Jag ville inte skräppa, men för att vara exakt, har jag fått två festskrifter, Festschriften. Detta faktum kan kanske besvära Antje. Den andra fick jag när jag fyllde 70 så än finns det tid för Antje att komma ikapp. Denna gång var det inte en samling texter jag själv totat ihop utan texter andra mödat sig med för min skull. En del innehöll överord, det förstod jag. Men jag slickade i mig allt med välbehag. Dags systrar skriver Dag-bok. GAudete förlag, 2018. Finns kanske inte längre att köpa, men återfinns på varje välsorterat sockenbibliotek. Mitt högmod fick jag bekämpa dagligen efter denna fest-duvning.
Pop-Harry, docenten Harry Aronsson i Lund, hörde till min ungdoms universitetslärare. Han analyserade populärkulturen, därav namnet. Har hans påpekande bäring på den hyllade Antje? Jag sliter med frågan: ”Reklamen skapar med lätthet en fiktion och distribuerar den effektivt till massan. – Kanske kommer världens framtida ledare i den fria världen att skapas av annonsbyråernas hjärntruster? Tanken är inte helt absurd.” (Aronsson, Människan i reklamen, Vår Lösen, maj 1961, s 168).
Så följer jag med spänning Modéus II. Nu har han åstadkommit en slutreplik på det meningsutbyte han drog igång i Expressen. Han fick dr Heberlein emot sig liksom två SD-are, ledamöter av kyrkomötet, Anna Sundström och Daniel Engström. Hur skulle han nu hålla rent framför egen kasse?
Heberlein avfärdades. Var skriver Modéus II att alla som röstar höger inte har i Svenska kyrkan att göra. Nä, det skriver han inte. Det är en slutsats Ann Heberlein drar efter att ha läst hans artikel. Modéus II slår fast att Heberleins ”invändning mot mig.. helt enkelt [brister] i saklighet.” Nu gällde invändningen skriven text, inte person – men låt gå. Det problem som återstår för en biskop är om en text av en van läsare kan läsas på ett sätt som alls inte var avsikten?
Svaret till SD-arna hade biskop J.A. Eklund studsat inför. Han menade ju, att vi verkligen är begränsade till ett lands och en kulturs gränser, Fädernas kyrka i Sveriges land. Här är vår kallelse. Denna tanke bar upp folkkyrkoteologien: ”Sveriges folk ett Guds folk”, som Manfred Björkqvist fick till det. Den kristna idétraditionen i Sverige är avgränsad. Det gick på sin tid att motivera teologiskt, det måste väl ändå slås fast?
Till denna nationalkyrklighet kunde missionstanken kopplas. Svenska Kyrkans Mission kom till som kyrkomission till skillnad från sällskapsmissionen i andra kyrkor, Church of England eller de tyska missionssällskapen, Leipzig-missionen t ex.
Nu blir jag tveksam till talat om en kristen idétradition. Är det ett annat sätt att tala om evangeliet? Evangeliet är dock inte en idétradition så mycket som ett levande ord, viva vox, i vår tid och till oss. Vad säger Evangeliet till oss? Det gamla vanliga om Frälsaren förstås – och så kanske något om lärjungaskapet. Etiskt gäller medmänskligheten ”nästan”. Det måste resoneras förnuftigt vem denna nästa är och hur nästan bäst kan bistås. På konfirmandlektionerna med farbror Sven tröskades detta tema. Det är inte helt säkert omänskligt att ställa kritiska frågor kring 1%-målet, i varje fall inte av oss som var med och slogs för det målet år 1968.
Det grundläggande misstaget var väl att Modéus II gav sig in i partipolitiken. För det kan han få de reformertas och regeringsunderlagets opponenters applåder, Därmed kan en biskop inte utan skäl betraktas som part i målet. Det är inte helt lyckosamt. Nu funderar jag över vem som sa det? Kan det ha varit Luther? ”En alltför liten höna ska inte värpa alltför stora ägg, ity hon blit så sladdrig i stjärten.” Jesus var det inte. Jag har kollat i konkordanserna. Calvin är otänkbar liksom Zwingli. Men Luther? Sa han det inte, hade han kunnat säga det.
