I Stavanger återfinns Anne Lise Ådnøy. I Norge kallas hon ”episcopezzza”, ser jag. Rätteligen ska hon uppfattas som en Moloks prästinna, inget annat, inget mindre. Hon har i mig fått en personlig fiende. Eftersom jag är ämabel i de flesta fall är detta uppseendeväckande, men fiendskapen beror på att jag fattat. Hon hade ingeting emot att jag skulle läggas i rondskålen, dvs att mitt liv skulle avslutas. Att mitt hjärta slog, bekymrar henne inte. Hon hör väl till dem som tror att jag är elak, när jag läser texter och försöker förstå idiotier. Jag har förstått att hur pigg, käck och munter en Dagslända än är, så får den inte uppfattas så.
Vad har denna episcopezza ställt till med? Hon har eftersom det ryktas att Högsta domstolen i USA vill ändra beslutet att abort är en nationell fråga till att bli en statlig. Problemet med detta är att om det konstateras att fostrets hjärta slå, är abort inte tillåten i somliga stater. Det tycker jag verkar klokt. Då är jag väl en okränkbar individ? Jag är definitivt inte en del av min mammas kropp även om jag är beroende av henne.
Fosterfördrivning har Kyrkan i all tid varit emot. När kristen tro kom till Norden var det slut på ordningen att sätta ut oönskade barn i skogen. Det har till exempel lett till att dessa i skogen aldrig utsatta kan bli – bloggare!
Nu har jag inget emot att Moloks prästinnor uppträder som sådana, bara de inte tar sig in i det kyrkliga. Det har epicopezzan i Stavanger gjort. Hon ber – men varken till form eller i sak. Så här ber hon:
”Gode Gud, du som skapte kvinner i ditt bilde. Gjør det mulig for de amerikanske kvinnene som blir ufrivillig gravide å avbryte svangerskapet innenfor lovlige, trygge rammer. Amen.”
Vi kyrkokristna lägger märke till att denna undermåliga Moloksbön dock inte bedes i Jesu namn eller genom Honom. Han är inte alls inte inblandad. Man får vara tacksam för det lilla. Men fattar ni? Vi som nog inte med nuvarande svensk abortlagstiftning undgått rondskålen – hur väl hjärtat än slagit efter 6 graviditetsveckan – har skäl att resa oss i vår fulla längd och säga till episcopazzan: Tigger du stryk? Vi frågar så, eftersom vi är jämställda, slår våra personliga fiender utan hänsyn till kön. Anne Lise Ådnøy uppfattar jag alltså som en personllg fiende. Min närstridsinstruktör har lärt mig att ta sådana personliga fiender på allvar, dvs inte ge dem tillfälle. Tycker ni verkligen att jag stillatigande vilja se hur hon supporterar att sådana som jag ska dödas? För, rätt mig om jag har fel, det är väl det abort går ut på? Putin och episcopezzan lika.
Rent intellektuellt lugnas jag förstås vid insikten om att hon agerar som en Moloks prästinna. Vad en sådan har i Den Norske Kirke att göra, hade tett sig mer svårbegripligt om jag inte följt Sct Børre Knudsen och husket att detta var vad han varnade för. Det visar sig i utvecklingens ljus att bannlysningen av Kongen nog inte var grundlös. Kongen skyddade inte sitt folk och den Kyrka som vilade i folket mot den förfärande utveckling som sat en Moloks prästinna på en bispestol..
Det finns norrmän av annat halt, de älskvärda. De har förstått och sammanfattar livet i den norska kyrkan:
”Og så ble det kvinnelige prester i hopetall. Og så ble presbyteratet et slags sosionomyrke. Og så skulle alle som ville få gifte seg samkjønnet. Og så ble abort en slags kristenrett” Visserligen hade alla ropat högt. Jag tar dte på norska: ”Vi sa på 80-tallet at om de fikk innført kvinnelig presteskap i noe omfang, ville det neste bli åpning for samkjønnet ekteskap – og kanskje tilogmed kirkelig aksept for fri abort. Idealistene sa NÅ MÅÅÅÅ DERE SLUTTE Å MALE FANDEN PÅ VEGGEN. DISSE TINGENE HAR DA IIIIINGENTING MED HVERANDRE Å GJØRE. HØRTPÅMAKEN!!! (Fnys)”.
