Jag tror att jag ska hålla på att Quadratus är författare till Brevet till Diognetos. Vem som än skrivit kring år 125 så är han dock min vän. Han påpekar att livets träd och kunskapens träd växer tillsammans. Det är inte kunskapen som är problemet utan människans olydnad. ”Ty det finns varken liv utan kunskap eller säker kunskap utan verkligt liv; därför planterades de båda träden intill varandra.” (12)
När jag i sommarens regniga dagar (skurar, inget mer onormalt för en svensk sommar) läste detta, funderade jag över sinne och minne. Minns jag verkligen fel – men har jag inte iite esomoftast upplevt julidagar som regniga och julidagar med högsommarvärme, kunnat hantera de förra och njutit av de senare? Ska jag misstro mitt minne? Och ska jag misstro mina sinnesförnimmelser, som gillar en solig sommardag?
Jag medger att jag är en troskyldig skeptiker. Jag tror att nåden gäller denna tillvaro så länge den ska bestå, för Guds nåd är varje morgon ny. Det problem jag kan notera i sammanhanget har med Världsfursten att göra, en bedragare, lögnare och våldsverkare tiderna igenom. De flesta uppfattar högst dunkelt att han finns men förstår inte hans illgärningar. De tror kanske att Gud själv bråkar med dem genom krig och svält? De kyrkokristna borde kunna förstå lite bättre.
Jag styrs över till frågan hur den som alls inte tror på Gud måste tala om skapelsen. Den blir förstås natur och därmed läggs – helt naturligt – ett enormt ansvar på människan. Utan tro ingen ro. Det är väl det de gröna khmererna, klimathetsarna, visar upp. Och hetsar på!
Nu var inte värmen i måndags lika förfärande hög som förutspåtts. De meddelades i bilderburken att 40-45 grader blev det inte. Men kanske i fortsättningen? Vad hoppas redaktionen på? Mycket nöd för producerande av bildmässig nödporr? Och bildmässiga bränder på det. Fast just då inte i London men väl i Spanien.
Jag fattar att det kan brinna vid järnvägsspår och att åskan kan göra sitt. Om eucalyptusskogen börjar brinna är jag helt beredd att tro på självantändning i hettan. Åska och skogsbrand av detta slag är väl då att se som naturliga orsaker? Om några tokdårar eller försäkringsbedragare är ute och tuttar på – är det en onaturlig orsak? Själva logiken kanske ska förstås så, att dumskallar gör dumma saker – det är helt naturligt. Det gamla exemplet med glas i skogen som koncentrerar solljuset till en förtärande eld vet jag något om. Det gör alla gamla scouter. Det är därför en scout inte skräpar ner i naturen. Men i bilderburken levereras obegripligheter som om klimatkatastrofen orsaker bränder här och var. Så är det inte. Misstanken ligger nära till hand att några klimatentusiaster vill skrämmas. Ska vi gå på skrämselpropagande givet att klimatfrågan är allvarlig?
Nå, Greta såg mirakulöst nog osynlig koldioxid och det tror jag inte ett ögonblick. Agronomen Rockström misstorr jag intuitivt, det har jag redan meddelat en häpen allmoge. Jag försöker förstå. Koldioxidhalten ökar. Men från vilket grundvärde och när? 2 graders uppvärmning är katastrofal, det hör jag. Men hur sattes den siffran och vem bestämde, att det är den antropocena uppvärmningen saken gäller? Är inte jorden också en levande varelse med platåer som flyttar på sig och lovsjunger inte hela skapelsen sin Skapare? Är den tanken fel, att Gud efter sitt löfte uppehåller skapelsen tills tiden är inne för nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor? Är det inte mycket vi har otänkt/omediterat här? Kritisk kristen meditation och tankeverksamhet kanske är utmaningen? Givet att Quadratus har rätt. Livets träd och kunskapens träd växer tillsammans. Ogudaktigheten har inte liv i sig – men inte heller kunskap.
