Ett halvår kvar till julafton och då kommer tomten och frågar om jag varit snäll. Det är inte så lätt att vara snäll ens om man skulle vilja. Nu är det det polyamorösa som pockar på uppmätksamhet.
Om det polyamorösa läser jag i reklamtidningen Magazinet (23/6 2022) om Lui, 22, som är icke-binär och polyamorös. Hon har diagnosticerats med autism och bipolär sjukdom, meddelar Magazinet. Vad ska jag nu tänka? Och hur tänker Modéus I, som satte en varning på prästen som uttryckte sig ”rått” och sa ”knulla” till en journalist, som bar ordet ut över Östergyllen. Vad säger Modéus I och vad manar honom ekorren att tänka och säga? Man vill uppriktigt veta! Vad tycker Modéus I om Helena Myrsteners och Gunilla Hallonstens inlägg då?
https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/darfor-ar-det-viktigt-att-vi-bjuder-till-samtal-om-polyamori
Den lilla finessen i inlägget varsnade jag. ”Försonad mångfald” kan man tala om. Det är bibliskt. Alla hörde sitt språk talas i den nya gemenskapen. (Apg 2) De kristna antar landets seder, noteras, men inte alla. Särskilt inte de sexuella. Deras bord är öppet för alla, men inte deras bädd, de gifter sig som alla andra och får barn, men sätter inte ut sin avkomma. De finns till i köttet men lever inte efter köttet. Här kan jag enkelt hänvisa till Brevet till Diognetos! Poängen är utmanande: ”Kort sagt, vad själen är i kroppen, det är de kristna i världen.”. (De apostoliska fäderna, Verbum, Stockholm 1994, s 213, ska man gå till originalet är det avsnitt 5 och 6, tror jag. I den svenska översättningen är den saken oklar. Tryckfel?) Försonad mångfald betyder inte att ”anything eller anyone goes” ens i sängen.
Nu skriver Hallonsten/Myrstener ”försonande mångfald”. Det är något annat fast det låter rätt lika. Här presenteras ett arbetsprogram, något vi ska göra och inte något som Anden gjort. Det är inte sällan allt sitter i detaljerna.
”Inga stora drag, bara detaljer!” kunde s Kerstin höras utropa, när något skulle berättas. Men det stora draget är förstås att det polyamorösa uppenbart inte är något som i brevet till Diognetos betecknas som en vandel att beundra. Skulle man möjligtvis kunna tänka att det icke-binära och polyamorös är uttryck för sådant som det tidigare ställdes diagnos på och i takt med avkristnandet och minskat utrymme för kristen tro körs det vidare på främmande spåret – allt längre bort från folket, dvs människor helt normala i sin mänsklighet. Då undviker klokt folk att komma dessa de välvilligt religiösa nära.
Men var inte nödvändigheten att göra upp med tvåsamhetsnormen, den apostoliska ”nu är de inte mer två utan ett” och den romantiska drömmen, som väl inte är så apostolisk? Vi måste tydligen tala om dessa brister – ”nödvändigt för att kyrkan ska kunna verka för upprättelse och befrielse.” Samma glidning igen. Om Kyrkan skulle få för sig att tala klokt borde väl budskapet i korthet kunna kallas ”evangelium” (en teknisk grekisk term), som beskriver vad som redan är gjort av Jesus? Det är i honom, i hans kropp om ni vill, vi finner oss själva och varandra. Jesus presenteras som förebild av Hallonsten/Myrstener. Jag förstår. Egentligen är han Frälsaren. Detta språkgranskande kan uppfattas vara sofisteri, men skär egentligen upp resonemang, tankefigurer och narrativ. Det är skillnad på ”Vägen” och ”det främmande spåret”, tro mig. Eller om ni inte tror mig, så tro vad era ögon läser i texter som berättar om skillnaderna.
