Varför heter det ”flyttgubbar” när det kan vara män och kvinnor betydligt yngre än jag som bär? När jag i förgår förpassades förbi Norrköpings infart fick jag höra om flyttfirman, som ett par tvillingar har. Reklamslogan: Lika som bär. Sånt kan man väl bara älska? Men insikten att osthyveln ligger i en låda liksom ett antal användbara hushållsknivar samt att annat redan finns på Öland gör att morgonrutinerna snabbt måste ändras. I sig är detta en frälsningsupplevelse. En kort tid varar vedermödan, men sedan!
Annars är temat ”tidens gång” om inte ”flykt”. Tempus fugit, tiden flyger. Just så är det. Och det mesta förstås med begränsad tidshorisont. Dagsländor också. Men utmaningen finns i ansatsen sub specie aeterntiatis, ur evighetens synvinkel. Själva ansatsen blir en kritisk instans. Oundgängligen nödvändig för en kyrkokristen.
Nu tror ni att jag läst Chantal Delsols bok Kristenhetens slut som västerlandets samhällsbärare, Artos 2022. Det har jag. Vad mera är. Jag har drabbats av insikten att denna bok måste vi läsa och samtala om.
Boken är fransk, kortfattad, alls inte utvecklad. med långa resonemang och invändningar, som vänts hit eller dit och sedan avvecklats, men det professor Delsol fått ur sig räcker långt som material för eget tänkande och gemensamma studier. Tre äldre prästmän fick uppgiften att fundera över lämpliga studiesatsningar. Denna är en, menade vi. Vi talade med svenska kyrkoherden i Wien, Peter Styrman, och han visste hotell och hostels man kunde anlita och sedan hålla till i församlingens lokaler. Kyrkoherden kan vara kaplan, sa han. Efter påsk 2023 i tid.
Jag tänker mana på en käpphäst. Inte bara den att den ska finnas något att läsa in sig på utan också att församlingar, som skickar folk på kurs eller konferens, bör sända ut dem som Herren Gud sände djur till arken. Två och två. Jag fick nämligen åka till New York och där var ett ambitiöst program upplagt med intressanta möten från armeniska kyrkans seminarium till ett möte med Richard Neuhaus, resonemang om böcker och en ståtlig universitetsmiddag. Kalmar pastorat hade några smärre kostnader men att jag fick vara ledig med lön för att åka var en alls inte oväsentlig del av det hela. Jag kom tillbaka väl preppad att berätta. Jag mötes av repliken: ”Ja, Dag har varit i New York…” Det var det hela. I det ögonblicket insåg jag att kurser och överläggningar ska man åka två för att komma hem som en tillräckligt stor mängd. Annars kan arbetslag i lugn och ro praktisera sina vardagligheter utan störande inslag från entusiastiska medarbetare.
Jag berättade alltså inte om mötet med en tiggare på trappan till S:t John The Divine. Han kom för att tigga men såg sedan min prästkrage, ursäktade sig och försvann. Jag grubblade över saken. Såg han mig som en i gemenskapen eller var det förbjudet att tigga på trappan? Jag vet inte. Jag fick se de övergivna mentalsjukhusen, gigantiska anläggningar och fattade, att de före detta patienterna nu var utsatta uteliggare och tiggare i NYC, New York City. Själv kunde jag sitta i SAS-Loungen på Newark och peta i mig både det ena och det andra, kanapéer inte minst, och tänka igenom allt vad jag kunde berätta när jag kommit hem, det som blev ingenting annat än privata minnen. Jag anklagar inte kamraterna. En ensam var inte tillräckligt för att bryta igenom sedvanan/vardagligheten.
Så håll ögonen på Kyrklig samling och arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses hemsidor för att se om det blir en kurs/konferens i april. Inbjudan är öppen om det blir en inbjudan. 40 deltagare är nog gräns. Vi driver inte interna idérörelser. Vi finns till för hela Kyrkans skull – också när andra alls inte vill se oss som någon resurs. Denna inställning drabbar dock översåtarna och helheten mer än oss. KG Hammar läste sällan Dag Sandahl, eller? När han läste, var vi nog överens om mer än han ville låtsas om. Antje? Hon har inte läst böckerna jag skrivit och än mindre förstått. Men den som anar att Delsols bok är värd att reflektera över, beställer den och läser den, somliga utan dåligt samvete i tjänsten. Jag ger ett enda citat som ni kan tugga på idag, boken sid 119: ”Kristna är idag reducerade till stumma vittnen och dömda att bli soldater i ett förlorat krig. Deras strider och speciellt strider om samhällsfrågor leder ingenstans och har för övrigt ingen möjlighet att lyckas. Jag är inte säker på att de förstått.” Jag tror inte de kristna fattat. De kan bara säga sådant som andra säger. Men sådant säger de.
Fattigdomen i Sverige blir nu mer än själens fattigdom, kan man förstå. Modéus II noterade i Barometern/OT i går närmast uppsluppet att många får det svårt att klara ekonomin i höst. Han hade mycket att säga om Kyrkans diakoni. Dit kan vi vända oss. Diakoni är kristen tro i handling. ”Nu behöver en ny våg av medmänsklighet strömma fram”, är det budskap Modéus II vill bringa oss. ”Så ge det du har.” Verkligen? Vem ska ha mina besparingar, vart ska pengarna gå? ”Till församlingens diakonala arbete. till Stadsmissionen, till Hela Människan eller till någon annan hjälporganisation.”
När jag var konfirmand sa farbror Sven, att skatten var ett uttryck för denna solidaritet – och då, Modéus II, var skattetrycket mer modest. Så vad nu? Ska alla pengar jag berövas, skillnaden mellan ett rövarband och en stat hade kyrkofadern Augustinus svårt att förklara, likväl inte räcka till? Varför ska politiska felbeslut om energin ställa till det för folket utan att mötas avkraftfulla protester och vägran att betala. Ungefär som i Dario Fos skådespel Vi betalar inte! vi betalar inte! (Non si paga! non si paga!) Men är det inte lite misstänkt att Modéus II inte säger som det är: gå ur Svenska kyrkan före första november så sparar du en hel del och slipper tigga av församlingens diakon. Begravning får du ändå och ingen kräver medlemskap för att du ska få fira söndagens gudstjänst.
En så konkret – för att inte säga handfast – undervisning behövs kanske inte? Trosvisst låter Modéus II som Martin Ljung: ”Vi har klarat det förut och vi ska klara det igen.” Modéus II hade kunnat vara en illustration i Delsols bok, hon jagar med fransk vällustighet idiotier av detta slag. Inte konstigt att vi vill konferera. Nyhetsinslaget i Aktuellt i går var belysande. Någon fattig gick ifrån mötet med diakonen med en påse med vetebulle och småkakor i handen. Kyrkans ärende är Livets bröd och blir – småkakor.
Nu avbryter jag skrivandet. Se, flyttgubbarna står vid dörren och bultar… Kaos ska hanteras. Vi har klarat det förut och vi ska klara det igen. Men är det verkligen så, att vi med tilltagande ålder klarar det vi klarade förut? Jag tvivlar… Men flyttgubbarna bär nog i nödfall bort också mig och hellre detta än att bärarlaget med sorglig min ska göra det – om jag nu får välja.
Skaffa denna oktoberdag Delsols bok och förbättra dysterheten i er omnejd.