Antje Jackeléns ärkebiskopsgärning sammanfattas i Aftonbladet: ”Jackelén har gett Svenska kyrkan en tydlig humanistisk röst för mer medmänsklighet och solidaritet med minoriteter och samhällets mest utsatta.” Det är nog så det ska sägas. Men förhåller det sig på det viset?
Om jag jämför Antjes gärning med min mosters/gudmors, tror jag att Astrid Sandahl under en mängd år var en tydlig röst för mer medmänsklighet i både i församlingslivet, dess syföreningar, och insamlingsverksamheter liksom i skola (hon var småskollärarinna) och söndagsskola. Antje har inte ”gett” någonting utöver vad denna kyrkliga och kvinnliga tredjevärlden-rörelse, som min moster var en del av, har gett. Däremot har Antje fått mer uppmärksamhet, men det är en annan sak.
Antje har fått sin Festschrift, För världens skull (Verbum 2022). Cristina Grenholm, Karin Sarja och Jakob Wirén har redigerat 350 sidor. som 21 författare fått ihop. Det är tydligt att redaktörerna valt ett upplägg som ska motsvara vad Antje ägnat sig åt och de prioriteringar hon haft. De har lyckats väl. Vi kan tydligt se Antjes profil Förtjänstfullt finns i boken också Antjes publikationslista, men markeringen ”i urval” gör mig osäker. Betyder det att listan omfattar vad red. hittat och reserverar sig för att det kan finnas mer, eller är det just ett medvetet urval? Jag vet inte.
Bokens tematiska metod är fruktbar också så, att vi förstår vad ärkebiskop Jackelén inte velat ägna sig åt. Hade jag skrivit vad dr Wirén skriver, hade kritiken inte låtit vänta på sig. Nu står det svart på vitt att Antje var mer road av annat än ärkebiskopens pyssel med sammanträden. Att läsa sammanträdeshandlingar var ”en mindre lockande uppgift.” Och ändå är det sådant en ärkebiskop har ansvar för och betalt för, säger jag. Hennes lust gällde offentliga seminarier och internationella konferenser. Minns analysen när ni funderar över vad som hänt och inte hänt i det kyrkliga de gångna åtta åren. Och minns att Antje flög till Rom för att stå på Petersplatsen med konstmålaren Gerdmar och Kardinalen för att överlämna en ikon till Frasse, medan kyrkostyrelsen beslöt om kyrkohandboksförslaget och skulle hantera kritiken, den som Antje i en predikan uppfattade kom från ”babblande dvärgar”. Där fick vi! Denna sakupplysning lämnas inte i boken.
Innehållsligt beskrivs hur Antje uppfattar att Svenska kyrkans utmaningar är desamma som samhällets: ”att ge näring åt människors livsmod och skapa förutsättningar fö framtidstro bland unga, att vrka för ett öppet och jämställt samhälle, att arbeta för en mer rättvis och hållbar fördelning av världens resurser, att bidra till fred och försoning mellan människor och stater.” Antje intervjuades i Dagens Industri den 11/7 2014. Jesus lyser i denna uppräkning. Med sin frånvaro.
Det tål att upprepas. Frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed är från början en samvetsbestämd sanningsfråga, den som Eskil Franck ställde i sin bok Giv mig, min son, ditt hjärta. (Fri Tanke, Stockholm 2013). Få tycks ha uppfattat frågans allvar. Märkligt nog.
I Wiréns framställning måste en del kriser tas med. Flyktingar, pandemi, biskopsavsättningen och avkragningen i Visby till exempel. Det var kanske trots allt inte Antje som i kyrkostyrelsen lyfte flyktingfrågan, detta påpekat i förbigående. Om Antjes lidande när Thomas Petersson avkragades skrivs kortfattat att det var ”en svår händelse som berörde hela biskopsmötet på ett särskilt sätt eftersom det var en personlig tragedi för en vän och nära kollega”. Jag hör till dem som inte uppfattat, att Thomas Petersson märkt så mycket av just detta från Antjes sida. Hon tycks ha varit mest angelägen om att den fd stiftschefen inte skulle vara i Visby under Almedalsveckan och att hon då skull få tillgång till biskopshuset…
Chefredaktören Stefan Eklund skildrar Antje. Jag känner inte igen Antje i den bild som ges, hans hållning delar jag inte heller. Om Gud blivit människa för att dela denna tillvaro med oss, kan det knappast förhålla sig så att ”frågorna består, inte svaren”. Bådadera består och svaren är grundade i Uppenbarelsen, inte i våra oroliga och undrande hjärtan. Ängelns besked till Hermas Herden gäller också redaktören Eklund: ”Du är dum.”
Festschriftens tematiska bidrag ringar alltså in själva ärkebiskopsgärningen – det heter så. AI, näthat, samer, världen av grannar, flyktingkris, klimatkris och till detta Hoppet. Ingenting har bäring på medlemstapp eller frågor som engagerat kyrkostyrelsen som fastigheter och lönehantering. Allt styra av att boken är en hyllningsskrift, eller som redaktörerna skriver: ”I glädje och tacksamhet överlämnas nu denna bok till dig, ärkebiskop Antje, och till den stora skara av hoppfulla människor som du inspirerar.” Då kan man fatta att bråket kring ”Mitt kors” eller kritiken mot hanteringen av kyrkohandboksarbetet inte får plats i framställningen.
