det. Jag sörjde inte så lite, men folk har inte så mycket arkiv-förstånd, det har jag fattat. Plötsligt ringde den rätt åldriga diakonissan och sa, att det dykt upp material vid röjning inför (ännu en) renovering. ”Vad göra?” undrade hon ”Jag kommer!” ropade jag.
Mycket hade jag glömt. Jag hittade en promemoria till dekanatstyrelsen från december månad år 1983, Tomas-mäss för att vara exakt. Biskop Sven Lindegård vägrade tala med Kalmardekanatet, men efter två år skulle det bli ett sammanträffande med de tre dekanaten i stiftet. Det var dock vid den tid när ärkebiskopen lovat att inte säga ett ord vare sig om eller till synoden. Dekanaten var de regionala enheyer som tillsammans bildade den gemensamma vägen, synodos, synod.
Jag skrev till styrelsen: ”Många av oss var med i Lund i en tid som nu närmast tycks legend för de unga teologerna. Det var en tid av debatter och ny kunskap. Ingen var rädd för att framföra sin mening, vi utmanades att göra det i seminarieövningarna, vi skrev uppsatser vederbörligen försedd med ’ovetenskaplig efterskrift’ där den ivriga kampen sedan stod just om efterskriften! Vi läste. Vi skrev Pro Orthodoxia. Vi hade vår glädje i landets bästa teologgrupp, som var Växjö stifts i Lund. Jag tror – och detta är en trosbekännelse, inget annat – att denna tid också var en gåva från Gud, inte för att vi ett decennium eller ett och ett halvt senare skulle få vara nostalgiska, utan därför att vi då skulle lära oss något, få verktyg att använda.
Nu är det annorlunda. Ingenting av det som var intellektuella självklarheter – att sanningar ska prövas till helvetets portar och att ingen ska skamstämplas för vad han/hon säger eller att maktapparaterna inte har något monopol på sanningen, snarare tvärtom! – gäller längre. De unga teologerna berättar nu hur man tiger och anpassar sig, blir konforma.”
Texten fortsatte med vilka arbetsuppgifterna nu var, det kan jag för stunden gå förbi. Det var debatterna och den nya kunskapen som tog mig 57 år senare och minnesbilden är alltså 39 år gammal. Jag beskrev radikal ortodoxi av lundensiskt märke, alltså kyrklig förnyelse i akademisk miljö. För många av oss var studentrum och sällskapsrum på Laurentiistiftelsen plats – om inte källaren, när det skulle målas för politiska aktioner mot näringslivets styrning av den fria forskningen. Ukas och Pukas, ni minns! KG Hammar hörde inte hemma här. Han var radikal på egen hand, vi möttes på Finngatan 10, där han skrev på sin förträffliga avhandling. Jag har läst den fem gånger om, tror jag, och tenterat den. Jag uppfattade dock KG som en intellektuell. Därför är den vämjelse jag drabbats av svår att hantera när han deklarerade, att han vägrat läsa PO Sjögren eftersom PO var kv*nn*pr*stm*st*nd*r*. Jag sländade om saken den 29 september om ni vill repetera. Fan vet om jag vägrat läsa något, jag tänker inte fråga honom, men Guds gode Ande är Sanningens Ande som jag vill hålla mig väl med. Efter KG:s bekännelse har jag en besvikelse att hantera. Jag trodde mer om honom, när det handlade om vilja att pröva, ompröva, resonera. Jag tycker ju om honom! Inte hinna, inte vilja, jo. Men vägra? Och av det skälet?
Nu har KG, Lotta Fång, Fredrika Gårdfeldt och fredsprästen Benjamin Ulbricht skrivit Lilla Fredsboken, Verbum 2022. KG är bokens frontfigur, det stå klart. Då blir det svårt för mig igen. Jag menar att jag hederligt i boken En annan Kyrka analyserat den kyrkopolitik KG stått för i samspel med Gustaf Wingren och flera i deras gäng. Den har fört oss ut i sekteriskt elände. Syftet var att marginalisera den kyrkliga förnyelsen i syfte att eliminera den, som professor Cöster så smakfullt formulerat saken. För mig är detta en främmande hållning. Då får jag svårt för texter där KG pläderar för fred, när han i den kyrka där han omsider blev ärkebiskop inte gjort ett skit för att stifta just fred. Vi satt i samma kyrkostyrelse, samma arbetsutskott och några arbetsgrupper/utredningar och där borde han haft rika möjligheter till fredsstiftande. Icke! Icke! Icke! En morgon kom jag till Kyrkans Hus eftersom jag begärt ett samtal med honom innan vi skulle ha sammanträde. Vi satt en stund. Vad jag hade att säga hade jag skrivit på tre A4. Det blev en monolog, inget mera. KG viste nog inte vad han skulle säga. Det fanns nämligen inget att säga för den som vill träda fram som fredsstiftare – om han inte ville säga vad jag sagt och skrivit på mina tre upprapade sidor.
”Samtiden är onödig”, sa min vän Jan Myrdal, Mäster i Varberg. Det är givet att den blir så onödig när kyrkosystemet drivs framåt med hjälp av lögnen som vapen och sveket som verktyg. Det finns dock tillräckligt många halvfigurer som håller systemet igång. Men lögnen kan inte skapa och i sveket finns ingen egentlig potential, och skulle så vara fallet bara helt kort naturligtvis. Är det därför vi ska önska våra fiender långt liv? De ska förstå innan de kommer undan.
Det är mig vämjeligt att tala om fred om själva Svenska kyrkan, vars ärkebiskop KG varit, inte blivit en plats för shalom, det KG talar för.
Shalom betyder fred/frid och var i slutet av 60-talet ett modeord så pass att professor Gillis Gerleman fann anledning skära upp begreppet och inte utan entusiasm hantera sitt styckmords resultat. Det hela var ett slagord, inte ett gammaltestamentligt begrepp som bar alls så långt som det påstods, menade professorn. Nu dyker begreppet upp igen. Men som vanligt bevisas puddingen av ätandet.
Borde jag inte skriva mer om boken? Jag har några invändningar på grund av den bristande trovärdigheten, puddingargumentet. Jag skulle också vilja ha sett ett resonemang om den svenska försvarsmaktens förmåga att hålla ofred borta. Just med vapen och lösskjutningsplugg – och en del ytterligare – har svenska soldater gjort fredsinsatser. Handlar då fred om shalom, en hållning, slår fällan igen för KG. Det var just detta han inte ville när det begav sig… Nu upprepar jag mig. Temat söker mig uppenbarligen. Jag är helt enkelt uppbragt.
Här tar jag inte upp mitt icke-aktuella fredsbekymmer, men hade i ett annat land först krigsmaterielinspektören tagit sitt liv och ett antal år senare chefen för KSI, det hemligaste hemliga, inom försvarsmakten gjort detsamma och därtill två spionmisstänkta, vandrat runt i befattningar inom försvarsmakt och säkerhetspolis, nu ställs inför rätta, hade jag funderat. Nu funderar jag inte. Jag borde kanske. I ett annat land hade detta varit katastrofalt uppseendeväckande. Inte i Sverige? Nej, jag funderar inte!!
Charity begins at home och den kyrkliga verkligheten är vittnesbördet för världen. Själv är jag i detta avseende befriande världslig. Detta är mitt långa budskaps mening om det grundproblem jag varsnar. Jag låter inte lura mig av fagra klerikala ord.