Idag blev jag 74 år. Det är ansenligt gammalt – givet klimatnödläget och katastrofrapporterna om dåligt väder lite överallt, som genomgående beror på något som kallas ”klimatet”. Vad är det för fel på mig? Är det Morsans liberalsim, det där att inte ropa med de stora massorna på 1930-talet? I grund och botten fanns det i Morsans väna person ett stycke förakt för dumheten. Det var inte läkarspalten i Året Runt som styrde hennes profession som provinsialläkare. ”Här är det jag som ställer diagnosen, svarade hon en kvinna som kom just med Året Runt och talade om vad det var för fel på henne och vad som skulle göras. Jag tror att en kompetent läkare kan upprätthålla sin yrkesauktoritet. Det finns ett ”MPA, Med Personligt Ansvar”.
Nu ska jag inte låta tankarna irra bort sig till Lammhult och provinsialläkaren där, dr Wide. Det var en kolerisk herre. Kl 14.15, dvs efter mottagningstid, kom en lantbrukare som huggit sig i tummen. ”Varför kom ni inte tidigare?”, röt dr Wide. ”Jag hade inte huggit mig tidigare”, blev svaret, som jag tror dr Wide förmådde uppskatta. Odalmannen blev i vart fall sydd. Ordväxlingen spreds över bygden.
Jag var inte indragen i läkarvården särskilt ofta, tydligen så sällan att jag minns. Det var en annan olycka med skadad hand och det var strömavbrott. Jag skulle en sen kväll hålla i ficklampan. ”Du kan ta av förbandet”, sa Morsan. Jag vevade av det och splatch sa det (eller gjorde det detta mer än i mitt minne?), en blodstråle sprutade upp i taket som en bättre fontän. Morsan bedövade, sydde, förband och sa väl inte ”hosta, andas, 15 kronor tack”, som det på bygden påstods att läkarna sa. De som fick bära det personliga ansvaret för denna ekonomiska kostnad för sjukvård var självfallet doktorn ”herar” eller ”luar” som det hette. Det gav förstås pojkarna möjlighet att säga tilll antagonister: ”Jag kan riva armen av dig och slå dig i huvet med den blodiga delen och du behöver inte betala några läkarkostnader för Morsan är läkare.”
Denna långa utfärd i minnet bara för att markera, att jag inte gärna köper sådant som ska tutas i mig. Jag vill läsa, ställa frågor, resonera och resonera förnuftigt. Det är därför KG Hammars hållning att vägra läsa PO Sjögren upprör mig. Jag har läst och menat att det är min skyldighet att göra så.
Gamla män upprepar sig. När jag omprövade min hållning i ämbetsfrågan hade jag varit på Sancta Katharinastiftelsen, Österskär, och tog tåget hem i avsikt att försvara Margit Sahlin och ämbetsreformen. Alltså fick jag läsa hennes bok Man och kvinna med mera och fattade hur beslutet fattats och varför detta politiska beslut skulle lösa en teologisk fråga var och förblir obegripligt för alla som inte faller ner och tillber Makten. Eländet var inbyggt i själva konstruktionen, som innefattade många konstruktionsmissar. Så som beslutet fattats och genomförts kan det inte försvaras, Det hela är väl, som biskop Anders Nygren slog fast, beslutet var ett utslag av ”teologisk primitivism”.
Gårdagens flyttäventyr gav en minnesvärd replik. Det kan inte hjälpas att Linda Muhr Sandahl nu måste tas in i handlingen. En av flyttkillarna undrade om Linda skulle starta företag i Borgholm. ”Nä, jag jobbar för ett rätt gammalt. Jag jobbar som präst.” Killen log. ”Här var tidigare en lustigkurre som var emot kv*nnl*g* pr*st*r, men gifte sig med en. Kände ni honom?” Jag log och pekade med tummen på mig och sa: ”Jag!” Jag fick fram markeringen om att skilja mellan sak och person. Nu var mannen av det öländska sega släktet, sådant som säger vad de menar, men Linda var ändå mån om att säga att han inte behövde gräma sig över sin replik. Ingen hade tagit illa vid sig. Jag har skrattat åt situationen, sån är jag, för att inte tala om Linda..
Men är jag en lustigkurre? Jag tror att någon av de oräkneliga nyårsrevyerna, där några av oss förekommit (dock inte alla präster!), är vad som bibringats honom för tio år sedan. Så mitt allvarliga frågande har lett mig till nöjets estrader.
Flyttfolket släpade lådor med böcker. Jag är inte säker på att de trodde att präster behövde böcker. ”Har du inte varit lärare också?” I någon mening har jag väl det. Men det är faktiskt främst präster som med stålblanka romarcitat slagits mot de fattiga och torftiga verklighet de levt. De har förstått att den som är en fader för sin församling måste fylla på förråden. Mängder med präster har gjort så, även om majoriteten nog inte levt upp till detta ideal. De hade väl i alla fall en bokhylla med teologi i prästgården och i aftonlampans sken kunde de suga på en pipa eller puffa på en cigarr och umgås med de stora teologerna så som man umgås med vänner. En del präster umgicks så också utan rökverk. Det kan man göra så länge man minns att den teologiska fakulteten är universitetets första och själva anledningen till universitet..
Jag hör talas om präster som inte längre har tjänsterum med plats för bokhyllor. De sitter med arbetslaget i något som ska betraktas som trälhav. Jag behöver inte ha några synpunkter på detta, men undrar över nivelleringen. Nu är alla arbetslag, alla är lika och har bevars lika värde, kommunikatörer, diakoniassistenter, församlingsassistenter, diakoner, musiker och präster. Då gäller det nog att inte mopsa sig med att kunna något som de andra inte kan, tänker jag – och avslöjar därmed vilken gammal gubbstöt jag blivit. 74 år som sagt. Det märks kanske också av denna pratiga slända, men jag ville verka konversabel och inte fördystra min födelsedag genom att tänka på hur tidningsdistributionen havererat.
Ni kan fatta vad som inte bara kunde hända utan hände när tidningsbudet skulle få iväg tidningarna till mitt ålderdomshem Kvarnstad 6 (Gamla Landsvägen alltså) medan det i grannskapet finns en Kvarnstadsgatan 6. Jag kände med den gamle infanteriöversten att ”allt som kan gå fel går också fel vid sämsta möjliga tidpunkt.” Kommer det några tidningar idag och kommer Ölandsbladet i morgon? Den som lever, får se – och det är närmast en revolutionär replik en 74-årsdag, som firas med heshet och hosta och kanske råbiff med tillbehör.