På mitt enfaldiga vis frågar jag alltså inte om fromhet utan om perspektiv. De rastlösa blir rastlösa eftersom de inte har någon tro utan får konstruera sig en mindre verklighet än den som verkligen är. Guds Verklighet. Då blir det väl bara fel? De måste löpa runt i cirklar och ständigt återkomma till det där med universalförklaringen: klimatkatastrofen måste hanteras NU. Hållningen denna dumhet åstadkommer blir lik den idoga verksamheten hos en dräktig kaninhona. ständigt rastlöst verksam. Jag tror jag snodde kaninbilden från docenten Bengt Lidforss, som använde den om professor Ola Holmström! Lidforss beundrade inte präster, inte präster i Lunds stift i vart fall.
Sinne och minne. Borde inte mina sinnesförnimmelser vara helt annorlunda om det är den stora katastrofen jag nu lever i? Borde inte mitt minne berätta att så här har det aldrig varit förut? Nu tycker jag att en varm sommardag är något att njuta av och blir nätterna för heta går de att hantera. Jag har ju varit med om värmen både kring Medelhavet och på skånska slätten. Och soliga varna sommardagar har vi väl längtat efter och skolbarnen sjunit sånger om? Så underligt är det ju, att elever på lektionstid lär sig sjunga om hur under sommaren är när skolan inte kallar – och skolbyggnaden kanske till och med bränns ner eller upp!
Kan inte just sinne och minne vara våra verktyg för att förstå? Om min kropp hanterar den soliga sommardagen är det väl bara bra och jag minns somrar som varit betydligt värre än den här, som jag uppfattar som rätt normal och där jag inte i förstone relaterar upplevelser och minnen av väder, som något som utan vidare ska kallas klimat.
Jag hör i andanom harmsna invändningar: värme och torka gör somliga trakter obeboeliga? Texas och Arizona hör dit. Det hanteras genom luftkonditionering och konstbevattning. Energi behövs. Då är det nya frågor som radar upp sig, men frågor som visar människans uppgift och kapaciteter att lägga skapelsen under sig, sinnrikt, kreativt!
Invändningen att vi ska slå vakt om den biologiska mångfalden, då? Får jag inte problem? Jo, för i skolans undervisning fick vi lära oss en grundläggande optimistisk sanning. Det gör inte så mycket om somligt går under. Det är konsekvent när vi talar om ”the survival of the fittest”. De som överlever är de som har bäst förutsättningar för att skydda livet på jorden. Att dinosaurierna hade berett oss problem, vill jag inte nämna. Älgar i trafiken tycker jag är illa nog. I någon mening tycks mig arters utdöende vara något jag kan leva med. Hur tänker ni?
I dag ska det bli en hyfsat varm dag. Sen blir det kallare och regn. Då kan man lugnt räkna med att bilderbruksfolket hittar någon klimatkatastrof någon annanstans att skrämma oss med. Att den klimatanpassliga presidenten på Sir Lanka redovisade ett storstilat klimatkatatrsofkoncept och förde landet ut i olycka, det ska vi nog inte tala högt om.
I går var jag på ICA Grytan i Moheda. En äldre man hälsade vänligt och vi talade i vädret. ”Sommaren 1959 var varmare”, sa han. Då hade han genomgått grundutbildning på I11. ”Och mycket getingar”, sa jag. Hans föräldrar hade talat om hur mycket kallare det var tidigare under 1900-talet – om det nu inte var 1860-talets nödår de tänkte på. Vi klagade inte alls på högsommarvädret. Men det kanske var gubbatjat? Alls inte.
En för mig obekant kvinna, som nog fyllt och firat 30 men inte 40, mötte jag också. ”Vi klagar väl inte på högsommarvädret!”, sa jag, som uppenbarligen bär på en dansbanecharmör-gen. ”Inte alls!” svarade hon. Folket har talat! När översåtarna kör sitt, vet vi att de luras.