Fromma fäderna fick förslaget, förslaget förkastades, förslaget fick förändras!
Ni förstår hur jag har det i det klerikala. Jag hade gett ett förslag inom ämnet demonologi, läran om Ondskan (med stort O), den kvalificerade.
”Ett Djävla sätt” var konferenstemat jag föreslog. Konferensen skulle inledas med en genomgång av Själafiendens metoder. ”Djävulens försåt och list”, som det så entusiastiskt sjungs om/mot i Litanian. Om detta finns mycket sagt att säga, för när det handlar om Djävulen, sägs föga i förkunnelsen. I Kyrkan ska det nämligen vara fridfullt och vi går dit för att finna ro. Få präster säger att vi ovillkorligen måste till högmässan för att rustas med kraft från höjden och så kunna stå Det Onda emot.
Konferensen skulle fortsätta med en inventering. ”Stå honom emot”. Kyrkan är vår Moder, ”hon”. Själafienden är en ”han”. Noterar saken i förbigående. Vilka är motmedlen när vi står Ond Makt emot? Orden och sakramenten, förstår. Det är konfirmandkunskap. Men vi kan fortsätta med de fromma rörelsernas erfarenheter av motståndskampen. ”Utan spaning ingen aning”, så vad har vi för egna erfarenheter och vad har de kyrkliga rörelserna lärt sig? Hur har Svenska kyrkan förstått själafiendens strategier och lärt av egna misstag? Kyrkan lever i ett ständigt krig mot Lögnfursten och han mot oss. Ska vi tala om förlusterna i strid och om krigssjukvård, krigsgravtjänsten att förglömma, hoppas jag. Hur blir det tydligt att vi har resurser att stå honom emot? Frågan kan bli ett riktigt intressant konferenstema. Finns det några blodiga martyrakter som kan ge märg åt konversationen?
Konferenser har ett slut och sista temat måste väl vara ”Fasta i tron.” Risken är att alla då blir så uppsluppna, att de glömmer vad tron är emot och bara lögar sig i nådens hav för att sedan glada bryta upp och återgå till vardagens normerande normalitet. Det kunde kanske bli fart på speleverket om framställningarna var konkreta, dvs tog upp det samtida lögn- och bedrägeriväsendet och slog fast att kampen inte är en kamp mot kött och blod utan mot andemakter i himlarymderna – som, lik förbannat, skaffar sig havliga hejdukar. Inte minst hejdukar i det politiska och kyrkopolitiska livet. ”Nyttiga idioter”, som den skojfriske Karl Radek klarsynt kallade dem. Slutackordet vid konferensen kunde ta upp de passliga lögnerna om diskriminering och fokusera på vad andemakterna i himlarymderna nu är ute efter.
Fromma fäder förkastade förslaget. Men de tyckte att det var intressant likväl. Konferenstemat måste omformuleras, annars kan uppbragthet uppkomma, förstod jag. Kanske ska vi ordna en konferens som heter ”Den Högst Olämplige – och hans olämpligheter”? Men skulle någon vilja åka på ett konferensdygn med detta tema? Skulle kyrkoråden vilja skicka några att hämta hem insikter mot samtidigheten? Till detta kommer förstås frågan var konferensen ska förläggas. På en båt? ”Som går till ett främmande land!” Nu förstår ni. Någon from gård med kassa möjligheter för att åka med kollektivtrafiken kan nog locka mer? Eller en lite längre konferens i Berlin, Wien eller London? Risken är förstås att detta skulle bli alltför syndigt roligt. ”Det ska Fan vara teaterdirektör”, hette det. Men är det enklare att vara konferensförslagställare, tro?
Ska vi konkretisera temat om ”Den Högst Olämplige – och hans olämpligheter” är det förstås inte bara en kyrkomötesmotion saker gäller utan i högre grad vad den så kallade Läronämnden, Svenska kyrknas front mot irrläror, har att säga. Jag räknade hur många kv*nnl*g* pr*st*r som är indragna i Läronämndens arbete och kom fram till nio. Stiftschefen i Luleå saknades så nu var det totalt 20 och inte 21. Jämställt alltså, men helt snedställt när det handlar om tillgång till teologiska perspektiv. De tänker ensartat hela bandet, om de alls tänker. De kanske nöjer sig med att reagera på stimuli?
Ni minns nog biskopsvigningen i England där den lille gossen frågade sin hulda moder, hon som just blivit biskopinna, vad de gjorde när biskoparna kastade sig över hans pappa vid handpåläggningen. ”Nu drar de ryggraden ur din far.” Så vad sades om diskrimineringsmotionen. Dess krav strider inte mot Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Motionen skulle dock innebära en förändring av det ansvar som i vår kyrkotradition ålagts biskop och domkapitel. Det kan man säga. Men i Svenska kyrkan har mycket förändrats – och just detta har varit det kyrkopolitiska syftet. ”Motionens förslag skulle innebära en avsevärd förändring av konkretionsnivån i regleringen av domkapitlets tillsyn över vigningstjänsten.” Tydligare alltså!
Här har vi hamnat. Får jag ofint påminna om att själva sakfrågan först skulle hanteras som en själavårdsfråga där ett samkönat par kunde välsignas i all enskildhet. Sedan var kravet en partnerskapsvälsignelse. Poängen med den var år 2005 att denna välsignelse antogs just för att vara något annat än ett äktenskap. Därefter, år 2009 var det enkönad vigsel som gällde – men då var det viktigt att ingen präst skulle tvingas viga enkönat. Fortsättningsvis: Var det 2013 kyrkomötet första gången fick ett motionsförslag om skyldighet att viga? Det räckte inte med att varje kyrkoherde har skyldighet att skaffa fram en präst som viger. Argumentet att det inte kunde vara så roligt att stå inför en motvillig förrättare har fallit. Nu ska alla vara villiga. ”Und bist Du nicht willig, so brauch ich Gewalt!” Om du inte vill, så brukar jag våld.
Hela räckan av händelser menar jag avslöjar vilken andemakt som släppts lös. Rätta mig om jag har fel! Men det var här episkopat och läronämnd skulle stå det onda emot och visa sin kompetens att göra klart vad Kyrkans Herre vill. WWJD-frågan alltså. What Would Jesus Do?
Borde inte Läronämnden kunna värdera den avsevärda förändringen – inte bakåt utan framåt. Vad blir själva resultatet av den avsevärd förändringen i sak? Jag antar att svaret är det gamla vanliga: en annan Kyrka. Och när tillräckligt många beslut gett oss en annan Kyrka blir det till sist ingen Kyrka alls. Det vill eller vågar Läronämnden inte gräva djupare i. Kanske det inte är så viktigt. Vi kan ju se sammanhanget och förstå den avgörande aktörens låtanden och göranden. Kan vi inte?
Sjösås nya kyrka brann. Var det mordbrand eller el-fel? Vi får väl återkomma i ärendet. Men de som månar om sina präster påminns om att på fredag den 9 september är det IBAPABD. International Buy A Priest A Beer-Day. Om det inte annonserades i pålysningarna i söndags ska man nog byta församling till en roligare, menade en min vän. i England.