Vi lugnar nerverna i Antjeborg: Riksbiskopen läser jag med intresse. Så roligt at hon kunde berätta för allmogen att det var ”toppen” att antalet människo som väljer att bli medlemmar i Svenska kyrkan ökar. 3.220 nya! Hon nämnde inte att 12.512 lämnat. Räknar man med att Riksbiskopen är tillräknelig, bluffar hon. Annars är hon en mytoman av sedvanligt slag. Tertium non datur!
Vidare: Visst träder jag upp mot sakrosankta värden, som jag uppfattar vara bosch. Kritiken kan uppfattas vara obillig och den som framför den bör sålunda begabbas. Jag står där som gäldenär och bör ådömas någon form av penitens. Jag assurerar att jag förstått saken så. Men om jag skulle repatrieras – vart skulle jag då komma? Guds rike finns ju mitt ibland oss och inuti!
Bäckström och Lindelöf bedrev exegetik på Ingen hinner fram, avsnitt 137, på en Dagslända. Det var inte direkt framgångsrikt. Varför denna ordexercis? Därför att våra vänner Bäckström och Lindelöf nog inte förstår August Strindbergs språk i Röda rummet och Ett drömspel. Svenska Dagbladets quiz testade oss i lördags.
De såta herrarna förstod inte vad ”hugnad” är, inte heller riktigt vad ”vänslas med” betyder. De tänkte tydligen att det är detsamma som att hångla, inte att enkelt ge bevis på vänskap. Det handlade om fåren och herden, pastor betyder herde (men det hade undgått de två.) De har tydligen aldrig trängt djupare in i pastoralvården och aldrig vetat vad pastor i kyrkolagens mening betydde.
Vad de har för föreställningar om tidelag, vet jag inte. Förr i världen, före prideparadernas tid, var tidelagsbrott ett vanligare mål i svensk domstol. När Frithiof Nilsson Piraten var advokat i Tranås försvarade han en odalman som anklagats just för tidelag, och fick mannen frikänd. Någon tid därefter kom odalmannen vandrande med sin kviga på Storgatan i Tranås, där advokatkontoret låg. Frithiof fick syn på mannen, öppnade fönstret och ropade: ”Är ni på väg till prästen att ta ut lysning?” Som sagt.Tidelagen tycks ersatta av mer moderna former för sexuallivet. Men det finns fortfarande snälla präster som tar herdekallet på allvar och förser fåren med löv från träden, ger dem vatten och vaktar dem och prästgårdens egna blommor mot dem. Andras hissar prideflggan eller kommer ut i ny gestaltning.
För en enkel dagsländare låg inslaget på Ingen hinner fram i snittet mellan häpenhet och munterhet samt därtill lätt beklämning. Den gamla utbildning som tarvades för att bedriva själarykt genom det heliga prästämbetet är ersatt av enklare sysslor i det som kallas ”vigningstjänsten”. Jag befruktar det värsta, nämligen att församlingarna inte i tid fattar skillnaden. Men den är verklig och den är, som Mäster skulle sagt, vidunderlig. Denna lätta beklämning håller inte i sig så helt när jag funderar över hur pastorerna (på tjänstetid…) fäktar mot en halmgubbe de kallar ”Dag Sandahl”, en som de själva byggt på rätt fri hand. Var det svårt att förstå, hade de förstås lätt kunnat ringa och fråga. Annars brukar problemet med Dagsländorna inte vara att folk inte förstår. Problemet är att de fattar – mer än de vill förstå! De två pastorerna förstod emellertid inte ens de teologiska referenserna till Andra Vatikankonciliets dokument Verbum Dei än mindre det språk August och jag kan skatta upp
Bäckström och Lindelöf tror att det är härskarteknik att piggt, käckt och muntert kritisera översåtarna. Alls inte. Det är hån nerifrån – rakt upp och ner. Vet de inget om hur radikalitet använder språket? Läs Strindberg!
Om ni inte aktar nådatiden så mycket, finns här en hänvisning. Man kan göra annat under tiden. Skratta till exempel. Eller förfära sig på den klerikala ignorans som de alls inte undanskymmer. Det imponerar på mig, som har ett sjå att göra just detta för egen del.
Hur ska man i allt detta virrvarr veta vad som är den autentiska Svenska kyrkan?
Elementärt. Man drar i rötterna. Sägs något om Bibel, bekännelse och Jesus som Herren – då talar det mesta för att det hela är autentiskt.