Vad om aposteln Paulus seglat in i Malmö hamn och fått klart för sig att det polyamorösa nu är det förhållande som förhållandevis enkelt ska lösas? Hade han sagt: ”Ni djävulens döttrar, fulla av list och fräckhet, ni fiender till allt rättfärdigt, ska ni aldrig sluta med att göra Herrens raka vägar krokiga?” Nu hade Paulus häckat i Efesos. Han visste. Han hade varit i Korinth också och visste att det där ”korintha sig” betydde att prostituera sig eller bedriva vidlyftig polyamori. Han drog som Herrens apostel upp det normsystem som kan kallas ”kristen etik”. Vad hade han då sagt till dem som brustit i detta stycke? Han hade väl läst Johannes evangelium kapitel 8, talat om omvändelse och hänvisat till nåden.
För egen del? Jag är så nöjd, så nöjd. Biskopen och professorn Anders Nygren också. Han beskrev ju den kristna kärlekstanken genom tiderna i en schematisk framställning, som vi trodde var överspelad, men nu blir jag osäker. Agape är Guds utgivande kärlek till oss. Eros är det begär vi har efter det ena och det andra, i grund är detta självklart polyamor för jag kan älska min bil, min fru, mina barn eller Lakers. Andra älskade och annat älskat inte att förglömma.
Nygren och jag är nöjda också för att vi ser att det blir så här med logisk nödvändighet eftersom Svenska kyrkan växlat in på främmande spår. Men om någon sagt detta i kyrkomötet år 1958? Då hade han hängts i sina tarmar och under plågsamma former kreperat, den saken är klar. Likväl händer det dåförtiden otänkbara nuförtiden. Detta är bara kyrkligt tänkbart utifrån det paradigm Anders Nygren gav: främmande spår! Quod erat demonstrandum – på område efter område. Då är det kanske inte helt irrelevant att Hallonsten/Myrstener är just kv*nnl*g* pr*st*r.
Hast du mir gesehen? En queerteolog gar sig in i debatten.
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/polyamorosa-ar-en-sarskild-och-nodvandig-del-av-svenska-kyrkan
Nu ska de polyamorösa bjudas in så som de är skapta. Synden då, om man ska fråga näsvist?
Saken gäller inte något mindre än rätt lära: ”Vi lever inte Guds ord förrän vi står upp för alla delar av hbtq-communityt.” Nåhä. Men heter det inte communityn på god svenska? Är detta kriteriet att stå upp för den rätta läran är jag hellre en stolt falsk profet! Jag omfattar ju inte den lagreligion som träder fram som kravställare.
Nu ska det firas midsommar, stången ska resas och bekransas och flickor ska dansa kring denna nödtorftigt kristnade fruktbarhetssymbol. Plats alltså för äkta sommarglädje. Denna glädje kan i år stofferas med berättelsen om socialdemokraten och kv*nn*pr*stm*tst*nd*r-motståndaren Anton Härder, en berättelse som sprids i Tyskland, kan jag förtälja.
Som 1 vice i stiftsstyrelsen i Växjö fick Härder resa till Tyskland för att högtidligen skriva på ett fortsatt samarbetsavtal. Han skrev – och snodde pennan. Den försvann in i kavajfickan. Nu var detta en unikt fin penna, utlånad för ändamålet och möjligtvis hade självaste Führern eller någon nazistkoryfé använt den tidigare. Die Witwe, som lånat ut pennan, måste få tillbaka den. De tyska kristna, som Härder skrivit under avtal med, var förtvivlade. Hur slöt det hela?
Härder fick lämna tillbaka pennan, som skickades från stiftskansliet åter till Tyskland. Den kom alltså tillbaka. Det finns de som nu ser Anton Härder som en socialdemokrat av vanligt slag, en som konfiskerar allt löst och därtill med självklar arrogans ger sig ner i våra plånböcker för att plocka där. Detta är en partipolitiskt betingad uppfattning.
Om vi ska se saken kristligt? Ja, då vet jag inte vad jag ska säga. Och den mannen är 1 vice ordförande i stiftsstyrelsen! Jag tror hans främsta merit är att han är motståndare till kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*. I Svenska kyrkan bär detta långt och ger möjligheter att också sno åt sig fina pennor.
Trevlig midsommar, den största högtiden i landet hör jag. Det omdömet hade förvånat min fromma moder som satte jul, pisk och pångst långt före. Men trevlig midsommar alla ni i midsommarcommunityn!