”Bland Tomtar och troll” kunde denna slända heta, men jag fick för mig att ämnesrubriceringen borde skärpas. Därför valde jag ”Bland tokdårar och galenpannor”. Jag gillar det folkliga anslaget och det folkliga omdömet. Världen befolkas också av tokdårar och galenpannor. Det får vi leva med. Somliga av dessa blir kulturpersonligheter. I journalistiken är det inte direkt ont om dem heller. Min replik till en journalist bär långt. ”Jag har en och en halv Billy-bokhylla med journalistik. Hur mycket teologisk litteratur har du?”
Inte utan entusiasm läste jag Clara Block Hane, fallen efter biskopssläkten. Hon har läst Åke Sturessons, Åke Roxbergs, Ann-Christine Roxbergs och Ann-Christine Ruuths självbiografi. Boken måste väl täcka alla identiteterna och jag ville visa att jag är på banan. Fast inte riktigt. Jag satt på tåget och snett emot satt en person jag nog sett, jag nickade hövligt som man gör med personer man känner igen, men inte omedelbart placerar. Personen sa ”jaha”. I Alvesta klev vi av. Det var det hela. Efter en stund placerade jag personen, men tänkte att egentligen känner jag ju inte den kvinna som sitter på tåget och jag hade en bok att läsa. Nu kan jag läsa recensionen. Block Hane är inte riktigt imponerad: ”Den Ann-Christine som ännu heter Åke är en märkligt stereotypt manlig berättare utan insikt om sin självupptagenhet gentemot hustrun eller det pinsamma i att vara nöjd med att ens kvinnliga sekreterare sköter jobbet medan man själv lyfter chefslönen. Är detta en man som säger sig vara kvinna innerst inne?”
Bäst är emellertid den mening som jag citerat både för en kv*nnl*g pr*st och en kv*nn*pr*stm*st’nd*r*. De reagerade båda med munterhet. Håll i er! : ”Åke blir teologistudent i en krets av kvinnoprästmotståndare, sedan prästvigd och fortsatt kvinnoprästmotståndare, men visar ingen ånger utan skyller på omständigheter.”
Ingen ånger!!! Clara Block Hane är helt klart vuxen, mindre klart en kulturpersonlighet och själv vet jag inte om hon platsar i kategorin tokdårar eller galenpannor. Hennes intellektuella förståelsehorisont är kanske bara det rena känslopjunket? Nu har jag ju hävdat att det våras för kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* och det är klart att det gör, när en fråga om Kyrkans ämbete och Kyrkans frihet gått från att vara en intelligibel hoper med frågor till att bli detta. Jag säger inget. Men vad betalar jag för att hålla mig med Svenska Dagbladet?
Då kan svaras: ”Du har fått stimulans genom stupiditet också denna gång.” Argumentet är svårt att säga emot. Adrenalinpåslag motverkar åldrandet liksom snygga sommarjackor, som får en att framstå som tioår yngre. Jag tror jag förstår. Då är det värt pengarna.
https://www.svd.se/a/BjarLQ/langtan-efter-att-bli-kvinna-eller-att-kla-ut-sig
Jag ser fler dumheter. Modéus I ska nu som ärkebiskop nödgas locka människor till kyrkan. Varför det? ”Gud väckte dig nog, Balderud!” Jag är lite trött på att nödga folk, som avvisat omvändelsen i decennier och sedan fisförnämt kräver Sonderbehandlung. Kyrkans klockor har manat syndare till Gud. Jag gillar Ingmar Ström, som mötte en fin dam (från Östermalm?) som sa: ”Biskopen, jag har så svårt att tro på Gud.” Den buttre biskopen svarade. ”Och vad ska jag göra åt det?” Hon lämnade Svenska kyrkan – men min sympati finns på flera sätt hos Ingmar. Jag hade nog i församlingsprästerligt nit svarat annorlunda, men jag fattar hur han tänkte och tankens självklara djup. Varför ta skit av de skitviktiga för att de inte vill ställa sig under evangeliets lydnad? Modéus I kommer nog att svara annorlunda. Ekorrn ni vet!
På frågan var den lille krabaten ska bo i Uppsala har jag gått bet. Ekorrn, alltså. Modéus I ska bo i Ärkebiskopsgården, som ligger nära biskop von Scheeles palats, sedermera Lindska skolan. Att detta palats inte riktigt är granne med Ärkebiskopshuset, påpekade ärkebiskop Anton Niklas Sundberg. Han slog fast att palatset låg granne med ärkebiskopens skithus. Ärkebiskopen tycktes högst belåten med detta förhållande.