Vad är det för vits med att få Marika Markovits som ny stiftschef i Linköping? Torsdagsdepressionen frågade: ”Vad vill du att din biskopstjänst ska utmärkas av?
– Att människor i allmänhet ska få upp ögonen för vad Svenska kyrkan bidrar med i samhället, allt det positiva som kyrkan gör, och med framåtanda och framtidshopp inom kyrkan. Jag vill också att barn och unga ska få en ännu tydligare plats i kyrkan och att vi genomför klimatomställningen.”
Då vet vi. Marika kör ett tema med variationer. I självpresentationen före valet svarade hon på frågan: ”Vad brinner du för?” så här:
”Att göra kyrkans liv, tro och lära begriplig och angelägen. Gudstjänst formad så att människor kan väva in sina liv i den. Diakoni och allas rätt till ett värdigt liv är jag beredd att kämpa för. Religionsdialog som lokalt fredsarbete och att samverka med andra för att nå längre än en enskild organisation gör. Barns och ungas tro och utveckling, att lyfta deras kompetens att leda.”
Ska det nödvändigtvis klämmas fram en resonerande fråga blir det förstås frågan hur Kyrkans liv, tro och lära blir begripliga och angelägna. Själva konkretionen saknar jag. Kan Marika berätta hur det ska göras? Antagligen inte. Är det inte ett misstänksamt sätt att fråga? Obetingat. Men för att få lite perspektiv bör vi undersöka vad andra som valts eller utnämnts haft att säga i sina introduktionsintervjuer. Med andra ord: vi har har hört det förut, allt utom det där med klimatomställningen, som vi ska genomföra.
Marika är en hygglig själ. Till skillnad från Modéus I godtar hon nog inte att präster i stiftet skulle jagas för något som Östgöta Correspondenten skrivit, till exempel. När Stadsmissionen, vars direktor hon var, vägrade ta emot pengar från Sverigedemokraterna kunde vi förstå, att Marika är fin, men kanske inte så klassiskt bildad. Hon visste nog att det var kejsar Vespasianus som sa: ”Pecunia non olet” – ”Pengar luktar inte”, när det i Rom skulle beslutas att lägga skatt på de offentliga urinoarerna. Var Marika ens med på den latinlektionen? Har hon alls läst latin?
Helle Klein blir ny direktor på Sigtunastiftelsen, som kom till för att vara både en borg och en bro. Med Olov Hartman var det markerat ”bro”, med Helle, som smitt sina vapen i Seglora Smedja, blir det nog mer av ”borg och ett skifte från det ungkyrkliga. Det är en politisk människa som tar över.
Jag tror inte Åke Bonnier, styrelseordförande och Källa-bo på sommaren, riktigt förstått att Helle inte är präst-präglad som Hartman. Och frågar man dem som utsatts för Helles renlärighet, de som troskyldigt ville se solidaritet med de medkristna uttryckt genom facebook-sidan Mitt kors, vet man hur denna renlärighet gestaltas, nämligen som kamp mot de oönskade.
Det intellektuella är väl inte vad vi riktigt förmår förknippa med Helle Klein. Hon fungerar mer som den flöjt genom vilken samtidens vindar blåser, som Mäster i Varberg insiktsfullt noterade. Det är sådant flöjtande Helle haft bra betalt för. Det har format henne. Risken är påtaglig för Sigtunastiftelsens del. Hartman var en betydande from intellektuell med förmåga att stå Manfred Björkquist emot när så behövdes för det kyrkliga brobyggets skull. Jag hänvisar till Hartmans memoarer i fyra band.
Stiftelsen blir mer borg än bro nu. Tror jag. Tralala. Och Pop-Harry förstod vår situation redan för 60 år sedan.