Nu kommer det att svida ordentligt i ekonomin, fick vi veta. Men vad var det jag egentligen fick veta? Att allt blir dyrare och vi fattigare? Men allt är relativt. Det finns de som är fattigare, nöden är uppfinningarnas moder och håller vi bara ut blir allt grönare och vi lyckligare. Detta gäller alla, samtliga, utom dem som bor i södra Sverige, som ska hållas med europeiska el-priser. Det är nog förresten fel. Elen kommer att nå nya nivåer i Norrland också. Putin-priser hette det kort och gott ett slag. Tills denna slogan kollades och befanns inte hålla måttet. Prisstegringarna handlar om något annat, något som ligger längre bak i tiden, nämligen fattade politiska beslut. Jag tillstår att jag blir alltmer förvirrad. I denna förvirring är kyrkoledningen tyst. Har inte biskoparna ett ord att säga i Nato-frågan? Eller ett ord om prishöjningarna?
Jag frågar eftersom biskopar ofta haft synpunkter i frågor om sexualitet, klimat och bistånd, till exempel. Kommer Nato-flaggan att hissas med samma kyrkliga entusiasm som prideflaggan? Ska vi få Nato-mattor i domkyrkorna? Antagligen inte. I just denna fråga finns ingen kyrklig synpunkt, om jag förstått saken rätt. I klimatfrågan tror jag vi hör budskapet att ”kyrkan” är för vackert väder, emot nedsmutsning, för förvaltarskap och emot förstörelse. Biståndet måste vara 1% av BNP och alltså öka med viss automatik. Kritiska frågor om korruption och möjlig effektivitet (eller brist på!) avvisas med kyrkligt högmod som ”kärlekslöshet”. Trollet Egoist ni vet.
Då dyker frågan om prishöjningarna upp. Tystnaden från Antjeborg är öronbedövande. Samma tystnad förnims från biskopssätena. Har inte ”kyrkan” någon mening i frågan, den fråga som mest av allt träffar medlemmarna rakt i plånboken? Inflationen är hög. Prishöjningarna styckevis mycket högre. Den kyrkliga medelklassen kan sucka. På ICA Grytan frågar jag efter ägaren, men han är inte där på de tider jag hedrat butiken med min närvaro. Då frågar jag vad de tror jag kommer att säga, om jag möter butiksinnehavaren en mörk afton. När de i kassorna ser osäkra ut, svarar jag att jag som vanligt kommer att säga: ”God afton, Niclas!” Inget mer, inget mindre. Men ”die Gedanken sind frei”,
De fattiga då, pensionärerna som alla jobbat som undersköterskor och nu under några månader är föremål för politikernas ömma känslor? Eller de som varit arbetslösa eller långtidssjukskrivna och inte alls bidragit till välfärden som önskat hade varit? Hur påverkar prishöjningarna?
Ekonomen satt i radioapparaten (eller kanske någon annanstans) och menade att nu kan man välja billigare alternativ när mat ska införskaffas. Det finns de som i åratal valt just så. Det har varit det enda möjliga. Det är ett resultat av den förda politiken, kan man förmoda. I fall som dessa gäller att hålla ut till den 17:e eller 25:e. Så lever de flesta kyrkoarbetare inte. För de fattigaste (men de är i jämförelse med människor i krigshärjade och torkdrabbade länder alls inte fattiga, obs! en kristlig snusförnumstig kommentar!), för de fattigaste finns inget utrymme för ekonomiska överraskningar. Den älskade katten får inte bli sjuk, för kostnaden hos veterinären går inte att klara, inte ens kostnaden att avliva katten på klinik, kan jag tänka. Och nu höjs priset på kattmat och kattsand. Ingen vill säga att får katterna dålig mat, blir de lättare sjuka och – ja, ni förstår. Har biskoparna och kyrkopolitikerna något att säga i frågan? Ska diakoni vara något annat än utdelande av matkassar i lägen som dessa?
Till detta kommer det politiska: ”ibland rörigt, turbulent, obegripligt, intresseväckande, oförutsägbart och underhållande”, som en politik-kommentator fick till det. Han glömde nämna att jag betalar. Och blir alltmer ovillig att göra det. Politikerklassen ränner fritt i min plånbok med stora projekt, som jag – jag medborgaren – finner alltmer inte bara illusoriska utan direkt skadliga för både folk och fä. Vindkraftverken dekapiterar fåglar och insekter, bullrar, har begränsad livslängd och levererar bara när det blåser, har jag fattat. Minns någon Stålverk 80? Har någon lärt sig att somliga misstag ter sig gigantiska – men vi glömmer fort. Hur många av oss kan genomskåda vad som är luft och bluff i klimatpolitiken, vad som är fullständigt naturliga (om än ibland överraskande) variationer och vad som är förändringar på grund av människors göranden och låtanden och hur vettigt det är att ett land säger sig vilja ”gå före” när deras åtgärder egentligen betyder nada i det konkreta? Är det ingen mer än jag som oroas av vad ”Vetenskapen” eller ”forskarna” påstås vara eniga om så beror det på att jag, i så fall, är den ende tänkande docenten i hela tillvaron. Det har jag – oss emellan – svårt att tänka. Forskarna brukar inte vara överens om någonting och vetenskapen är ingen monolit utan en mängd förhållningssätt och metoder som alltid ställs med eller mot varandra.
Jag skulle faktiskt nu gärna vilja förstå de underliggande tankemönstren och intressena. Statstelevisionens redaktör Bjerströms bakgrund som klimataktivist är inte ointressant, inte heller den jur stud som ville bli jurist för att därmed ha ett maktmedel för att förändra klimatpolitiken via rättsväsendet. Är det bara jag som blir skrämd? Klassjustis ersätts av klimatjustis? Och, det var frågan jag i upphetsningen höll på att tappa bort, är det Malthus som spökar i bakgrunden, dvs tanken att det finns fler människor än jorden kan klara att bära? Då definieras somliga människor bort av andra. Tanken dyker upp då och då. Nu? Finns det ingen kyrklig hållning när det gäller Malthus, som därtill var prästvigd, och hans befolkningsteori? Har någon klerikal i detta sammanhang tagit upp vilken oerhörd nytta koldioxiden, livets gas, har gjort för tillväxten av skördar? Och om koldioxiden gör sådan vad nytta – what’s the fuzz about?
Det är uppenbart att jag är en otrons människa. Det är jag därför att jag är en trons människa. Jag tror att Jesus är Herren. Den bekännelsen ställer mig lite utanför. Jag antar att bara de utanförställda högkyrkliga kan fatta att den teologiska ambitionen att stå mitt i den ropande hopen (Apg 19) är en narrposition hur välvillig den än ter sig. Världen inte bara behöver utan måste ha gensägelse. Här är Kyrkans kallelse, kallelsen att återställa perspektiv, säga hur det egentligen förhåller sig och locka människor ut ur de tankemönster som Världsfursten, lögnens fader, förser oss med. Att vara Kyrka på riktigt är att vara Kyrka på allvar och att vara Kyrka på allvar är att vara Kyrka på riktigt. Där fick jag till det igen!
Som en högt värderad vän fick till det: ”Folk skulle bara se hur du sitter och skrattar när du fått till en bra formulering!” I det här fallet vill jag hellre att ni ska fundera över poltik och ekonomi. Och lite över ämbetet, förstås. Det gäller alltid!
I dag åker jag med buss från Pjätteryd på heldagsutfärd…