Modéus II åkte till Viås där Sjösås nya kyrka brann. Han ville se med egna ögon, förstod jag. Han såg att det brann och han talade i radioapparaten om kyrkobyggnadens betydelse för bygden. Det var finstämt om än sorgligt att kyrkan brann upp eller ner. Kyrkan var viktig också för dem som inte rände i kyrkan vareviga söndag, tyckte jag mig kunna förstå utifrån det episkopala talet.
De i Stiftshistoriska sällskapet, som han egentligen skulle talat till, såg alltså inte röken av Modéus II, som i stället valde att se röken från den brinnande kyrkan. Nå, jag säger inget om det. Biskopar ser inte brinnande kyrkor så ofta. Inte så mycket till brinnande församlingsliv heller. Så hur var det i Sjösås nya kyrka? Torsdagsdepressionen målade bilden av ett vitalt kyrkoliv: ”för mindre än en vecka sedan var kyrkbänkarna fulla med folk som samlats för begravning.” Jag tror jag förstår.
Jag beslöt mig likväl för att gå till läggen. Växjö pastorat ger ut tidskriften Trovärdigt, jag kollade nr 2-5 i år. Den 13 mars var en söndag med mässa kl 16. Söndagen den 17 april, påskdagen, kl 16 var det påskmässa. Torsdagen den 26 maj, Kristi Himmelsfärd Dag, var det gudstjänst kl 11 och den 26 juni kl 16 var det friluftsgudstjänst i Viås, där Sjösås nya kyrka ligger. Om vädret var dåligt var det friluftsgudstjänst i kyrkan…. Efter denna dag planerades inga gudstjänster så som det framgår av Trovärdigt, vars utbud slutar 11 september. Det är alldeles klart att det är Sjösås gamla kyrka som används esomoftast.
Bortom det planerbara blir det dock en gudstjänst utomhus i dag. Läs själva om en församling som gör skillnad på människor! ”Enkel kort gudstjänst i Viås på onsdag 7/9 kl 18.30!
Vi samlas med biskopen och domprosten och har en enkel gudstjänst utomhus, vid vackert väder, i Viås. Medtag gärna något att sitta på. Vid sämre väder är vi i församlingshemmet, då prioriterar vi viåsbor och församlingsbor. Välkomna!”
Man kan förstå tanken – men tanken att biskop och domprost inte skulle höra till de prioriterade skakar om. Liksom tanken att några prioriteras framför andra i en kristen kyrka. Är du priomedlem i Svenska kyrkan? Och vad är det med de kristna och vädret? Tål de inte regn? Tål de inte blåst? Har de inga regnkläder? Biskopskåpan heter pluviale just för att den är en regnkappa. Till vidare ska jag omfatta den meningen, att somliga kristna inte bara är klimatöverkänsliga, de är inte väderbeständiga heller. Nå, jag uppfattar inte att jag är särskilt välkommen. Jag kommer alltså inte. Inte ens om solen skiner från en klarblå himmel.
Ska den brunna kyrkan byggas upp igen? Växjö pastorat satsade 12 miljoner på att mögelsanera Öja kyrka (Gemla) och att få kyrkan i Berg i stånd kostade 5-6 miljoner eller mer. I bilderburken stod pastoralchefen och mumlade. Han kan nog inte motivera att man ska bygga upp en kyrka det uppenbarligen inte riktigt finns behov av. Modéus II slängde frågan i pastoratets knä. Om hur branden uppkommit hade han tydligen ingen mening. Den startade, sägs det, på kyrkvinden. Där finns väl inga egentliga installationer, när det nu spekuleras om el-fel? Andra spekulerade i frågan om islamisterna slagit till, eftersom Rasmus Paludan var i Växjö, 3 mil bort. Om saken inte var så sorglig, hade den varit rolig. Men om den enda kyrklighet som finns blir en kyrklighet där lågorna bokstavligen är många, ska frågan om den heliga elden ställas på allvar. Var inte våra hjärtan brinnande i oss – och vad är kvar? Fundera!
