Inlägget gav nya insikter, må jag säga. Modéus II lät sig hetsas av advokaten Rasmus Paludan, han som bränner koraner för att klargöra en kulturell motsättning som, menar han, är på väg mot en kulturell katastrof och en sammandrabbning mellan två kulturer. Det har han läst, förmodar jag, hos Hutchinson och hans bok The Clash of Cultures.
Modéus II blev publik på Facebook: ”Idag planerar Rasmus Paludan att bränna Koranen på en offentlig plats i Växjö. Jag fördömer kraftfullt denna skändning av det som är helig skrift för mina muslimska trossyskon. Jag vill uttrycka min starkaste medkänsla med muslimer i Växjö och på andra platser i vårt land. Idag är ni på ett särskilt sätt i mina förböner.”
Han tar i, kan man säga. Möjligtvis avslöjas den episkopala självbilden även om de mer kritiskt anlagda facebookkonsumenterna börjar tänka på Musen som röt. För vem bryr sig om vad en biskop har att säga numera? Biskop Personne gick innan sin biskopstid till angrepp mot August Strindberg. Få minns. Biskop Gottfrid Billings kampanj mot docenten Bengt Lidforss har också försvunnit i töcken Biskop Manfred Björkquists kampanjer gjorde bara statsminister Tage Erlander förbannad på riktigt, som vi kan se i hans dagböcker. Senare tiders biskopar har varit mer beskedliga. Tills nu!
Modéus II fördömer sålunda och han gör det kraftfullt. Borde inte detta skrämma advokaten Paludan? Hur hade jag själv reagerat om Modéus II kraftfullt fördömt något jag sagt eller gjort? Blotta tanken är förlamande. Nu kanske Paludan klarar sig undan bannstrålen, givet att han är döpt och infogad i Kristi kropp (Rm 8:1), men om detta har jag på grund av bristande underlag ingen bestämd mening. I sak är Modéus II klar över vad saken gäller. Det handlar om en skändning. Det är ett starkt ord i klass med ”fördöma”. Vad är det advokaten Paludan skändar? Det som är helig skrift för mina muslimska trossyskon. Då uppstår frågan om detta i sig, oberoende av folks tyckanden, just i objektiv mening är en helig skrift. Så ser inte svensk lag på saken. Vill Modéus II införa hädelseparagrafen igen? Vad tänker Modéus II om dans och bio på Långfredagen?
”Jag vill uttrycka min starkaste medkänsla med muslimer i Växjö och på andra platser i vårt land.” Inte bara medkänsla utan ”den starkaste!” Hur mäts denna styrka? Går det att uttrycka sin svagaste medkänsla? Vilka andra grupper har mötts av ett sådant episkopalt nådevedermäle? Inte de i årtionden förföljda åsiktsbrottslingar Svenska kyrkan hålls med, kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* och elitkristna för att nämna några. Lite skumt är det väl. Charity begins at home, skulle man kunna tänka och därmed sakgranska värdeomdömena. Man skukle också kunna lite näsvist fråga hur denna hans starkaste medkänsla kommer till uttryck. Gråter han? Ber han? Ringer han tröstande samtal till imamen? Det får vi kanske besked om också eftersom utfästelsen är tydligt deklarerad: ” Idag är ni på ett särskilt sätt i mina förböner.”
Då vill man kanske först veta hur muslimerna vanligtvis brukar vara i de förböner Modéus II utslungar till det gudomliga majestätet och därefter vad det betyder att de ”på ett särskilt sätt” är där nu. Särskilt från vad och vilka? Vore det inte av värde om Modéus II kunde /ville berätta hur och om vad han ber i denna situation? Ber han i Jesu namn att muslimerna inta ska tappa humöret och börja kasta sten och bränna polisbilar?
Det är svårt att veta vad som avses. Kanske är det helt enkelt vanligt fromsint snack i Jönköping, där frasen om förbön ersätter själva förbönen? Som terapi fungerar ju utfästelsen utan att någon behöver lägga mer möda på den. Om en muslim blir sjuk eller om någon i muslimens familj dör, vet jag vad jag alldeles privat kan be och varför. Riktigt vad jag ska be om när Paludan närmar sig, vet jag faktiskt inte. Ska jag be om särlagstiftning för muslimer, sharia? Då blir det slutvisslat för Paludan, och ”slutvisslat” sa han som fick flabben i cykelhjulet.
När Lars Vilks under väldigt många år levde under mordhot vet jag inte om Modéus II offentliggjorde någon mening eller bad på något särskilt sätt. Vilks dog dock utanför Markaryd, alltså i Växjö stift. Hade Modéus II då något att säga? Detta borde undersökas. Gå till läggen! Bad Modéus II offentligt i saken och fördömde han – i så fall vad?
Kraftfullt fördömande och starkaste medkänsla – det är likväl inte värdeomdömena som är av störst intresse utan sakinformationen. Muslimerna är trossyskon till Modéus II. Det betyder väl i all rimlighets namn att de hör till Modéi II-familjen? De är syskon i tron, muslimerna och Modéus II. Men det är en sakupplysning som kolliderar med vad Svenska kyrkan tror, lär och bekänner. I Confessio Augustana fördöms, det är sant. Det som fördöms är alla de kätterier som uppkommit om Gud, dvs gudomsväsendets enhet. Där ryker manikéerna, valentianerna, arianerna, eunomianerna, muhammedanerna ”och alla andra dylika”. (Confessio Augustana artikel I. Muhammedanerna skåpas ut i grunden. Med dem tror vi inte. Så vad med Modéus II då? Är han här eller där?
Om trossyskon betyder vad ordet rätteligen måste betyda, har Modéus II mält sig ur den kristna gemenskapen. Kan man i kristligt nit påstå att trossyskon betyder något annat, alltså närmast människor som har en tro? Men det har alla människor. Det är mänskligt att tro – på sommaren på klimatnödläget liksom på en uppsjö egenproducerade gudomligheter. Fides qua är själva trosakten, dvs att man tror. Kyrkan ställer dock frågan om fides quae, trosinnehållet. Kva eller kvä. Här går gränsen mellan islam och kristen tro för islam tror inte att Jesus är Guds enfödde son, inte heller att han är Frälsaren född av jungfrun Maria, allt det där som Kyrkan envisats med att påstå. Islam kan formulera några bondfångarsentenser om Frälsaren, men delar inte Kyrkans allra heligaste tro. Det är detta som gör det så besvärande när Modéus II proklamerar sitt andliga syskonskap. Givet att hans ord ska uppfattas vara seriösa. De kanske bara uttryckte något mer obestämt, något som ska låta bra och gå i folk? Inte vet jag. Men i sak är kristna och muslimer inte trossyskon. Svenska kyrkans bekännelseskrifter vet och förklarar skillnaden. Lite knepigt då att den som ska försvara tron inte tycks vara att lita på. Eller var det så enkelt att det inte spelar så stor roll om det som uttrycks är falskt bara det låter fint?
Det finns kristna i vår tid som av mycket personliga skäl tvekat att kalla muslimerna trossyskon. Förklaringen är den, att de blivit halshuggna av islamisterna och därmed inte kan komma med sina repliker i vårt lärda samtal. Tänkvärt på sitt sätt.
Men finns inte sådana som argumenterar huvudlöst? Nu ska vi inte vara sådana! En sådan hållning kan nämligen leda till en kraftfull fördömelse.