Jag vet inte om bilden på den kv*nnl*g* pr*st*n i Lärbro fungerar på sländan och jag vågar knappast beskriva den i text. Ni får leta själva om det till min ohyggliga besvikelse (över min ofärdighet!) inte fungerar här, vilket jag har en förnimmelse att det inte kommer att göra:
Har jag då inte redan beträtt tvivlets väg, den som blir vägen till otro? Men bilden kanske dyker upp sist i sländan. ”Hoppet är verkligt”, som det skulle kunna heta i Antjeborg – fast kanske inte om en bild av detta slag på en Dagslända.
Om bilden? Mycket hår, många blottade tänder (min bror är tandläkare) och till detta priderörelsens stola. Inte Kyrkans liturgiska färg, alltså. Jag är inte mindre historiskt bevandrad än att jag fattar hur detta hade gestaltats i Tredje riket. Stola med svastika. Den ideologiska och politiska Makten gestaltar sig alltid. Då återstår frågan om Grundbulten. Vad är det som i grunden håller samman hela klabbet?
Påstå nu inte att jag avhånat eller parodierat något. Skälet är inte min väl dokumenterade helgelse. Skälet är att det alls inte behövdes någon kommentar. Givet att bilden inte talar för sig själv… Det är, som ni förstår, just sådant jag inte tror som gestaltas.
Därför tror jag vi måste ställa frågor om själva Grundbulten.
Grundläggande frågor alltså.
Jag vaknade på morgonen och tänkte över vad som blir konsekvensen om ett människoliv definieras som ”en cellklump”. Blir vi inte alla definierade så då? Och löftet om det nya livet gäller Guds älskade barn, inte Guds avhållna cellklumpar. Inser ni skillnaden och fattar ni, att somliga tankemodeller ställer cellklumpsentusiaster utanför det nya livet? Det behöver, inser jag, inte vara något problem. De uppfattar i grunden sig själva inte som något annat så vad skulle de då ha i Guds rike som Guds älskade barn, att göra? För egen del uppfattar jag mig som mera medveten och bättre skolad i vetenskapligt tänkande än att gå på denna samtidsmyt. I dopet blev jag Guds barn! Det är grundläggande.
Jag firar alltså gudstjänst när det är söndag och väntar på det nya liv, som redan bryter in. En väl genomförd högmässa, som den på S:t Ansgar i Uppsala jag fick vara med om i går, hör till det som speglar det nya livet och drar in mig i det. Sedan fick jag se Kalmar FF vinna över Elsborg på O´Learys med 2-0. Detta försämrade inte insikten om det nya liv som väntar och redan gör sin ankomst bekant.
Men jag fortsätter tänka. En kv*nnl*g pr*st, som gestaltar något Kyrkan inte i egentlig mening tror, gör min svart-vita värld komfortabel. Så enkelt ska jag väl ändå inte ha det? Det finns kv*nnli*g* pr*st*r ,som vill stå för vad Kyrkan alltid tänkt – bortsett från… Jag tror inte att den svenska staten – med statsråden Ivar Persson och Ragnar Edenman, sedermera Sven af Geijerstam eller min vän Jans mamma Alva – egentligen funderade (eller ens kunde fundera!) över vilken kallelse Gud berett för Svenska kyrkan på 1950-talet. Tror ni? Jag tror inte heller att biskoparna gjorde den läxan. Tror ni? Jag hör till dem som här varsnar ett teologiskt tjänstefel, givet att biskopar i all enkelhet, ska vara väktare på Sions murar.
Om det från Kyrkans utgångspunkter blir alltmer tydligt att en annan Kyrka nu konstruerats, vad gör vi då? En Kyrka med annan religion är förstås inte Herrens Kyrka – och i en sådan spelar det ingen roll vad Kyrkan tänkt om ämbetet, för vi talar nu om en herrelös Kyrka. En herrelös Kyrka är självfallet inte Herrens Kyrka. Vad är den då? Sug på den!
Min poäng är inte svår att ta till sig. I allt det som hänt och händer måste vi komma under ett antal skeenden för att upptäcka vad som ser i det som synes ske. Ska detta lyckas behöver vi en kyrklig samling med alla dem som vill vara kyrkliga och fattar att utan samling blir det inget. Det är inte fråga om en åsiktssamling, dvs en samling kring åsikter, jag avser. Det är en samling kring gjorda insikter. De kan spreta och kanske spreta inte så lite. Men vid närmare eftertanke kan det visa sig att spretigheten egentligen är variationer på tema. Teologisk kadaverdisciplin har bara byråkrater i Antjeborg och Vatikanen längtat efter. Själva Evangeliet är, som ni vet, fyra evangelier. Så gestaltas Guds väg till oss. Till detta: 12-tonsmusiken uppstod ur vad som hördes i den sjungande församlingen. Det lät mångahanda – men var dock en och samma psalm. Så vad gör vi nu? Hur ser den breda uppställningen kring Kyrkan ut? En uppställning av dem som inser att vi blivit lurade hela bandet? Lurade på bredden, höjden och djupet.
På onsdag ska flyttlasset gå. Vad händer om jag ligger kvar i sängen och vägrar mig låtas bli flyttad samt därtill försvarar mina böcker? Vilken är skillnaden mellan en kreativ tanke och en destruktiv frestelse? Jag sliter med frågan. På onsdag återkommer jag med besked hur det blev. Det nya livet kan understundom te sig skrämmande. Då skrålar en kyrkokristen tröstepsalmer av typ ”allt ju vilar i min faders händer, skulle jag som barn väl rädas då…” Äldre herrar mår nog väl av utmaningar. Släppa greppet och knäppa händerna, liksom.