Så vad ska vi med en mängd kyrkor till som inte används? Jag har ingen bestämd mening, men rannsakar mig själv. Sjösås är faktiskt som månens baksida för mig. Jag bor i närheten, jag har mött präster som varit präster i Sjösås och likväl är detta för mig ointressant terra incognita. Jag tror att den här sortens församlingar var skälet till att jag ville bli präst i Linköpings stift när jag började läsa teologi. Nå, Gud ser till offret! Det blev Kalmar.
Jag kan sörja över hur det fromma Kronobergs län alls inte är så fromt längre. Men då är mitt problem inte i första hand att kyrkor brinner upp eller ner utan att kyrkolivet dött långt dessförinnan. Kyrkor som inte används, behövs inte och ska inte kosta pengar. Menar jag. På min tid föreslog jag att stiftet skulle arbeta fram en pastoral för landsbygdsförsamlingar. Det gjordes inte. De som inte gjorde det, gjorde karriär. ”Called to account!” borde det heta nu.
Jag föreslog också en nationell arbetsgrupp som kunde kallas in när en kyrka brunnit. Experter av skilda slag och så några från en församling där det brunnit ett par år tidigare. Denna grupp kunde komma för att ge råd och stöd. I normalfallet brinner en kyrka per år. Vore det inte då billigare att Svenska kyrkan (i likhet med kommunerna) inte brandförsäkrade sina kyrkor utan tog solidariskt ansvar via Kyrkofonden? En kyrka per år. Vad kostar de sammanlagda försäkringspremierna egentligen? Var inte oroliga. Mitt förslag var inte intressant. Och kyrkolivet är inte allt. Jag kan deprimera mig med annat.
Varför far jag så illa i det offentliga politiska livet? Jag tror jag fick hjälp att förstå av en artikel i Göteborgs-Posten. https://www.gp.se/debatt/jag-hade-betalt-för-att-ljuga-om-moderaterna-1.80339492
”O, så förskräckligt!” hade kyrkoherde Nils Nicklason sagt. Någon konstruerar en myt som hon för vidare och så tror hon den egenskapade myten. Flera år senare kommer hon på att hon varit utsatt för ett självbedrägeri och fått lön för det. Vad säger en kyrkokristen om detta?
Lögnväsendet är denna världens väsende. Lögnfursten regerar här. Det får sina följder. Borde inte de kristna då kunna stå fram som sanningens förespråkare? Jo. Borde. Men gör inte. Synden är med i allt och ger åt allt det sköna en främmande gestalt.
Jag kan ta exemplet med den präst domkapitlet i Linköping gav 3 års prövotid. Expressen återgav händelsen och målade bilden av en kättjefull präst – och det är värre än att vara en kättersk. Men sakuppgifterna stämmer inte. Prästen hade inte smygfotograferat konfirmandflickor. Han hade tagit bilder från en resa med kyrkliga ungdomar. Underlag för att berätta om resan för deltagarna med familjer. Fenomenet är alls inte ovanligt.
Jag, som gärna tänker, tror att vi här ser vad en maktmänniska i församlingen kan göra och att den maktmänniskan kan vara en kyrkoherde som hatar den arme komministern och ser till att köra en vendetta mot honom. Var jag tillräckligt tydlig nu? Jag har för länge sedan läst Edin Lövås bok om vad en sådan personlighetstyp kan ställa till med i församlingen. Maktmänniskor i det politiska livet är minst lika farliga! Det handlar inte om det Linköpings domkapitel fått för sig och alls inte kritiskt kunnat pröva. Det handlar om en maktmänniska som tar alla möjligheter till vara. Edin Lövås beskrev fenomenet och menade, att den sortens människor har det extra lätt i det kyrkliga. Jag skulle tänka att de har det lätt i det politiska också. ”Vi såg det inte komma”-hållningen alltså.