Gunnar Hultgren (1902-1991) var biskop i Visby 1947-1951, biskop i Härnösand 1951-1958 och Svenska kyrkans ärkebiskop 1958-1967. I sketchen Ringaren är det Hultgren som är generaldirektör i det andliga och har hand om kommunikationerna lodrätt till skillnad från generaldirektören för SJ, som hade kommunikationerna vågrätt om hand. Inte sällan skämtades det om statskyrkans främste företrädare. En bild från någon biskopsvigning publicerades i Dagens Nyheter med bildtext: Statstjänstemän i arbete.
Någon annan gång hade en påpasslig fotograf lyckats få en bild på ärkebiskopens alltför stora mitra. För att den skulle sitta bättre hade ett exemplar av Svenska Dagbladet placerats i mitran. Det avslöjades när ärkebiskopen tog av sig mitran. ”Högerkyrkan” blev bildtext. När ärkebiskopen fått frågan på remiss om uppsättande av preventivmedelsautomater på allmän plats i Uppsala gick han under benämningen ”Gummi-Gunnar”. Härmed åsyftades jämväl det diplomatiska draget i hans ämbetsutövning.
Gunnar Hultgrens Memorabilier är inte så lätt åtkomliga. Han var också obenägen att låta mig intervjua honom när jag skrev avhandling, där han förekommer. Nå, han lär han uttalat sig erkännsamt om avhandlingen. Det anförtrodde mig biskop Ragnar Persenius. Ni vill väl inte påstå att han narras?
Det finns ett stycke tragik i Gunnar Hultgrens framgångsrika liv: teol dr, docent, kommendör i andliga ståndet av Kungl. Maj:ts Orden, kommendör med stora korset av Kungl Nordstjärneorden. Han var gift med biskopsdottern Astrid Eklund (1902-1958), som alltså dog strax innan Gunnar skulle bli ärkebiskop. Nu är båda gravsatta på Gamla kyrkogården i Härnösand. Korset lutade betänkligt sist jag från en betrodd prost fick rapport om saken. Under alla år var sedan Gunnar Hultgrens syster Carin, som blivit änka, den drake som vaktade över honom.
I veckan hoppade en sida från de sidor av Gunnar Hultgrens Memorabilier som jag kopierade, när jag skulle skriva om 1950-talet, fram; sidan 179. Det handlar om Hultgren och hans gamle vän, nu biskop i Växjö, Elis Malmeström (1895-1977). Ni kanske tycker det är en träig text. Må så vara. ”Brandfarlig”, säger jag:
”Vi hade båda längre fram i livet mött den ’realistiska’ bibeltolkning som gav kyrka och ämbete en central betydelse för Jesus och i urförsamlingen med klar förbindelselinje till fornkyrkan. Den hårdragna tolkning av enskilda bibelord som utgjorde kärnan i Malmeströms utläggning av utskottets teologiska motivering gjorde det klart för mig, att han anammande av den nya exegetiken lett till en biblicism som uteslöt frihet i utformningen av ämbetet med hänsyn till av den historiska utvecklingen betingade behov och krav. Även jag hade tagit intryck av de nya exegetiska insikterna om en i N.T. föreliggande konkret utgestaltad kyrko- och ämbetsordning. Vad denna innebar och hur den skulle tillämpas på nutida kyrkoväsen – tillsammantaget med den från fornkyrkan bevarade ’traditionen’ hade för mig blivit ett problem, som motiverat mina ’betänkligheter’ mot prästämbetets öppnande för kvinnor. Vad jag var ute efter var i själva verket en historiskt och principiellt hållbar biblisk begrundning av kyrkans traditionella ordning på denna liksom på andra punkter. Någon sådan erbjöd inte den biblicistiska argumentering som här mötte mig. Den hade en motsatt verkan och bidrog sålunda till att underminera grunden för mina teologiska betänkligheter mot ett kvinnligt präst[ämbete]. Men om detta var något negativt, innebar det för mig samtidigt en vändning till ett sökande i annan riktning. Därmed inleddes en för mig själv påkostande omprövning. Och den kunde inte undgå att så smärtsamma konsekvenser för förhållandet till med mig nära förbundna vänner och kolleger.
Det var inte bara Elis Malmeström och mina vägar som nu skilts. När jag sedan lyssnade till Bo Giertz, beredde det visserligen ingen överraskning. Hans ståndpunkt i denna fråga var mig väl bekant och framstod såsom konsekvent mot bakgrunden av en annorlunda teologisk utvecklingsgång från början. Det hade inte hindrat vårt nära samarbete under 50-talet. Men situationen förändrades, när denna fråga nu avslöjade sin fulla principiellt innebörd och vi därigenom fördes till skilda läger med markerat motsatta inställningar, som fick återverkningar i kyrkopolitik och kyrklig verksamhet.”
Nu fick ni en inblick i Hultgrens tankevärld. Att Anton Fridrichsens program handlade om ”realistisk bibelutläggning” förstods som ”bibeltolkning” noterar jag. Men det mest dystra är inte den programmatiska felläsningen utan Hultgrens grupptänkande. Vi håller inte ihop när vi tänker olika utan gammal vänskap ska få spolieras. Detta ska få återverkningar inte bara för förhållandet till ”nära förbundna vänner” utan också när det handlar om kyrkopolitik och kyrklig verksamhet. Detta är ju helsjukt! Då kan man kanske förstå att denna sjuka smittat hela Svenska kyrkan. ”Vi mot dom!”
Jag kunde tänka mig att minoriteten stenhårt drivit denna linje – men så inte Bo Giertz eller domprosten GA Danell. De såg kyrkopolitiska gränslinjer, kunde polemisera, men på det personliga planet måste det vara annorlunda.
Dysterheten tar ett hårt grepp om mitt hjärta. Stackars Gunnar Hultgren med alla sina utmärkelser, som låter en sakfråga skilja honom från hans gamla vänner. Så sitter han i ärkebiskopsgården vaktad av sin syster, änkenåden Carin. Varför kunde han inte säga: ”Här tänker vi olika. Alltså ska samtalet fortgå för hur komplicerad frågan än är, så består och fördjupas vår vänskap”? Malmeström och Hultgren hade verkligen varit nära vänner sedan unga år. Jag tror Hultgren sett upp till Elis Malmeström, som var äldre, bildad och vän med Eklund-familjen.
Är Hultgrens hållning inte ett tänkvärt exempel på sekterism och är inte denna sekteriska hållning den som gäller i Svenska kyrkan nuförtiden? Det är underligt nog majoritetssidan som antagit sektens förhållningssätt. Så går det till i kyrkopolitiken, där fiendebilder behövs och därför konstrueras närmast maskinmässigt. Men detta var också ärkebiskopen Gunnar Hultgrens mentala hållning. Den har fått konsekvenser för Svenska kyrkan, där en sådan som Gunnar Hultgren hade stått helt främmande för vad som nu är ”normalkyrklighet”. Gunnar gick inte i några pride-parader och omfattade inte tanken på det polyamorösa.
Hur ska det som skett förklaras om inte med Jesus-ordet ”en ovän har gjort detta.” (Matt 13:28)?