Hopp och hopplöshet

En engelsman skulle rapportera från Oktoberfesten i München. Han klargjorde läget när han skrev: ”While still borderline sober …” Det gäller mig också. Och i detta tillstånd hoppas jag att det ska bli ordning på sländorna. De är i vart fall omkonstruerade.

Hoppas? Theologie der Hoffnung är ett enkelt slagord. Så enkelt att det aldrig imponerat på mig –däremot på en massa missionsförbundare liksom på Heinz och Antje. Är man i bestämd mening högkyrklig, finns det en del man med fördel kan stå över. 

Det var den fromme Jürgen Moltmann som gjorde teologi av något som den ofromme tyske filosofen Ernst Bloch fått ihop, Das Prinzip Hoffnung. Hoppet om ett bättre liv och hoppet att livet egentligen är bättre, kanske blir en alltför snabb sammanfattning – men inte oriktig. Bloch fick ihop tre band med utgångspunkt i frågan om vilka vi är, varifrån vi kommer och allt det där. Bloch är en tysk filosofisk, romantisk utopist. Sida upp och sida ner – men utan fotnoter – lägger han ut texten om människans liv. Det lätt obestämda hoppet ligger i framtiden.

Moltmann gamade till sig frågeställningarna och gjorde teologi av det hela. Det är inte heller så lite tyskt det hela. Bloch sitter i USA och skriver under åren 1938 till 1947. Ni förstås kontexten. Moltmann? Han skickades som ung soldat i Hitlers armé år 1944 till Belgien för att slåss mot de allierade i Ardennerna. När han mötte en brittisk soldat, gav han sig omedelbart och sattes i fångläger. Tiden i läger tog slut 1948. Det var i krigsfångelägret Moltmann började läsa teologiska böcker och här han noterade, att talet om hopp nog handlar om framtiden, inte bara om frälsningshistorien. Denna insikt kan kläs i många ord. Han gör det.

Antje talade hopp: ”Med Kristus bland oss är vi ett hoppets folk just därför att vi vet vad lidande innebär. Aldrig mindre än ett trovärdigt hopp som befriar till handlingskraft, det är vad vi ska förkunna och leva.” Det låter fint, det låter faktiskt reformert. Men är vi svenskkyrkliga inte hoppfulla, fulla av hopp, därför att Kristus har uppstått? Och kyrkorna är oftast byggda eskatologiskt, med utsikt mot öster för att se när Kristus kommer åter? 

För egen del måste jag nog erkänna, att jag i egentlig mening inte vet vad lidande är. Inte verkligt lidande. Jag har klarat mig undan rätt väl och omges också i det okristliga av goda vänner och trogna grannar – för att nu inte tala om de goda kristna syskonen! Men det ska jag kanske inte? Jag ska skriva om allt patenterat elände i världen, klimatnödläget inte minst. Men i den trosgemenskapen ingår jag inte obetingat! Jag kan inte se att vetenskapen (vad den nu är och innebär) är så alarmistisk som det sägs och hösten känns ungefär som vanligt…

Finns det inte omåttligt lidande i världen? Jo, det finns. Och med detta i beaktande, har jag för min del klarat mig överraskande väl i detta livet. Det enda ni kan komma åt mig på är frågan om jag tackat Gud tillräckligt mycket för alla nådesbevisen – och svaret är ett skamset ”nej”, men när jag skriver det uppträder jag förstås som en god estradkristen. Andras lidanden har jag nog, handen på hjärtat, inte känt i min egen kropp. Haft en förnimmelse kanske. Obehaglig – som bäst. Tyckt synd om. Men mer?