Motbilder finns!
Motbilder kan förstås levereras. Men också en reflektion. De kristna folket är i grund och botten läsare. Läskunnigheten var historiskt hög i det gamla Sverige, dokumenterad vid husförhören där både läskunnighet och läsförståelse kunde betygsättas. Det fanns också en tid (under min livstid) när böcker kunde tryckas i 20 000 ex för att läsas i församlingsarbetet. Somliga kyrkliga bokbord var formidabla skattkammare och hanterades just så. Nu läggs Din Bok i Göteborg ner. Det beror inte bara på e-handeln. Det kristna folket läser i egentlig mening inte längre.Vet inte längre vilka nya böcker som kommer. Torsdagsdepressionen har ju beslutsfattarkasten och de kyrkliga lönearbetarna som målgrupp, say no more! Hur ska en vanlig kyrkbänksnötare få tips om böcker att köpa eller låna?
Ingegerd Källströms bok Den heliga ensamheten, Artos 2022, handlar om Elisabeth av Treenigheten och hade varit en bok kyrkoherden högläst för syföreningsdamerna i fordom tid. Eller i senare tid en bok man läst och haft litteraturcirkel kring. Det hade varit nyttigt, som en ren själavårdinsats, att kunna tala om ensamheten som ett plusvärde i detta de ensammas land. Och kanske byta ett ord om ödmjukhet. Även om jag slår de flesta när saken gäller just ödmjukhet, har jag inget emot en viss stimulerande konkurrens.
Fil lic Ingegerd Källström är filmvetare. Alltså kan hon illustrera ensamheten också med Citizen Kane, ni minns filmen och slutscenen där kälken bränns upp. Kontrasten är Anders Arboreiius som konstaterat, att man aldrig är ensam med sig själv. Tidningsmannen Kane flyr sig själv och flyr från Gud. En levande församling hade kunnat göra mycket av detta; trevliga djuplodande pubkvällar eller ett par ost och vin-aftnar!
Jag är rätt allvarlig. Kolla vad det kostar att anställa folk och jämför denna kostnad med vad anslagen för att skaffa böcker eller ordna aftnar tänkts vara. Frälsaren sa att den som sår snålt, skördar snålt. Frälsaren och jag är överens om att det finns alldeles för många i Svenska kyrkan som sår så snålt, att man alls inte förvånas över att det inte prunknar i de kyrkliga rabatterna. Vilken myckenhet av meningslösheter vi kan redovisa när Kyrkans Herre kommer åter! Han har nog en del frågor att ställa då. Till exempel: ”vad ville ni och varför gav ni tokdårar och galenpannor fritt spelrum?” Han kanske också frågar: ”Varför läste ni inte Ingegerds bok om den heliga ensamheten?” Vad skola vi då svara?
Annars har jag sett bilder från Lunds domkyrka, där Johan Tyrberg handarbetat i vigningstjänsten. Den olycksalige domprosten Bo Sandahl (inte mer släkt med honom än i Adam!) var också med. Han demonstrerade, som han brukar, genom att lägga stolan med vänster över höger.. Förbannelsen över välsignelsen alltså. Vad vill han säga med det? Är det vi ser att uppfatta som en satanistisk bekännelse med syfte att omintetgöra Tyrbergs handarbetsinsats? Eller vad har domprosten för mening med sin demonstration? Kan de vigda med goda skäl ifrågasätta vad de utsatts för? Frågan bränner eller borde bränna!
I måndags fick jag veta att min vän Ralph Peterson, New York, avlidit (7/6). Han fungerade i mitt liv som uppmuntrare och perspektivvidgare – bortsett från allt Birgitta och han betytt i otaliga sammanhang. S:t Peters kyrka i Chrysler Building var på många sätt hans verk. Ni får väl läsa Aaron Rosens bok Religion and Art in the Heart of Modern Manhattan, Ashgate 2016. Ralph tillhörde den sorts välorienterade kulturöppna präster jag håller av med särskild värme. Han var en motbild som avbild – eller hur man ska få ihop det hela. En intellektuell präst alltså.
Må han vila i frid och uppstå i och till härlighet!