Kyrka och makt. Nu senast är detta ett intressant tema när Riksbiskopen visar upp sig som en fullfjädrad narcissist. Tornedalingarnas sak är om inte vår så hennes. Samma sak som med samerna, men utan en tanke på att ”i Norrland hava vi vårt Indien”, som Axel Oxenstierna konstaterade. Detta är jag för. Jag unnade inte tsaren naturtillgångarna i Norrland lika lite som jag unnar Putin dem. Riksbiskopen la tydligen två arbetsdagar på att konferera om de förtryckta i Tornedalen. Smålänningarna, som verkligen plundrades ut genom överutskrivning till krigstågen och genom att fungera som buffertzon mot arvfienden Danmark, har aldrig fått samma uppmärksamhet Varför inte? Jag känner mig kränkt
Riksbiskopen intervjuades och den uppmärksamme lyssnaren kunde då förstå att det var statens skolpolitik som plötsligt kallades ”Kyrkan”. Det är så dumt så klockorna stannar. Det hade varit bättre om Riksbiskopen broderat på temat att alla ska få höra evangeliet på sitt eget språk – vad nu det betyder till exempel i Småland där det talas olika på olika ställen och där grindar över vägen var vanligt in i modern tid (vad nu detta är). Lyssna på den jönköpingska som kommer att ljuda från ärkebiskopsgården när Modéus I och ekorren flyttat in och jämför med kalmartitiskan eller dialekterna från Kronobergs län, där det talas annorlunda i Växjö än i Älmhult t ex, Jag nämner inte norra Öland. Det Riksbiskopen kallar ”förschoning” borde gälla också här.
Själv fördjupar jag mig i maktfrågan genom att läsa Den Heliga Skrift. Det finns tanklösa som inte gör det. Då begriper de inte heller de djupare mekanismerna i denna fallna värld. De tror sig ogilla Gamla testamentet för där så mycket våld – som om vår egen våldsbenägna tid inte finns! Det är ju vår tid som avspeglas i läsningarna från det vi kallar Gamla testamentet, som tycks mer samtida än vi egentligen skulle vilja gilla.
Det börjar illa och fortsätter värre fast det allt från början var mycket gott. Det vet varje bibelläsare. Brodermordet är tolkningsnyckel för att förstå vad makt går ut på. Det borde skrämma. (1 Mos 4).
Inte blir det bättre när svek och bedrägeri blir grundkategorier i maktutövningen. Stackars Hagar som Saraj får göra med som hon vill med – och misshandlar henne! Kvinnor i övermakt är inget roligt det heller. (1 Mos 16) Den dumgirige Laban blir bortlurad av Jakob, det berättar väl också något om intellektuell makt över ekonomisk, eller? (1 Mos 30:25ff)
Nu hade ju Laban redan tidigare lurat Jakob, det där med den beslöjade bruden Lea, ett trick Jakob gick på. Maktutövning med hjälp av sex, honungsfällan ni vet (1 Mos 30). Och så har vi problemet med Josef och hans bröder, makt utövas med list (1 Mos 37) Och grundmönstret för det mänskliga livet går i dagen. Mose, som får sin bildning vid hovet, vet också en del och i den berättelsen får vi veta något om småmordstaktiken redan i tiden före Trotsky. Den har aldrig fungerat särskilt väl, tror jag mig förstå. (2 Mos 2:11-12) Makten lögner och oförmåga att förstå varningtecknen följer i 2 Mos. Farao ter sig som en gängse politiker. (2 Mos 7-11)
Simson gav igen. Filisteernas hövdingar samlades till glädjefest och offer åt guden Dagon. De trodde sig ha klarat av sin fiende Simson, men Simson med sina väldiga krafter och Guds hjälp drog ner hela palatset och dödade då fler än vad han dödat tidigare. Maktutövning har ett slut. Ibland våldsamt. (Dom 17)
Hur det går till i krig får vi veta. Först hugger man ner Sidkias söner framför hans ögon och sedan sticker man ut ögonen på honom. Makt är rätt. Sidkia är ju maktlös. 2 Kung 25:7) Jag tycker inte det är vedervärdigt att detta går att läsa. Det är vedervärdigt att det går så till. Makten visar sig skoningslös. Bibelläsarna borde kunna fatta.
I Nya testamentet avslöjas maktmekanismerna och de kristna borde både kunna skratta och förfäras av insikterna. Jesus försöker man komma åt genom politiska set-ups. Det går sisådär. Men det kunde förstås fungerat om det velat sig illa. Herodes och barnamorden Mt 2), kampanjen mot Johannes döparen (Mk 6) och översteprästernas idoga och återkommande försök att komma åt Jesus vet varje söndagsskolbarn något om. Lukas levererar interiörer om hur makt utövas och vi läser med sällspord förtjusning om de kristna som med nålstick kommer åt makten. Apostlagärningarna är sommarens måsteläsning.
Hur kommer det sig då att de kristna nu står så enfaldiga inför den politiska makten? De borde ju kunna ställa lika avslöjande frågor nu som då. Vad återstår för Makten annat än att skria? (Lk 22:70-71) Så blev det när evangeliet mötte pöbeln i Efesos (Apg 19) och när Paulus kommer till Jerusalem blir det riktigt fart på speleverket med väl utarbetade planer att röja honom ur vägen. (Apg 23) Aktivisterna misslyckades dock. Kommendanten hade fattat ett och annat (Apg 21-22). Det finns rättsinniga, kloka. Det är väl med dem allianser ska ingås. Då kan själva maktspelen avslöjas.
Det är bara att fortsätta den revolutionära bibelläsningen. Och lägga märke till hur saker och ting läggs till rätta. De som inför nästa instans ska redogöra för vidtagna åtgärder får det hela att låta lite bättre än vad det var. Lukas, som skriver, beskriver – men ger sig inte över och noterar inte särskilt hur berättelsen blir till maktutövarnas fördel. Det får vi fatta själva. Lukas blinkar och berättar glatt. Kolla hur kommendanten förskönar sin taffliga första insats, när han inte visste vem Paulus var, och hur han sedan rapporterar om sina kloka åtgärder… (Apg 23 igen) Mutkolven Felix är en skön juvel och hans efterträdare< Porcius Festus lismande inför Stora rådet genomskådar Paulus och ställer Rätten mot Makten. (Apg 25)
Rätten mot Makten är rimligtvis vad de kyrkokristna borde driva och därmed då och då driva med Makten och dess hantlangare.
Nu har ni fått min lilla föreläsning Macht und Politik, eine kurze Einführung som jag fick ur mig sedan jag i hast kallats till ett symposium i Tyskland. Den riktige föreläsaren hade tydligen fått förhinder. Jag uppfattade att jag befann mig på ett protestsymposium, där den fria forskningen, de fria forskarna och det fria samtalet premierades i stället för den försiktighet som bara säger det vanliga till de vanliga. Åhörarskaran tycktes belåten med min insats. Jag behandlades genomgående som en fin person. Inget mindre än en Probst skjutsade mig!