Sverigedemokraternas Björn Söder och Richard Jomshof funderar jag över, inte så mycket som personer som fenomen. Det skriks mycket om dem. sådant kan väcka misstänksamhet. Så mycket har jag förstått att 20% är var femte väljare och dessa väljare möter präster och diakoner om vilka de kan veta, att SD inte är vad dessa röstat på. Borde inte detta förhållande vara ett problem för en folkkyrka? Det finns alltså en politisk berättelse, ett narrativ, som enkelt avfärdas av präster och diakoner? Betyder det at det också finns en berättelse om tillståndet i landet som är dessa kyrkoarbetare främmande? De lever i sin kyrkliga värld, de är allmänt hyggliga och har en uppsättning åsikter om livet i världen som inte säkert bottnar i insikter. 

Jag uppfattade att studenterna i KRISS visste vad och hur det skulle talas. Jag uppfattade aldrig att de egentligen visste varför. Det räckte att de var med KRISS-kamraterna och då behövde de inte läsa Poulantzas, Gramsci eller Marx. De behövde inte läsa PO Sjögren heller, det vägrade, har vi fått veta, KG Hammar. Jag ber er notera den intellektuella skillnaden mellan kyrkligt förnyade studenter och dessa de andra. Är skillnaden den mellan sådana som vill förstå och sådana som vill stå rätt i sin tid?

Björn Söder skulle definiera svenskhet, inte svenskt medborgarskap. Han tog samer och judar som exempel på folk som inte var svenskar rakt av. Det blev ett liv och ett kiv. Han kunde kanske tagit skåningar som exempel också, dvs folk som upprätthåller en folkidentitet genom en annan flagga? Samerna har en egen beslutsstruktur och håller inte till godo med Riksdagen. De har sitt sameting. Det judiska folket assimileras inte enkelt utan har också en egen identitet med egna seder och bruk.Svenskar och judar skiljer sig åt när det handlar om mat även om de delar svenskt medborgarskap. Om detta gick inte att resonera förnuftigt. Den diskussionen borde förts. Korset stod tecknat på fanan och var ett uttryck för svensk identitet när det begav sig. Hur är det nu? Björn Söder avfärdades som en sådan som höll på att sätta taggtråd kring koncentrationslägret. Det duger inte, menar jag.

Richard Jomshof tycks ha varit en uppskattad lärare. Påståendena att han skulle förnekat förintelsen har han avvisat. När Smålandskomposten kom med nyheten att en Sverigedemokrat hade anställts som lärare i Växjö, gick det inte längre för den friskola saken gällde att ha honom kvar. Jag tycker jag känner igen mönstret, det som styr på person och inte på sak. Han är, som det hette, mycket kompetent. ”Jude aber.” Kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* har samma erfarenheter och poängen är, att diskussion i sak undviks. Fördomarna gäller. Värre än så: de egna fördomarna gäller. 

Då står det alltså fritt att karaktärsmörda Richard Jomshof. Jag känner icke den mannen. Hans lugg är dock ingen Hitler-lugg utan ett minne från det synthband från Helsingborg, Elegant Machinery, han tillhörde. Svenska kyrkan tillhör han inte längre, tror jag mig veta. Jag kan dock inte längre enkelt gå i mitt arkiv och kolla… Så här minns jag saken: 

Jomshofs barn skulle döpas, men den kv*nnl*g* pr*st*n fick samvetsproblem. Kunde hon verkligen döpa ett barn till en Sverigedemokrat? Hon la ut sitt problem på nätet och det är närmast självklart att saken hamnade i medierna, jag antar Blekinge Läns Tidning, Sydöstran och Radio Blekinge om nu detta räckte. Barnet döptes. Barnafadern lämnade därefter Svenska kyrkan. Fick pastorn kritik av Lunds domkapitel? Jag vill minnas det också.

Rimligtvis var Jomhofs beslut att lämna Svenska kyrkan alldeles riktigt. Hur det var på dopsamtalet vet jag inte, men hölls ett sådant hemma hos familjen Jomshof? Och hur var stämningen då?

”Med kv*nnl*g* pr*st*r kommer ett mjukare drag in i själavården”, som ni vet att det har sagts till de gamle. Och en uppsättning fördomar, kanske? En oförmåga att möta folket därtill – om folket inte uppträder på det sätt som pastorn föredrar?