40 år med Torsdagsdepressionen sätter sina spår. Nu har dr Eek försökt rubba alla cirklar genom att kvacka i psykiatribranschen. Torsdagsdepressionen är allt utom just ”Torsdagsdepression”. Tidningen är inte depressiv, skriver han. Nä. Kanske är detta det mest deprimerande!
https://www.kyrkanstidning.se/ledare/ledare-allt-utom-torsdagsdepression
Men hallå, vad menar dr Eek? Jo, en depression kännetecknas av energilöshet, inaktivitet och ibland skuldkänslor. De som säger ”Torsdagsdepressionen” motsvarar inte kriterierna, tror sig dr Eek veta. Han vill hellre att vi ska vara ”torsdagsfrustrerade”; besvikna över att vägen till ett eftersträvansvärt mål hindras. Slug passivform i så fall? Vem hindrar?
Dr Eek tycks ha en klen militär skolning. Har han någonsin mobiliserat ett krigsförband? Då kan man tala om frustration. I det kyrkliga är det mer depression som gäller, den som kommer från en kyrkostruktur där lögnen är vapen och sveket verktyg. Jag tror mig ha beskrivit fenomenet tidigare.
Nu vill dr Eek att Torsdagsdepressionen ska vara inspiration, injektion, konfirmation, information, variation och en ökenvandring som ersätts av en exkursion. Jag förstår. Jag håller inget emot den sympatiske dr Eek mer än detta, att han en gång i forntiden skulle bjuda på whisky, Doctor’s Special, men han sade sig ha fått familjeförhinder, så det bidde inget. På mer än 20 år! Men sådant kan hända. Dricker jag numera så medioker whisky eller tänker jag att 1. livet är för kort för sådana vanor, bättre upp eller 2. nödtider står för dörren så nu gäller det att se om sitt hus och leva nyktert och städat?
Nu är jag inte bara en Försvarshögskolans produkt utan också något Lunds Universitet producerat. ”Utan spaning, ingen aning” gäller i det militära. Alltså kollade jag hur mycket antidepressivt som Torsdagsdepressionen hade att erbjuda i skrytnumret nr 25/26:
En kyrkobyggnad som håller på att rasa, S:t Johannes, en Riksbiskop som är övertygad om uttalandens betydelse, romerskt-katolskt blomsterliv i Polen, ett café i Sundsvall, besked om två som dött (och som jag uppskattade!), parlivets dödsdans, en sida om samer, som vi ska be om ursäkt för våra övergrepp, en präst och terapeut i keps (förlänar hans utseende något som egentligen inte hedrar Skaparen!), annonser, en debattartikel om kulturarvet, så det polyamorösa och till det organdonation. För Växjö stifts vidkommande upptäcktsfärd i sommarkyrkor med Lilly Lindstrand, 6 år. på bild. Här log jag slutligast. Hennes mamma gillar jag. Det är hon som är stiftsredaktör.
En sak till vinner min och Karl Marx uppskattning, Friedrich Engels inte att förglömma. Det är på sidan 19 det heter: ”Sugen på nytt jobb?” och detta är en förteckning över lediga tjänster för präster och diakoner. Nytt jobb! Sugen på! Sist av alla blir prästen lönearbetare. ”Du och Fredde fick rätt, Kalle”, säger jag, som läst Kommunistiska Manifestet. Farväl med varje form av ämbete!
Vad var det för inspirerande med allt detta? Föga, säger jag, säger Paulus. Och besvärande att jag faktiskt med skattade pengar betalat prenumerationsavgift för Torsdagsdepressionen.
Drabbas vi inte efter en noggrann läsning just av energilöshet, inaktivitet och ibland skuldkänslor utifrånfrågan vad är det för Kyrka som här publikt framträder? Skuld, jo. Vad kunde vi gjort bättre? Men inte mer skuld än jag vet hur det gick till när fiendebilder konstruerades och påfördes hårt arbetande präster och diakonissor (för det var det de var!) vid den pastorala basen.
