Det viktigaste först. På kyrkligdokumentation.nu finns Bön för Ukraina. Den är hämtad från Belfast. I Göteryds pastorat delas den till gudstjänstfirarna från och med söndag. Men ni kan muntra era präster att hämta ut bönen på nätet. Det räcker inte bara att tala fromt om bön. Vi behöver redskap också och kanske vetskapen om att vi ber ihop med många. Och ansvarigt, inte nyfnoskigt.
Putin är kanske mer ett mönster än ett monster. Han styrs ideologiskt och då blir det som det blir. Min kreativa tanke är nu att Putin är flera, legion liksom. Vi har alla en Putin i vår närhet. Inte är det så roligt precis. Vad kännetecknar en Putin världen över men också i lokalsamhället/kyrkolivet?
Först detta att oberoende av ideologiskt system tar sig Putin fram. Nu slår jämställdheten till med full kraft så jag måste tillägga, att en Putin inte bara är av manligt kön. En Putin kan vara en Putina också. I det gamla ideologiska systemet skolades Putin/Putina och fick fördelar. När detta gamla system faller samman är det skräp till Putin/Putina, som inte raskt tar sig fram i det nya landskapet. Förmågan att säga just det som ska sägas och låta som om man själv kommit på det hela är avgörande. Sådant imponerar. Det lönar sig också. Och ideologier betyder att den egna tankekraften inte behöver ansträngas…
Putin/Putina vet att bida sin tid. Därför kan Putin/Putina hålls sig i bakgrunden för rätt tid kommer för den som har förmågan att vänta och under väntetiden skaffa sig de nödvändiga kontakterna och göra sig själv oumbärlig. Det är här de enklare väntjänsterna kommer att visa sig vara till nytta. Huvudsaken är att Putin/Putina inte utmärker sig, men bevarar förmågan att orientera sig i landskapet och identifiera kommande problem och problemmakare. Inget ska lämnas åt slumpen, inget åt glömskan heller.
När saker och ting efter den inledande turbulensen börjar komma till ro, är det tid att frikostigt belöna dem som ska få vara hejdukar. I Ryssland handlade det om oligarkerna. I mer modesta små sammanhang kan vår egen Putin/Putina smöra på annat sätt – men smöras måste det. När det fungerar, har de välsmorda plötsligt hamnat i det beroende varifrån ingen utväg – mer än uppror – gives. Och den här sortens människor kan inte riskera allt för lyxen att göra uppror. De anpassar sig och ser glada ut hela tiden.
Naturligtvis finns det de som inte låter sig lockas in i detta beroende. Putin/Putina förstår sig inte riktigt på den sortens människor – men de finns. Det första sättet att hantera dem är att förtiga dem. Om tigandet inte fungerar säger man: ” En clown är vad vi möter”, alltså inte en som annars skulle kunna uppfattas säga Sanningen.
Saken gäller att deplattformera de oberoende. Hörs eller syns de inte, finns de inte. Skulle de likväl komma att höras, och därmed förstöra den goda stämningen och det goda samförståndet, återstår bara för Putin/Putina att godmodigt säga, att slaven på triumfvagnen alltid behövs. Det låter sig sägas, för då kan folk slappna av. Något annat än en klassisk narr-position i Maktens närhet handlar det inte om. Folk lugnar sig.
Putin/Putina måste dock vara på sin vakt. Det kan visa sig att utveckligen tar en överraskande vändning, ungefär som NATO-frågan eller dilemmat med en socialdemokratisk statsminister som plötsligt ska säga just det Sverigedemokraterna hävdat om tillståndet i nationen. Då var den analysen fel. Nu är den riktig. Jag säger inte att allt detta är enkelt. Här tarvas nog ett högt tonläge och den brådska som gör att folk inte hinner tänka efter. Sitter Putin/Putina högt upp i näringskedjan är det enklare. Där finns nämligen kommunikatörerna.
Om Putin/Putin bara är en vanlig kyrkoherde, vara analyser för de många visar sig vara sedvanligt klerikalt skitsnack och faktiskt mer tomma än fromma ord, blir det genast svårare. Putin/Putina högt upp har alltså kommunikatörer och hejdukar av skilda slag. Alla beskriver de kyrkliga framgångarna – från 40 till 68%, andelen som tycker att Svenska kyrkan är relevant i samhällsfrågor (fick Jesus själv så stor framgång?).