Ett bidrag sticker av. Det är ett bidrag i ett kyrkohistoriskt ämne med spets in mot kyrko- och samfundsvetenskapen, men är egentligen en frihandsteckning. Caroline Krook skriver om Kvinnor som präster och biskopar i Svenska kyrkan. Allt förenklas till förfalskning. Jag kan förstå varför.
Allvarliga invändningar mot den statliga reformen presenterar inte Carro. Inte heller problemet med att reformen forcerades fram. Utredningen om ämbetsreformen (SOU 1950:48) var en mycket liten påtryckningsgrupp intresserad av. Det var Carros gamle partivän folkpartisten Jive Johansson, far till Birgitta och svärfar till Krister Stendahl, som sate bollen i rullning genom en riksdagsmotion. Det gillade knappast en majoritet av biskoparna, som vid det kyrkomöte som inkallades år 1957 avvisade reformen och ville ha tid för ekumeniska konsultationer.
Många, också Carros gamle partivän Ludvig Jönsson förstod att fristen skulle bli kort: ”Det blir inte någon lång frist för kyrkan för det definitiva ställningstagandet till kvinnliga präster.” (En frist och ett program, Vår Lösen februari 1958, s 1). Ludvig menade att det var en ödesfråga hur fristen skulle användas. ”Dialogen mellan de olika meningarnas företrädare får icke tystna.” (VL samma sida) Vi vet hur det blev. Dialogen upphörde. Svensk Kyrkotidning tog inte in invändningarna. De refuserade startade Svensk Pastoraltidskrift. Dialog? Pyttsan! Gå till läggen, just det Carro inte gjort.
Styrd av sina fördomar tar hon fram de 17 punkterna utan att besvära läsaren med en förklaring vad de syftade til, nämligen förhindra desperata soloaktionerl. Hon har annars haft tillgång till min bok En annan Kyrka. Hon kan inte ens redogöra för vad Svenska Kyrkans Fria Synod kom till för. Hon fablar om saken, har inte läst Erik Petréns bok Kyrkan och synoden (1984) eller ens brytt sig om min korta beskrivning i den bok hon anfört av hur Synoden tynade bort. Det är inte Synoden som viger egna biskopar. Vad Gustaf Wingren och Ingmar Ström sysslade med och varför har jag skrivit om i boken Kyrklig Splittring. (Verbum 1995) Den nämner inte teologie licentiaten.
Det fräschaste bidraget hon kommer med är repliker som tre kvinnliga biskopar, Odenberg, Krook och Brunne, ger i boken. Puttinuttigt och oreflekterat ter sig det hela som. Men storslaget i det etablerade narrativet förstås. ”Tacksamhet och glädje präglar oss. Och hängivenhet.” (s 295) Skulle ängeln månne ge Carro samma besked som Hermas Herden fick?
Hade jag trott att det var kyrkovetenskap i gängse mening hade jag undrat varför SOU 1950:48 inte anförts och inte heller kritiken mot den bibelvetenskapliga utredningen där, inte heller tant Märtas kostliga inlägg om männen: ”Vi äro dock inte främst könsvarelser utan födda till medborgare i Guds rike. Är det icke då ett misstag av kyrkan, att den trångsynt allt forfarande vill binda kvinnan vid synålen och kaffekokaren, medan männen predikar för tomma kyrkor, som de tyvärr icke ens själva besöker.” (Reservation av fru Leijon, SOU1950:48, s 126) Det var tant Märtas insats som ledde till det positiva beslutet. Känn på den! Jag har skrivit om detta fenomen tidigare, bondeförbundsfenomenet Märta Leijon alltså! En teologisk fråga om ämbetet löstes genom ett politiskt beslut om kvinnas behörighet till statlig tjänst.
Slutligen funderar jag över boktiteln, För världens skull. Alexander Schmemanns bok The World as Sacrament kom på svenska att heta För världens liv. Vi kan förstås se, att Kyrkan finns till för att världen ska leva. Hon är inget religiöst egenintresse. Finns det en skillnad i sak mellan att skriva ”skull” i stället för ”liv”? Kunde vi också säga att Kyrkan finns till för Guds skull? Kunde ett sådant perspektivskifte förvirra oss på ett konstruktivt sätt?
Är jag avundsjuk att Antje fått en festskrift? Inte då. Det fick jag när jag fyllde 50! Den boken var fylld av idel goda texter. Jag hade skrivit dem själv i tidskriften Kyrkligt Magasin.
Och priset Antje fått för att hon fått Anders Carlbergs minnespris för sin enastående livsgärning? ”Hon har alltid (kursiv här) arbetat för tolerans, mänskliga rättigheter och medmänsklighet och utmärker sig för sitt starka engagemang och sitt mod att lyfta komplexa frågor.”
”Förbannat vare skönljugeriet”, sa Strindberg. Detta påpekat i största allmänhet.