Skulden ska främst läggas på kyrkosystemet, det med sveket som vapen och lögnen som verktyg, ni vet. Systemet som enkelt definierade vilka som skulle få vara med och vilka som i görligaste mån skulle ”marginaliseras i syfte att elimineras”, som professor Henry Cöster så precist formulerade det kyrkliga syftet.
När Torsdagsdepressionen kom till såg också Kyrkligt Magasin dagens ljus. Där skrev de från Torsdagsdepressionen bortvalda (jag kollade med publikationens förste chefredaktör Sören Ekström om det stämde och han förnekade inte utsagan, men hade vett att se generad ut…). Jan Byström var förste man på Kyrkligt Magasin. Tidskriften levde längre tid än man kan tro. Den var Kyrkans levande rikstidning när Torsdagdepressionen menade sig vara den ledande rikstidningen. Ni förstår hur roligt allt var. Dåförtiden.
Jag kollade. När Torsdagsdepressionen begynte var målet att få 55 000 prenumerationer. Den siffran nåddes. Nu är den 23 000. Men 100 000 påstås läsa. Hur många av dem som deprimeras och därmed kommer att belasta sjukvården, vet vi inte. Var motsvarande siffra för föregångaren Vår Kyrka som bäst 62 000? Deprimerande? Hur många av oss som prenumererar betalar med egna skattade medel? Vore kul eller kanske deprimerande att få veta.
Dr Eektror inte att de som säger Torsdagsdepressionen är genuint deprimerade så att det visar sig som inaktivitet. Om denna lilla betydelselösa minoritet, ”kyrkohistoriens förlorare” som Torsdagdepressionens genuint deprimerande chefredaktör Ingvar Laxvik, [tidigare baptistpastor –och då förstår ni], fick till det, varit de enda inaktiva, hade det varit en obetydlighet. Inaktivitetet präglar kyrkolivet en large.
Dr Eek kan bläddra fram kyrkostatistiken. Till högmässorna samlades för 40 år sedan dryga 10 miljoner. 3 av 4 i riket födda barn döptes. 23 000 barn undervisades av 3 344 söndagsskollärare. I Växjö stift var högmässofreksvenssn 3.3% och där fanns unga entusiastiska präster av det senare kyrkopolitiskt oönskade slaget. Några var med om att bygga församling och gick – trots kyrkopolitisk hatkampanj – bokstavligen från 0 till 100 och fler. Energilöshet stod dessa de deprimerade emot men 40 år med Torsdagsdepressionen har haft sin verkan.
Det är de havliga som misslyckats i pastoralvården. Karriär har de gjort. Men i övrigt? Rätta mig om jag har fel! Det som var 10 miljoner år 1982 är 1,6 miljoner förra året. Rafsar vi ihop gudstjänstfirare totalt blir det nuförtiden dryga 7 miljoner. De var tre gånger så många år 1982. Stig fram ni som är de verkliga förlorarna, ni de kyrkohistoriska och skitviktiga. Återstålll proportionerna. Skriv, dr Eek, och beskriv haveriet, men skriv också vilka de fäskallar var, som för länge sedan skrev att det skulle gå så här och la fram pastoraler och strategier, som skulle göra denna samtid omöjlig och inte bara onödig. Länge leve den kyrkliga förnyelse och de förnyade, de som verkligen var vad de skälldes för att vara: Elitkristna. En elitkristen är en liten kristen, markerade Bengt Pleijel. Ha kunde lagt till, att i detta de kyrkliga dårarnas paradis är normalbegåvning ett betydande handikapp.
Kyrkligt Magasin uppmärksammades inte i dr Eeks ledare. Inte heller dekanaten och synoden. ”Das lässt tief blicken”, som det heter i Riksbiskopens Vaterland. Hur eller hur ger Torsdagsdepressionen intressanta inblickar både i det som skrivs och det som förtigs. Och den ger skäl för sitt namn Torsdagsdepressionen. Läs och förtvivla, som Häxan i Narnia skulle sagt!