Det är inte säkert att en kyrkoherde har dessa resurser. Då måste kyrkoherden omedelbart försvara sig med full kraft. Det krävs inte bara förmåga att se komiken i det som bubblar ut ur en uppröd kyrkoherde, utan också strategisk klarsyn för att uppfatta hur kyrkoherden därefter vidtar mått och steg. En riktig Putin/Putina gestaltar kanske Skuldsmurfen och då står vi kristliga där och tycker synd om Putin/Putina.
Enklare är det om kyrkoherden blir arg och begår formella misstag. Inför en bastonad som en Putin/Putina vill bestå oss, gäller att ha en idé om vad som ska sägas när Putina/Putina väl behöver dra efter andan. Det enklaste är att ha spelat in samtalen och sedan, just i tystnaden när Putin/Putina drar efter andan, kolla att inspelningen fungerat och så nöjd konstatera att ”Jag tror allt kom med. Var det något mera?”
Det är i lägen som dessa som Putin/Putina vill bomba teatern i Mariupol. Nu uttrycker jag mig bildlikt, förstås. Min sympati med Marias stad Mariupol uttrycker jag bokstavligen genom att dricka Mariestads pilsner. Hur gör ni?
Om Putin/Putina nu är oregerlig i sin ilska, vill det till att trappa upp med förstånd. Pruttkudde på kyrkoherdens sammanträdesstol kanske är för glyttigt – men kan man inte fortfarande köpa en sån där vissla från Buttericks som man sätter i avgasröret och så tjuter det så mycket att verkstadsbesök påfordras? DNA ska inte sättas på tingesten, inte fingeravtryck heller, men annars? Nyspulver på kyrkoherdens skrivbord?
Tyvärr finns ju inte Purex längre, en laxearden choklad, annars hade man kunnat baka en chokladtårta och ge till kyrkoherden och säga: ”Förlåt att jag var dum…” Det tar ett par dagar att komma i form igen om allt fungerade som det var tänkt och självkänslan återkom inte, har jag på känn. När Purex inte längre finns, vad kan man då ordna med för att nå samma effekt? Komma med blommor och i buketten finns en platsblomma som sprutar vatten? Nja, för enkelt. Eller inte? Jag känner att jag börjar få upp geisten…
Vad jag nu föreslagit eller antytt är metoden när en konflikt eskalerat – och möjligtvis i ett läge där pensionen är nära eller där anblicken av Putin/Putina föranleder en suck att ”nu är det slut på visslandet, som han sa som fick flabben i cykelhjulet”.
Ska Putin/Putina en sommardag med personalsammanträde sätta sig vid sammanträdesbordet och se flera medarbetare sitta med den bärnstensfärgade vätskan i glasen och ett par whiskyflaskor på bordet, le, säga ”skål”, nicka till varandra och dricka kl 8 på morgonen? Jordnötter också? Det kan räcka för att få igång en Putin/Putina, som aldrig förstått vad man kan göra av isté i ett par tomma whiskylflaskor. Men var noga så att färgen stämmer när ni kokar ert te.
Ska en Putin/Putina förnedras rejält, Ukrainaförnedras, är det väl ett grepp i skjortan och ett grepp i byxlinningen, lyfta och så löpa runt i lokalen – men då måste nog pensioneringsdagen vara mycket nära och konflikten vara på en sådan nivå att ingenting återstår, inte heller några medelålders kyrkoherdeömkande kvinnor i arbetslaget. ”Det kan inte rekommenderas!”, som syster Kerstins moster skulle sagt. Vad säger man annars när Putin/Putin satts ner på golvet igen? ”Jag skämtade bara!”
Det är i lägen som dessa vi är tacksamma att våran Putin/Putina inte har tillgång till kärnvapen. Om scenen ska filmas är osäkert. En sådan film kan bli till stor glädje för dem som utsatts för Putins/Putinas härskartekniker, men i domkapitlets händer blir filmen ett verktyg. Å andra sidan. Vill domkapitlet ta risken att filmen läggs ut till allmän förnöjelse på sociala medier? Här har ni ett klassikt fall av hur kärnvapenhotet och terrorbalansen ser ut.
Nu tycker jag att jag belyst inte bara förekomsten av en legion Putin/Putina utan också gett grundläggande undervisning i Gefechtstchnik – som vi säger, som fått högre militär skolning. Då har jag inte gått igenom försåtminering med knallskott/larmmina av skrivbord. Det funkar hyfsat, men förutsätter att Putin/Putina inte har hjärtproblem, om ni förstår hur jag menar.
Nönna tankar bara i denna motståndets tid.